Snart har Tariku och jag varit föräldrar i ett år. Ett år som har inneburit en del förvirring, men också några lyckträffar. Till exempel:
Att vara hemma alla tre. Tarikus svenskastudier slutar vid lunch och därefter har han prioriterat familjetid. Själv har jag haft några få jobbuppdrag och gått en kvällskurs. Men mestadels har det varit vi tre, tillsammans – och som det har hjälpt oss. Vi har fått dela all glädje, frustration och trötthet, och fastän vår enda inkomst varit en föräldrapenning hade jag inte velat ha det annorlunda.
Tygblöjor. Billigt, smidigt, snyggt, osv osv osv.
Telefonbegränsning. Jag bestämde mig rätt tidigt för att inte använda min smartphone samtidigt som jag är med Esaias. När han sover eller är med Tariku är det okej, inte annars. Och visst har det varit svårt att följa, ibland har jag misslyckats, men det har varit en bra träning för mig att åtminstone försöka fokusera på mitt barn när han är med mig. För bådas bästa. Jag vet ju att bebistid är mer värdefull än skärmtid och jag hinner faktiskt kolla allt viktigt (och oviktigt) under de timmar han sover eller är med sin pappa.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 