Dags att byta ut kyliga vindar mot sol och värme – tillsammans med ungefär 80 andra lämnar jag nu Addis för några dagar och ser fram emot gruppresa a la Etiopien, med köttätande in absurdum, förnekande av tidens existens, spontan sång och annat halvnormalt. Trevligt ska det bli i alla fall!
Det här med män och kvinnor i Etiopien kan det skrivas mycket om och listan på vad som skiljer sig från kulturen i norra Europa lär bli kilometerlång. Men det som fascinerar mig mest är hur det här med ojämställdhet eller feminism eller vilken linje som än råder i en kultur är ett samarbete. Alltså att både kvinnan och mannen har ett finger med i spelet. Som jag hörde för ett par dagar sen: Han gjorde en massa i hemmet, han lagade mat och tog hand om barnen och kokade kaffe. Men hans fru började kalla honom för tjej och reta honom för vad han gjorde. Så då slutade han och nu gör hon allting istället, medan han sitter och blir uppassad.
Att många inte förstår engelska verkar inte göra särskilt mycket – de internationella nyhetskanalerna vinner snabbt mark i Etiopiens huvudstad. Vad bytet från statliga, och därmed rejält vinklade, tv-kanaler till Al Jazeera och BBC innebär för det politiska klimatet ska bli intressant att se. Nyheten om att Sverige har vunnit Eurovision song contest lär knappast skaka om många, men att ständigt se hur samhällen förändras av gräsrotsrörelser och hur ledare störtas av demonstranter kan väl inte lämna någon opåverkad?
Jag skriver inte om det särskilt ofta, men tänker på det desto mer. Familjen, både dem jag delar efternamn med och vännerna som jag delat vardagen – kläder, mat, lägenhet, drömmar och helger – med de senaste åren. Jag får mycket kärlek här också, det är inte det, men det handlar mer om ögon och ansikten och kramar som bara finns på Djäknegatan, Väderkvarnsgatan eller Ankars, vid ån eller vid dyraste Ica-butiken i Uppsala. Om jag sagt det förr menar jag det desto mer nu; det hade varit så fint om alla hade kunnat bo på samma ställe. Så kan vi komma överens om att Addis blir bra?
Efter en sommar i Sverige landade jag i september 2011 än en gång på Bole Airport och påbörjade mitt år som Saltvolontär. Bakom mig hade jag den bästa våren i mitt liv, då allt med Etiopien var härligt och jag tog beslutet att komma tillbaka, framför mig en tung höst där allt handlade om jobb, jobb och jobb. Men genom allt löpte en tunn men stark tråd av visshet om att det här är bara början. Så jag bestämde mig, igen, för att det måste bli mer av Etiopien.
Saltvolontär-dealen är inget som skapar miljonärer och efter några omgångar här har jag gnagt rejält på både min egna och mina näraståendes resurser. Framtiden var förutom själva beslutet väldigt oklar. Jag hade lätt kunnat avvakta. Jag hade lätt kunnat skjuta upp planerna med argumentet att jag inte har tillräckligt med pengar eller stabilitet. Men det dröjde inte länge innan Josefine och Erika frågade om inte Streetlight skulle kunna vara ett alternativ?
Jo men det skulle det ju. Och vilket alternativ sen! Jag får fortsätta jobba med människor, jag behöver inte kompromissa med visioner för att passa in i ett anställningspaket. Jag får fortsätta jobba med levande personer, jag får fortsätta be. Jag får lite pengar varje månad, inte för mycket men absolut inte för lite.
Vilken glädje att jag tog beslut utan att oroa mig för hur jag skulle kunna betala för maten. Att det finns människor som plogar upp vägen så det bara är att följa efter. Och att det finns människor som ger av sin tid och sina pengar till Streetlight så vi här kan fokusera på jobbet. Och framförallt; att det här är bara början.
Fastän huset som det senaste året gått under namnet Debora numera hyrs av någon annan och de sju unga kvinnorna flyttat ut tar jobbet inte slut. Dagarna fylls inte längre av lektionsplanering och undervisning, men det viktigaste fortsätter. Bönen. För även om vi inte kan bära någon över allt som skulle kunna göra ont tror vi att det finns någon som faktiskt kan det. Så vi ber till honom och fortsätter hoppas på beständig förändring.
Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.
Joh. 1:5
I helgen har EFS och Salts gemensamma årskonferens ägt rum i Uppsala – en tillställning som brukar vara så väldigt mycket trevligare än den låter. Förra året avgick jag som Salts ordförande efter fyra år i styrelsen, fyra år som lärde mig en massa om visioner, mötesstruktur, mission och mig själv. Om vikten av Guds ledning och vikten av uppmuntran. Så mycket som kan hända när Gud får leda och små människor får omringas av folk som hejar på.
Med glädje ser jag att det (fortfarande) rör på sig i Salt, med visioner för söndagsskolan och ännu en ny ordförande, Charlotte som med all säkerhet kommer göra ett kanonjobb. Etiopien har fått orden struktur, planering och demokrati att klinga så mycket vackrare än förut och jag tror minsann att Gud gläder sig över att idéer kan födas och bli verklighet under en förhållandevis kort tid.
Och visionen, att barn och ungdomar ska lära känna, komma till tro på och följa Jesus Kristus – vilken grej!
En tysk vän har varit på en tillställning hos en icke-etiopier med eget hus.
Jag: Var det ett fint hus?
Tysken: De hade mikrovågsugn.
Det kramas och telefonnummer korrigeras som ett resultat av att man inte lyckats nå varandra på några veckor. Hela gänget från Debora är samlade igen, alla tjejer som nu bor i Addis Abeba och vi som tillbringade åtskilliga timmar med dem. Diskussionerna rör vem som har gått upp mest i vikt och hur gemensamma bekanta egentligen mår. Jag lyssnar, försöker förstå både vad tjejerna säger och vart de är på väg. Dagar som denna blir det nämligen tydligare än någonsin förr; jag har aldrig kunnat bära dem genom allt, och det kommer jag aldrig förmå. Det enda jag kan göra är att stötta, stå vid deras sida och peppa och be och ställa rätt frågor. Att se andras potential och sin egen begränsning är smärtsamt befriande.
Erika förgyller mitt liv på många sätt, bland annat genom att fånga detta på bild:
Detta är inget annat än Teddy Afros huvud i en korg. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur konstverkets skapare tänkte. Teddy Afros musik är så bra så nu tar jag en affisch och klipper av huvudet på honom. Men vart ska detta huvud ta vägen? Jag tar nog och sätter det i en korg. Men vart ska då korgen ta vägen? Jag hänger nog upp den i backspegeln. Eller: Min minibuss är så intetsägande. Kanske jag skulle ta och lägga Teddy Afros huvud i en korg och hänga upp den? Jo det ska jag allt göra.
Ni som är intresserade av detta fenomen kan också läsa del ett och del två.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 