Norrbotten

De mörkaste vintrarna och de ljusaste somrarna, en höst som ratar regnet till förmån för den första snön och en vår som tar försiktiga steg i väntan på den gröna explosionen. Tallar och björkar, älvarna och kusten; jag tycker så mycket om Norrbotten. Och jag är så glad att få bo här nu, av eget val och en längre tid. Här andas jag lugnare, schemat tillåts vara luftigt och familjen är nära.

Om regnet, flyget och köttet

Den teoretiska medvetenheten om klimatförändringarna är mindre här än i väst, men ändå har jag aldrig stött på någon som betvivlar det faktum att klimatet ser annorlunda ut idag än för några decennier sedan. När jag var liten kom minsann regnet, brukar det heta, och vissa är bekymrade över landets stora avskogning.

För det är här priset betalas. Medan vissa delar av världen för femte året i rad funderar kring huruvida ekologiskt egentligen är det bästa står andra människor och suckar mot himlen som fortfarande är så irriterande blå. När regnen inte kommer betyder det mindre eller ingen mat på tallriken för familjen, och plånboken ekar tom då den enda inkomstkällan är den teff man brukar sälja på marknaden några kilometer bort. Ingen prostituerad på Addis Abebas gator skyller sin situation på klimatförändringarna, men för mig är det svårt att inte göra den kopplingen då så många berättelser börjar med livet på landet som blev svårare och svårare – till slut var hon tvungen att lämna familjehemmet och söka lyckan, pengarna, maten i huvudstaden.

Varje år pumpas miljarder biståndskronor in i Etiopien. Frågan är om vi inte skulle göra mer nytta, eller åsamka mindre skada, genom att se över våra levnadsmönsters relation till skapelsen.

Så vad kan vi då göra? Förslagsvis minska på de två stora utsläppsposterna genom att flyga mindre och äta mindre kött. Att ta tåget eller andra färdmedel när man gör enorm skillnad, likaså att helt eller delvis ställa om till en vegetarisk kost. På så sätt behöver priset – som betalas av någon bonde väntandes på regnet och hans barn väntandes på maten – inte bli så högt.

Om dammet och flykten

Dammet är det största problemet här, sa mannen runt trettiostrecket som är född och uppvuxen i Bukona där minsta lilla fot skapar ett dammoln större än hyddorna.

Om det vore så väl.

Om Addis Abeba präglas av en ständig längtan till väst finns det i Bukona en allestädes närvarande tanke på öst; arabländerna. Kvinnor, oftast mödrar, påstår att de är muslimer fastän de går till kyrkan för att be till Jesus minst en gång i veckan och lämnar dammiga Bukona bakom sig. Lämnar dammiga barn bakom sig. Kvar står en perforerad by, halva familjer och fäder som hur de än försöker har svårt att ersätta mamman. Och i ett land långt, långt borta; en kvinna som jobbar mer än hon egentligen förmår för en lön som är bra mycket lägre än de lokala hushållerskornas. Allt hon tjänar skickas hem – Bukona kallas fortfarande för hemma – och förhoppningsvis får hon jobba kvar fastän hon aldrig lärt sig hantera en dammsugare.

De förenade staterna i Amerika står för dränering av välutbildade hjärnor – brain drain – medan förenade Arabemiraten med grannar dränerar Etiopiens landsbygd på kvinnor, systrar, mammor. Det förstnämnda får direkta konsekvenser där läkarna är få och personerna som kan styra upp företag, lokaltrafik eller landet skurar amerikanska golv. Men vad händer med alla dessa barn vars mamma valde att byta namn för att försörja familjen på distans?

Dammet kan man ju tvätta bort.

Så sjukt lokalproducerat

Ur miljösynpunkt brukar jag vara rätt nöjd med vad som finns på min tallrik, då en syltburk med arabisk text på är ungefär det enda i vårt kylskåp som inte producerats i Addis Abeba med omnejd. Men i Bukona fick jag tänka om.

Att dricka mjölk sittandes i samma gräshus som ursprungskon själv, eller äta ägg med en kyckling sittandes på ens högra fot. Vad slår det?

Bukona: ”Det här är inget konstgjort liv”

Fyra, fem eller sex timmars bussresa och så var vi i en annan verklighet, där Tariku bodde sina sex första levnadsår med stjärnor som jag aldrig sett förr.

Här hängde vi mest hela tiden.

Alla var där.

Solen visade sig från sin bästa sida.

Vi drack kaffe med härsket smör och salt, det är godare än väntat första koppen, värre än väntat tionde koppen. Om man vill kan man tänka på mörk choklad med havssalt när man dricker det – om man vill alltså.

Och tänk, det var jul i Bukona också!