En ring tack

En av många fördelar med att gänga sig över kulturella gränser är att vi ofta får dubbelt så många valmöjligheter. Vi kan välja om vi vill fira jul i december, januari eller båda två och vi har en väldans massa språk att ta till vid olika tillfällen. Och så vidare.

I Sverige har en gift kvinna som bekant två ringar, en förlovningsring och en vigselring medan mannen oftast har en, förlovningsringen. I Etiopien blir mannen utan förlovningsring och får vänta på vigseln, medan den etiopiska frun har en eller två ringar.

Resultatet för det etiosvenska paret: helt sjukt många alternativ. Så vad gjorde vi? Jo, både Tariku och jag fick varsin förlovningsring – rättvist tyckte vi, fastän alla i vår geografiska närhet tolkar det som giftermål. Och när det blev dags för äktenskap struntade vi i nya ringar, eftersom vi tyckte det är fint att ha samma symbol på vänster hand då vi tagit samma beslut och gett samma löfte till varandra.

Etiopiskt? Nej. Svenskt? Nej.

Men väldigt bra ändå.

Ringar

Malin Hansson, bröllopsfotografen


Foto Malin Hansson

Foto Malin Hansson

Att Malin var begåvad har jag vetat sedan länge, men när hon tog våra bröllopsbilder överträffade hon både sig själv och oss! Min redan snygga man blev ännu vackrare, den redan fantastiska dagen blev ännu härligare och vår husvägg har nog aldrig varit så rosa och fin som när Malin fotade den.

Foto Malin Hansson

Foto Malin Hansson

Att välja en etiopisk fotograf skulle jag bara drömma mardrömmar om, men jag är övertygad om att Malin håller även när konkurrensen är större (läs Sverige). Bröllopsdag är ju valdag och jag är väldigt nöjd med både mitt val av man och mitt val av fotograf. Sjukt smidigt att ha en bästis som kan allt.

Foto Malin Hansson

Foto Malin Hansson

Foto Malin Hansson

Malin Hansson bor i Piteå men kan såklart röra på sig – hon har ju till och med haft uppdrag i Addis Abeba – så om ni planerar bröllop och vill låta henne skapa lite konstverk av det hela, tveka inte alls utan skicka iväg ett mail till malinhansson87 [at] gmail.com.

Foto Malin Hansson

Fem bilder, ett kalas

För en vecka sen fyllde jag 25 och det firade jag genom att skapa en kulturkollision. Jag bestämde mig för att ha ett kalas, fastän jag är fullt medveten om att det är mest ettåringar som har sånt i detta land, och på detta kalas ställde vi stolar på rad längs väggarna och bjöd på injera med så mycket kött som vi aldrig haft i vårt hem – som sig bör på etiopiska festligheter.
Fest!

Det var en massa fina människor som tagit sig ända till vår avkrok.

Mat

Vi belönade dem genom att ge dem det vi visste de ville ha; mat. Jättemycket mat. Och läsk. Jättemycket läsk.

Leta boll

Nuförtiden har jag en hel bunt med kompisbarn och när bollen var på utflykt var vi några som gick och letade efter den. Vi hittade den dock inte, den hade tagit sig in hos grannen.

Tarre

Han jag är kär i var också där!!!

Tårtan

Jag älskar mina vänner fastän de är så fasligt dåliga på att veta vad jag heter. Men det är inte utan att jag blir förvånad över hur mycket kärlek som kan gömmas i ett felstavat namn.

Det var det firandet, och nu kan jag inte göra annat än att trivas sjukt bra med min nya ålder.

Tänk om, tänk rätt

Igår förklarade jag för en icke-etiopier att det i denna stad är en aktivitet per dag som gäller. Idag dricker jag te hos en kompis eller Idag jobbar jag eller Idag går jag till kyrkan.

Idag var Tariku och jag i kyrkan, sen satte vi oss i minibuss nummer ett, minibuss nummer två och minibuss nummer tre för att slutligen komma till ett ettårskalas där vi käkade injera och drack läsk. Sen, tre bussar för att komma hem, pusta ut i fem minuter för att plötsligt överraskas av ett gäng svenskar I SOVRUMMET (anländandet var i och för sig ingen överraskning, det är bara det att ingen etiopisk gäst någonsin kommer in längre än till vardagsrummet vilket fungerar som husesynsavvänjning). Det var Salts Outreach-grupp som var på besök, och de hade till och med tagit med sig cupcakes (kulturchock nummer två, saknade dock inte smaklös tårta med låtsasgrädde som är det vanligare alternativet på bjudningar av olika slag). De kom, vi fikade, vi bad, de gick (och flyger nästan exakt nu till Sverige). Några minuters fixande och sen kom familjen, den etiopiska. Vilken glädje att ha en familj på andra sidan floden! Vi åt injera tills vi inte orkade mer, då gick vi över till mjölkchoklad.

En aktivitet per dag? Inte denna söndag. Nu är huvudet tungt, hjärtat glatt och jag konstaterar att livet visst kan få vara lite hektiskt ibland. Men imorgon, då ska jag jobba. Bara.

Dan före dan

Kvällen är sen och vår stadsdel är inbäddad i ett moln av rök, matos från alla de hushåll som febrilt förbereder för dagen som snart börjar; en måndag som enligt den etiopiska kalendern är juldagen. Från berget närmast oss hörs bönerna som kommer fortsätta hela natten, böner till honom vars födelse vi firar. Tariku äter en knäckebrödsmacka med kaviar och jag konstaterar att det är rätt fint att leva i denna stundtals kaotiska smältdegel av kulturer, tideräkningar och mattraditioner.

Imorgon väntar ätarmaraton och den sortens julfirande som är lite mer anpassad till denna miljö; kyckling istället för sill, popcorn istället för choklad. Men redan nu, denna rökiga julafton, vill jag önska er en god etiopisk jul!

Bukona: ”Det här är inget konstgjort liv”

Fyra, fem eller sex timmars bussresa och så var vi i en annan verklighet, där Tariku bodde sina sex första levnadsår med stjärnor som jag aldrig sett förr.

Hänget

Här hängde vi mest hela tiden.

Alla

Alla var där.

Solen

Solen visade sig från sin bästa sida. SAM_1723_2

Vi drack kaffe med härsket smör och salt, det är godare än väntat första koppen, värre än väntat tionde koppen. Om man vill kan man tänka på mörk choklad med havssalt när man dricker det – om man vill alltså.

Jul

Och tänk, det var jul i Bukona också!

Något som liknar Lucia

Fördelen med att vara gift med en etiopier som växte upp i närheten av svenska missionen är att han utan problem kan börja sjunga Sankta Lucia på beställning, och beställer gör jag med glädje en dag som denna. Och om det inte vore nog drar vi till svenska skolan och avnjuter ett luciatåg – fördelen med att känna svenska barn.

Imorgon är det inte Lucia längre så då kan vi med gott samvete lägga våra desperata försök att skapa julstämning åt sidan för att istället åka ut och hälsa på släktingar på landet, andas frisk luft och tänka ja nu är vi verkligen i Afrika, eftersom mitt medvetande envisas med att förknippa Afrika med oasfalterade vägar samt bostäder av skit och gräs.

Glad Lucia och trevlig helg!

Språk, språk, språk

Om mitt liv vore ett skolschema skulle ingen historia, matematik eller idrott få plats för det jag inte visste när jag flyttade hit var att jag valde Liv med Språkinriktning. Alltså att typ allt, typ alltid handlar om svenska, engelska och amarinja i olika kombinationer. Och om jag har turen att besöka eller få besök av mina svärföräldrar får jag extra språkstimulans; hadinja.

Till en början verkar det väldigt bra och kontrollerat – tre språk kan väl inte vara så farligt. Men då kommer Stora Språkmixern och gör språksylta av min tidigare rätt språkbegåvade hjärna. Det började med att jag slängde in något enstaka ord på amarinja när mitt engelska ordförråd svek mig. Sen gick det utför. Brant, fort, okontrollerbart. Och nu: säger jag något på engelska frågar jag mig själv om jag hade kunnat säga samma sak på amarinja, säger jag något på amarinja funderar jag på om det där verkligen var grammatiskt korrekt, säger jag något på svenska tänker jag att oj vilket konstigt språk det här är egentligen. Och när han jag lever med låter modersmålet hadinja ta över vet jag inte om jag ska bli glad över att amarinjan inte längre låter lika konstigt som hadinja eller bara lägga mig i fosterställning i ett hörn och hyperventilera lite.

Språkförvirringen

Livets hårda skola. Och det finns inte en enda språkfri timme.

Yes I do

Det är en stor nåd att dagar man längtat efter så länge faktiskt kommer till slut och den 6 oktober 2012 blev så mycket mer än jag vågat hoppas på. Som om det inte vore nog med att jag fick bli fru till Tariku överöstes vi av kärlek från alla tänkbara håll. Glädjen hade ingen gräns och även om många sagt att dagen skulle komma att flyga förbi gick tiden inte alls fort, fastän vi hade roligt. Ett maraton i pepp och tacksamhet som egentligen inte har tagit slut än.

Dagarna, livet

För två veckor sen satt jag med en vän på ett café och sa att nu är livet allt bra intensivt, undrar hur det ska gå ihop.

Sen ökades intensiteten med några hundra procent. Livet tog tag i mig och påminde mig om att det aldrig går ihop.

För det är ju inget pussel, det är ett liv.

16 av mina favoritmänniskor är i Addis, i morgon bitti kommer 14 till. Det har slutat regna. Det är trafikstockning överallt. Vi skrattar och gråter och jag njuter av att se Etiopien genom andras ögon. Dagarna går alldeles för fort men är samtidigt evighetslånga, vi springer och fixar grejer och pratar politik. Allt betalas kontant, alltid. Några blir sjuka, de flesta blir friska. En kille går förbi mig och frågar om jag vill köpa refillkort till mobilen, jag säger nej och den unge mannen vänder sig till honom som blir min man i övermorgon och säger att han egentligen inte är en sån som jobbar med sånt här. Jag kommer på att jag bara har 11 cent på mobilen, han kommer tillbaka efter några minuter och jag frågar om han har ett refillkort för 100 birr. Solen bränner i våra hårbottnar. Det finns en svärta som gör att det vackra blir ännu vackrare, vi ber och jag stannar uppe så underbart länge fastän trafiken väckt mig klockan sju hela veckan.

Min blick stannar upp ibland, på en bank, i bussen, i sängen innan jag ska sova. Förundras över hur ännu en dag passerade utan att gå ihop. Men att den kunde bli så bra, ändå.