Maten

LCHF, härliga pastarecept, rätt kost för att matcha träningen, så går du ner i vikt på kortast möjliga tid. En av de största skillnaderna mellan Sverige och Etiopien måste vara synen på mat. I ena landet är maten nyckeln till framgång, skönhet och hälsa, i andra landet är maten mat. Därför blir det ofta lite förvånande när jag surfar runt på svenskspråkiga sidor och Maten ständigt är närvarande. Ni som känner mig vet att jag knappast letar upp LCHF-bloggar, men ändå kommer de liksom till mig. Och säkert har det med tillgång att göra, men jag vill drista mig till att säga att det också är synen på livet som spelar in. Här är mat bara mat och äter man mycket får man en större mage, äter man mindre eller har andra gener är man kanske smalare. Oavsett vad har man vilka kläder man vill, utan att försöka dölja några valkar – och man fortsätter att äta.

Och oavsett vad skillnaden beror på är det rätt skönt att äta samma mat varje dag.

Föd barn!

Elin, varför föder du inte ett barn? Du är ju gift, eller hur? Och pengar har du också, så du kan ju skaffa barn utan problem. För oss som är fattiga är det annorlunda, vi blir gravida och så blir allt bara komplicerat. Men du Elin, kom igen nu!

Hon, en tjugonånting småbarnsmamma som försöker få livet att bli någorlunda drägligt trots att barnuppfostran i kombination med beslutet att lämna prostitutionen lätt kan te sig rätt mastigt. Om hon hade tur är barnets pappa en före detta pojkvän som kanske gav henne åtminstone några ljusa minnen, om hon hade otur var han inte det. Oavsett vad säger hennes ord ganska mycket – förutom det faktum att många etiopier börjar tjata barnafödande dagen efter bröllopsdagen så avslöjar det synen på pengar. Både hennes och min egen.

Hennes, allt löser sig bara man har pengar. Har föräldrarna bara ett saftigt bankkonto blir barnen gulliga minipersoner som beter sig väl vart man än går – hur som helst har de i alla fall mat på bordet. Med den synen på livet och pengar är det lätt att ge upp allting och tålmodigt vänta till den dag då cashen rullar in och löser alla problem. Min egen reaktion på hennes uppmaning är att hon är alldeles för naiv då hon tror att allt i livet avgörs av privatekonomin. Varför? Jag aldrig gått i hennes skor, jag har aldrig upplevt hur det är att ansvara för ett barn utan att ha någon inkomst. Så därför sätter jag större hopp till kärlek och vis barnuppfostran än pengar, även om min erfarenhet är baserad på fall där pengarna ändå fanns tillgängliga.

Med andra ord, naiviteten förenar oss – vi har bara kommit till den från olika håll.

(Den tydliga ökningen av graviditetsrelaterade inlägg kan ses som hejarop till Hanna och Jonas som antagligen sprängs av otålighet just nu.)

Vem håller måttet?

Under alla mina år som singel tänkte jag ibland på vilken man som skulle vara bra nog för mig. Vem som skulle lyckas uppnå alla kriterier var frågan som jag aldrig uttalade men ändå låg och guppade någonstans i mitt undermedvetna. Aldrig vände jag på frågan, de gånger jag funderade på om jag kunde vara en bra livskamrat var så gott jag minns väldigt få. Obehagligt självcentrerat, då jag inte kom på tanken att jag själv har svagheter eller åtminstone egenskaper som påverkar en annan, en relation, positivt eller negativt. Men också rätt onödigt när jag ser det härifrån andra sidan äktenskapsgränsen – Tariku är ju inte lista på egenskaper, han är ju en person. En väldigt fin sådan, så fin att jag ibland framstår som otåligheten och ilskan själv och singel-Elin får en retroaktiv käftsmäll.

Graviditetspanik

Hela Debora-gruppen fick kolla upp sin hälsa varpå en läkare sa till mig att en av dem ombetts göra ett graviditetstest då hon inte haft mens på två månader.

Tillsammans med en av mina medarbetare går jag rastlöst omkring med hög puls, för det inget som gör oss så nervösa som detta. Vi vet att hon varit ute på nätterna även efter att hon börjat på Debora och om hon är gravid måste delar av förändringsprocessen pausa. Hon kan inte längre fokusera enbart på sig själv, hennes kropp och medvetande glider över till ett nytt liv, ett liv som även påminner henne om någon man som köpte hennes kropp. Sen måste hon hoppa av utbildningen och det nya barnet kommer givetvis försvåra möjligheten att jobba med annat än sexförsäljning. För att inte tala om problemen det innebär när en individ som inte förmår ta ansvar för sig själv ska ansvara för en ny människa. Och så vidare.

Lika nervösa som vi var innan beskedet kom, lika lättade var vi när det kommit.

Negativt.

Mitt nya jag

I samma stund som jag kallade Addis Abeba hemma fick jag förutom att lära känna en ny kultur också ompröva det jag trodde om mig själv. Då den kultur jag nu tillbringar största delen av året i är så totalt annorlunda den jag växte upp i framstår mina åsikter som annorlunda än tidigare. I Sverige är det lätt att vara emot individualism då det ger rätt taskiga konsekvenser – ensamhet eller en känsla av frånkoppling från sitt sammanhang till exempel – men här är allt tvärtom då individualism knappt existerar. Och jag börjar vurma för individens roll, hennes rätt till integritet och det faktum att människor måste slå sig fria ibland.

Sverige, en massa konsumtion som får mig att blåvägra. Etiopien, så lite konsumtion att jag börjar tänka att lite utökad affärsverksamhet vore väl bra för utvecklingen? Sverige, en ständig kamp att sålla informationsflödet. Etiopien, måste få mer input, mer internettid. Sverige, panik på reklam som lyckas lura alla till ogenomtänkta inköp. Etiopien, panik på företag som inte lyckas förmedla någonting. Sverige, å så fint det vore att lära känna några grannar. Etiopien, härligt om vi kan få lite mer privatliv. Och hej så viktigt det plötsligt blev med näringslära.

Till denna omprövning finns ett stark bidrag, nämligen att jag här har svårt att passa in i något fack än ”vit” och därför har människor i min omgivning att dra slutsatser om vad jag tänker och tycker. En vän som jag känt i ett antal år berättade om en utställning om krigsmateriel; ”den kan du ju gå på om du är intresserad av krig och så”. Intresserad av krig? Jag? Först blev jag stött, sen byttes min förvånade min ut mot en glödlampa ovanför mitt huvud: hur skulle han kunna veta att jag inte är intresserad av krig om vi inte pratat om det? Han har ju ingen mall (typ freds- och konfliktstudent som röstar på Miljöpartiet, är med i Speak och går på studiecirklar om vapenexport) att placera mig i. Otroligt tidskrävande, samtidigt befriande att nya relationer slipper fördomar då ingen tar något för givet. Inte heller jag, numera – om än jag fortfarande vet att jag aldrig skulle sätta min fot på den där krigsutställningen.

Värmen, den eländiga

Februari, och jag tänker klaga på värmen.

På morgonen när jag går till jobbet påminns jag om känslan av att gå till stranden, men dit ska jag ju inte. Jag ska stå i busskö, sitta i en minibuss härligt uppvärmd av solen, genomlida ett möte i ett kvavt rum, sätta mig i nästa – ännu varmare eftersom solen nu står ännu högre – buss. Och så vidare, tills jag uttorkad och svettig och dammig kommer hem för att kasta mig över en kyld vattenflaska.

Värme i februari är kul om man får sitta i skuggan och dricka juice hela dagen. Det kan också vara härligt om man har tillgång till en pool, en sjö eller ett hav. Men att försöka leva ett normalt liv och tänka klart blir svårt, nästan omöjligt, i gassande sol.

Nu hade jag kunnat avsluta detta märkliga inlägg med klassikern ”men man ska ju inte klaga” eller liknande – men icke. Jag har ju redan klagat.

Tjejerna är på gatan för att männen är där

Det är väldigt lätt att stirra sig blind på dem vi försöker guida från prostitution till ett något som är värt att kallas liv. Det är projektmål, en tjej som är sjuk, budget, inköp, en tjej som har en massa ekonomiska skulder, schema, en tjej som är bra på att sjunga.

Men om vi stannar där, aldrig ser längre, missar vi hela grundproblemet. Synen på kvinnan, flickan, och hennes ställning i samhället. ”Tjejerna är på gatan för att männen är där”, som en i vårt arbetsteam sa. Problemet är inte utbudet, problemet är efterfrågan, och hur smärtsam är inte den insikten. Om vi ska lyckas bli arbetslösa kan vi inte stirra oss blinda på de unga kvinnor som säljer sina kroppar, vi måste börja fokusera på de strukturella problem som gör det möjligt.

Och i jämförelse verkar 15 före detta prostituerade som en väldigt enkel match.

Om att se människan

Det finns mycket som är vackert i viljan att hjälpa och en klar styrka i att våga be om hjälp. På så sätt är bistånd i form av penningtransaktioner från organisationer och individer något positivt.

Problemet uppstår när fantasin ska praktiseras i verkligheten – det problemet tvingas jag möta så gott som dagligen. Med mig bär jag en massa föreställningar om världen och min plats i den, föreställningar som skapats av faddergalor, kurslitteratur och biståndsreklam. Jag är den som ska hjälpa och personen bredvid mig är den som behöver hjälp. Bara jag ger av mig själv och framförallt mina pengar blir allt bra. Där börjar bistånd bli komplicerat. Problemet förstoras, lösningen förenklas. Biståndsorganisationer fungerar lätt fördomscementerande, vilket gör det svårare att faktiskt hjälpa, att faktiskt se individen och uppmuntra, plocka fram allt det hon redan har. Om jag ser en ensamstående arbetslös mamma som ett hjälplöst offer och hennes enda räddning är jag själv är förhållandet skevt redan innan vi påbörjat den så kallade hjälpen.

Om organisationen Friends (som min vän Malina jobbar på) skulle tapetsera Sverige med affischer föreställande ett ledset ansikte och texten ”Johannes, 12 år, mobbad” hade Friends förmodligen förlorat allt förtroende hos – och därmed också pengarna från – det svenska folket. Varför? De har ju motarbetat sig själva, häng ut och kränkt en minderårig individ. Men när nästan hela Sverige fick se reklampelare beklädda med bilder från WSG (som jag jobbar på) och texten ”Yohannes, 12 år, slav”, blev responsen den omvända. Aldrig har partnerorganisationen fått in så mycket pengar som då, utan att anklagas för varken osmaklig reklam eller kränkning.

Om jag inte trodde på potentialen i biståndsfinansierade lokala organisationer skulle jag inte jobba kvar. Jag tror det kan fungera och jag tror att det kan bidra till något positivt både för givaren och mottagaren. Men först; fördomar som måste ifrågasättas, nå insikter om vårt ansvar och begränsning, kämpa för en människosyn värd namnet. När vi börjat där kan det vackra i viljan att dela med sig förhoppningsvis börja synas.

Detta skrevs med tanke på den 13 februari 2013:

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

I rörelse, Karin Boye

40 000 hushåll

Nackdelen med att bo i en något överbefolkad stad är att man lättare går med strömmen – det är lättare att tänka ”om jag låter bli att spotta tuggummin i diken bidrar jag till en renare stad” i Piteå än i Addis Abeba. Och eftersom det sällan finns så många valmöjligheter när det gäller transport, mat eller varmvatten tappar miljöaspekten sin vikt. Konsekvenserna av klimatförändringarna märks dock tydligt och många är de pannor som rynkas när regnperioderna envisas med att komma försent eller för tidigt. För så var det ju aldrig när jag var ung, och så vidare.

Med det sagt har miljön och dess sköra gestalt kommit närmre mitt medvetande samtidigt som möjligheterna att faktiskt bidra till något gott – eller snarare, att inte bidra till något dåligt – förändrats. Kanske blir jag därför lite extra glad för förändringar på högre nivåer, på bynivå och 40 000-hushållsnivå. Och när kalaset äger rum i Blåsmark blir det ju inte direkt sämre!

Kom till länken genom att klicka på bilden!