Jag antar att merparten av er som fortfarande tittar in här vet att Tariku gick bort i början av december. Nästa vecka åker jag till Etiopien och jag har aldrig för haft så blandade känslor inför något. Som jag har längtat, i nästan tre år, efter vänner och kyrkan och injera och allt. Samtidigt gör bara tanken på Shiromeda att ögonen tåras; så mycket liv vi har levt där. Tacksamhet och sorg.
Hej kära ni.
Det har varit och är en speciell vinter. Tariku har genomgått en stamcellstransplantation för sin leukemi och legat på sjukhus sen i oktober, jag har varit med honom här den största delen av tiden. Stundtals fruktansvärt, men ibland en rätt dräglig tillvaro trots mycket medicinering, tristess och en ständig längtan hem. Tariku är en kämpe, men det är tråkigt att vara så långt ifrån det liv vi vill leva och är vana vid.
Jag längtar efter att sätta ord på saker, både jobbiga och peppiga. Jag märker hur skapande av olika slag hjälper mig att behålla fokus och komma vidare. Och under en bilresa från Umeå hem till Piteå föddes mitt och Malins nya projekt Maytember. Där delar vi med oss av idéer, tankar och bilder som gläder oss och som förhoppningsvis glädja er med.
Jag kommer inte att ta bort den här bloggen, men det händer garanterat mer på maytember.se. Välkomna!
Zem, det betyder tyst. Som du är till exempel.
Det var min första längre vistelse i Addis Abeba, jag var tjugo år och tillbringade dagarna i det som då var Deborahuset. Anledningen till varför jag kommer ihåg den soliga förmiddagen med en alfabetsplansch framför mig och en vän bredvid mig är att det var första gången jag blev kallad tystlåten. Hon kunde inte ett ord engelska och min amarinja gjorde mig tillbakadragen på det sätt man blir när det enda kommunikationsmedel som står till buds är kroppsspråk och felaktigt uttalade utrop som ”vackert!”, ”bra!” eller ”dåligt!”.
Det finns några böcker och tidningsartiklar om WSG och dess grundare, och där kan man ibland läsa om Tariku. Att han är tillbakadragen, blyg, en man av få ord. Ofta fina beskrivningar, men allt annat än giltiga. Tariku är framåt, pratglad, gillar att skapa uppståndelse, en man av sjukt många ord; i alla fall på amarinja eller hadinja. Om samtalet förs på engelska blir han lite lugnare (för några år sen sa han ännu mindre) och när det talas svenska tystnar han snart efter hur mår du och vädersnack.
Att erövra ett nytt språk är att åsidosätta sig själv. Kanske ett år eller fem eller tio, beroende på hur språkbegåvad man är och hur många andra kommunikationskanaler man behärskar. De intellektuella blir lite korkade, de poetiska blir barnsliga, de analyserande nöjer sig plötsligt med fåordiga meningar. De pratglada blir tystlåtna.
– Tariku, vad tycker du att jag ska skriva om?
– Tariku, varför vill ingen i Etiopien adoptera?
– Tariku, får jag skriva att du diskar ostrukturerat?
– Tariku, jag tänkte skriva att jag frågar dig om typ alla blogginlägg, är det okej?
Lyckan att försöka komma in i ett Sverigeliv tillsammans med Tariku är fantastiskt stor. Dels för att jag gillar honom person, men också för att han (också) reagerar på allt det som är annorlunda här. Vi är båda i fasen av första fascination och vilken lättnad det är att kunna vända mig mot Tarre och mötas av total förståelse. Dörren till vårt hus som låses automatiskt klockan tio varje kväll, elementen som blir allt varmare, den friska luften, adressändringen, vattnet i kranen och vattnet i havet, internetbanken och fläktreparatörer. Maten, träden, hösten, ugnen, mödrahälsovården, biblioteket och sophanteringen.
Sverige alltså, vilket land.
För ett år sedan vaknade jag tidigt, trots att det var lördag, med min bröllopsklänning hängandes på garderoben bredvid sängen. Det var Meskerem 26, 6 oktober, och jag skulle bli Tarikus fru.
Det känns inte alls som igår.
Jag har liksom glömt hur det var innan, för nu känns det så självklart. Att det ska vara honom jag äter frukost med, honom jag gråter hos, honom jag ställer frågor till. Jag är tacksam för de taggiga omständigheter vi tvingats ta oss igenom, de har kittat ihop oss och lärt oss att Gud har kontroll. Han är den mest förnöjda människa jag känner, men han upprörs ändå alltid över osanning och orättvisa. Han förlåter mig när jag har gjort fel och han peppar mig att fortsätta framåt oavsett om jag applåderas av andra. Han glömmer aldrig var han kommer ifrån.
Han gör mig trygg i själen och peppad i anden, han är mitt bästa bollplank och min förebild. Att få vara Tarikus fru, vilken ynnest.
Detta inlägg skrev jag i juni och då internettillgången nådde sitt slut hamnade det bland utkasten istället för att publiceras den dag vi flyttade. Några månader har gått, men här kommer de ändå: sammanfattningen av mina fem senaste halvår.
Våren 2011 klev jag med nervösa steg av planet och fick stå på etiopisk mark efter tre år av olidlig väntan. Tariku mötte mig på flygplatsen och därefter följde tre månader av fältstudier, vilket mest kändes som en date med Landet jag trånat efter så länge. Studierna resulterade i kandidatuppsatsen Broken promises, om trafficking för exploativt barnarbete inom Etiopien, och allt runtomkring skänkte mig en oförskämt stor glädje. Jag vaknade med ett leende på läpparna varje morgon och de sista veckorna konstaterades att jag aldrig varit så lycklig som just den terminen. Inte ens hemresan kunde få mig på sämre humör, jag visste ju att jag skulle tillbaka.
Hösten 2011 var jag tillsammans med de superfina Maria, Julia och Gustav volontär för WSG/HCE via Salt. Jag började undervisa på Debora utifrån Alpha-kursen och tog mig vatten över huvudet när jag fick för mig att fylla alla luckor i projektet. Ingen själavårdare? Inga problem, det fixar jag! Förutom att jag inte fixade det, utan snarare hade en maratonvecka med samtal med alla tjejer som slutade med en helg då jag bara låg och grät. Inte jättesmart. Jobbade också en hel del på huvudkontoret vilket innebar en rätt hektisk vardag, ändå hann jag bli tillsammans med Tariku (viss fördel att han jobbade på samma ställe). Fick inte mitt visum förlängt vilket innebar en ofrivillig – men tydligt välbehövlig – resa till Sverige.
Våren 2012 var tiden då höstens destruktiva arbetsmönster skulle brytas, och de gjorde de också i och med att jag kapade lite av mitt ansvar på Debora. Arbetsbördan försvann dock nästan helt i och med att tjejerna flyttade ut, varpå jag bara hade vissa uppgifter på huvudkontoret kvar. Vid det här laget hade jag bott fruktansvärt länge på gästhuset och längtade enormt mycket efter yta och privatliv. Relationen med Tariku gav mig ett fönster in till den etiopiska kulturen och jag började längta till Sverige ibland – två stora steg mot att bli lite mer balanserad i synen på de två länderna. Vi förlovade oss i något som vi ville kalla skog och åkte på sverigesemester tillsammans.
Hösten 2012 kom jag tillbaka till ett regnigt Addis Abeba efter soliga sommarmånader i Sverige. Jag bodde i vårt rosa hus och Meles Zenawi dog. Tariku blev kroniskt sjuk, en ny Deboragrupp drogs igång, mina vänner och släktingar kom på besök och jag blev fru – allt detta under vad som kändes som ett år men i själva verket var typ en månad. Ändå var det en härlig höst då jag verkligen trivdes med att vara gift och njöt av att amarinjan gick bättre och bättre. Firade min första jul i Etiopien och fick äta upp det jag förut sagt om att jag inte bryr mig så mycket om högtider (vänta bara tills du sitter där på julafton, var det någon som sa) men blev också positivt överraskad hur bra det blev.
Våren 2013 fortsatte jobbet på Debora att flyta på bra, mycket tack vare fantastiska tolkar. I övrigt fortsatte framtidsfrågorna att fylla mitt huvud. Tariku och jag kom till Sverige för att fira mamma, eller kanske för att inse att vi borde bo närmare mamma. Och pappa och bröder och vänner och en massa andra grejer som vi helt plötsligt såg som väldigt bra alternativ. Vi lät beslutet ligga och sjuda ett tag, men när vi kom tillbaka till Addis insåg vi snabbt att det redan var färdigkokt. Anledningarna som tidigare hållit oss kvar i Etiopien fanns inte längre kvar och argumenten för att flytta till Sverige blev allt fler i kombination med en visshet; nu är det dags. Så har de senaste månaderna varit ett avsked till Addis för den här gången, bearbetning av allt som varit mindre bra under de senaste åren och en stor tacksamhet över att jag har fått bo här. Fem halvår i Etiopien – det bästa och det värsta, den mest lärorika tiondelen av mitt liv. Jag lyckades inte rädda världen men fick i alla fall lite längre hår och en man. Och så fullföljde jag mina uppgifter, så summan av det hela är att jag är nöjd, tacksam och redo för nya halvår. I Addis Abeba eller någon annanstans.
Mina högst subjektiva och ovetenskapliga upplevelser av Tarikus och mitt pratande har lett till följande slutsats; vi samtalar mer i Etiopien än i Sverige. Hemma i Addis kan vi sitta i varsin soffa och prata i timmar, men när vi är på semester i Sverige – och därmed borde ha mer tid – händer det nästan aldrig, förutom när vi trotsat kylan för en promenad.
Slutsatsens troliga förklaring; det finns färre distraktioner i Etiopien. I ett vanligt norrbottniskt hushåll finns det ju så otroligt mycket att fästa blicken, tankarna på. Tidningar, internet (snabbt), fruktfat, några fler tidningar och mobiler på borden. Om jag får välja mellan ett samtal om livet eller ett reklamblad om oviktigheter är ju valet självklart – i praktiken blir det ändå annorlunda då koncentrationen vandrar iväg till det färgglada pappret. Kanske är vi exceptionellt otränade i att jobba emot ”ta upp iPaden”-reflexer, men jag tror ändå att många av våra prylar skymmer det som egentligen betyder mest för oss. Att prylarna dessutom tycks finnas i så mycket större mängd i nord än i syd är kanske fråga för nästa blogginlägg, eller ännu bättre – nästa samtal.
Klimatförändringarna är ännu inte så dramatiska att det snöar i Addis Abeba, så Tariku och jag tog våra varmaste kläder för att bege oss norrut – i ärlighetens namn inte så mycket för kylan som för den familjära värmen som lätt uppstår när man överraskar sin mor apropå hennes kommande födelsedag. 20 dagar stannar vi på svensk mark och passar på att göra allt det vi inte kan till vardags; gå på isar, äta annat än injera, krama syskonbarn och fundera lite extra på livet.
Under alla mina år som singel tänkte jag ibland på vilken man som skulle vara bra nog för mig. Vem som skulle lyckas uppnå alla kriterier var frågan som jag aldrig uttalade men ändå låg och guppade någonstans i mitt undermedvetna. Aldrig vände jag på frågan, de gånger jag funderade på om jag kunde vara en bra livskamrat var så gott jag minns väldigt få. Obehagligt självcentrerat, då jag inte kom på tanken att jag själv har svagheter eller åtminstone egenskaper som påverkar en annan, en relation, positivt eller negativt. Men också rätt onödigt när jag ser det härifrån andra sidan äktenskapsgränsen – Tariku är ju inte lista på egenskaper, han är ju en person. En väldigt fin sådan, så fin att jag ibland framstår som otåligheten och ilskan själv och singel-Elin får en retroaktiv käftsmäll.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 