För 20 dagar sedan fick vi se honom i ögonen för första gången, med tacksamma hjärtan kände vi hur han tog tag om våra fingrar. Han vänder upp och ner på våra prioriteringar och ger oss känslor som vi aldrig förr har upplevt. För varje dag lär vi känna varandra bättre, för varje dag lär vi oss att älska honom ännu lite mer.
Han är vår son och hans namn är Esaias.
När vi berättade för våra etiopiska vänner att vi skulle flytta till Sverige var det ingen som frågade vad vi skulle sysselsätta oss med efter flytten. Ingen förälder, ingen kompis, ingen arbetskamrat. Under de månader som gick från att vi tog beslutet till att flyget lyfte fick vi aldrig frågan om vad vi skulle göra. Så kom vi till Sverige.
Så vad ska ni göra här då? Ska du jobba? Vad tänker du göra i framtiden, Tariku?
Frågorna haglade – väntat, men ovant. För det som i Sverige är så viktigt att man själv knappt kan inleda ett samtal utan att komma in på görandet är i våra etiopiska sammanhang en icke-fråga.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 