Ett år

För ett år sedan vaknade jag tidigt, trots att det var lördag, med min bröllopsklänning hängandes på garderoben bredvid sängen. Det var Meskerem 26, 6 oktober, och jag skulle bli Tarikus fru.

Det känns inte alls som igår.

Jag har liksom glömt hur det var innan, för nu känns det så självklart. Att det ska vara honom jag äter frukost med, honom jag gråter hos, honom jag ställer frågor till. Jag är tacksam för de taggiga omständigheter vi tvingats ta oss igenom, de har kittat ihop oss och lärt oss att Gud har kontroll. Han är den mest förnöjda människa jag känner, men han upprörs ändå alltid över osanning och orättvisa. Han förlåter mig när jag har gjort fel och han peppar mig att fortsätta framåt oavsett om jag applåderas av andra. Han glömmer aldrig var han kommer ifrån.

Han gör mig trygg i själen och peppad i anden, han är mitt bästa bollplank och min förebild. Att få vara Tarikus fru, vilken ynnest.

Bröllopsambivalensen

Två veckor har gått sen vår andra bröllopsfest, den i Blåsmark med palt istället för injera – och betydligt fler barn. Samtidigt som det var helt underbart och fantastiskt att än en gång få hänga med vänner och familj en hel dag är jag fortfarande kluven till det här med bröllop. All energi och alla pengar som läggs på fester som för det mesta bara varar några timmar, som gör att fokus hamnar mer på bröllopsdagen än det som faktiskt händer efteråt; äktenskapet. Viktigare hur ringen ska se ut än hur man ska få den att sitta kvar, och så vidare. Men ändå kan jag inte låta bli att peppa ögonen ur mig för de vänner som väljer att gifta sig och fira detta med oss runtomkring, så att vi får hurra dem in i livslång trohet.

Visst är det konstigt att investera så mycket tankeverksamhet i en enda fest, lika konstigt som det är att låta bli. I en massa tider och kulturer har äktenskapets början setts som något att fira, frågan är väl mer hur vi ska göra det (och kanske inse att det funkar rätt bra utan en vit limousine, om man är lagd åt det etiopiska hållet) utan att bli skogstokiga eller skuldbelagda på köpet.

Det senaste året har varit fullt av dagar då livet inte alls varit särskilt likt en bröllopsfest, men då har jag kunnat se på bröllopsbilderna i vardagsrummet – inte de bilder som föreställde Tariku och mig, men bilderna av de vänner som kom för att fira. Minnas en eftermiddag på ett busstak och minnas att de faktiskt hejar på oss. Det slår både drömklänning, perfekt frisyr och rätt musik.

Bästmänniskor

Med ett halvår som gått sen dagen jag blev Tarikus fru har många detaljer från bröllopsdagen redan fallit i glömska, eller bäddats in i ett virrvarr av människor, sånger och tal. Men det finns en del av firandet som bara växer sig starkare för varje gång jag tänker på det, det Tariku redan dagen efter nämnde som det bästa av allt; alla vackra personer som kunde tänka sig att färdas över halva jorden bara för att komma hit och dela den värsta och bästa veckan i våra liv. De bästa människorna!

En ring tack

En av många fördelar med att gänga sig över kulturella gränser är att vi ofta får dubbelt så många valmöjligheter. Vi kan välja om vi vill fira jul i december, januari eller båda två och vi har en väldans massa språk att ta till vid olika tillfällen. Och så vidare.

I Sverige har en gift kvinna som bekant två ringar, en förlovningsring och en vigselring medan mannen oftast har en, förlovningsringen. I Etiopien blir mannen utan förlovningsring och får vänta på vigseln, medan den etiopiska frun har en eller två ringar.

Resultatet för det etiosvenska paret: helt sjukt många alternativ. Så vad gjorde vi? Jo, både Tariku och jag fick varsin förlovningsring – rättvist tyckte vi, fastän alla i vår geografiska närhet tolkar det som giftermål. Och när det blev dags för äktenskap struntade vi i nya ringar, eftersom vi tyckte det är fint att ha samma symbol på vänster hand då vi tagit samma beslut och gett samma löfte till varandra.

Etiopiskt? Nej. Svenskt? Nej.

Men väldigt bra ändå.

Malin Hansson, bröllopsfotografen

Att Malin var begåvad har jag vetat sedan länge, men när hon tog våra bröllopsbilder överträffade hon både sig själv och oss! Min redan snygga man blev ännu vackrare, den redan fantastiska dagen blev ännu härligare och vår husvägg har nog aldrig varit så rosa och fin som när Malin fotade den.

Att välja en etiopisk fotograf skulle jag bara drömma mardrömmar om, men jag är övertygad om att Malin håller även när konkurrensen är större (läs Sverige). Bröllopsdag är ju valdag och jag är väldigt nöjd med både mitt val av man och mitt val av fotograf. Sjukt smidigt att ha en bästis som kan allt.

Malin Hansson bor i Piteå men kan såklart röra på sig – hon har ju till och med haft uppdrag i Addis Abeba – så om ni planerar bröllop och vill låta henne skapa lite konstverk av det hela, tveka inte alls utan skicka iväg ett mail till malinhansson87 [at] gmail.com.

”Ganska lite fokus på människorna”

 

Jonas har skrivit ner några reflektioner från vårt bröllop – här kan du läsa blogginlägget i sin helhet:

etiopien tjugotolv

Fem fantastiska minuter av fantastiska Anton! Om ni vill kan ni se filmen en gång, eller härma mig och göra tittandet till en daglig vana.

När alla lyckas vara på rätt ställe

Yes I do

Det är en stor nåd att dagar man längtat efter så länge faktiskt kommer till slut och den 6 oktober 2012 blev så mycket mer än jag vågat hoppas på. Som om det inte vore nog med att jag fick bli fru till Tariku överöstes vi av kärlek från alla tänkbara håll. Glädjen hade ingen gräns och även om många sagt att dagen skulle komma att flyga förbi gick tiden inte alls fort, fastän vi hade roligt. Ett maraton i pepp och tacksamhet som egentligen inte har tagit slut än.

Maria och Joakim

Den 1 september 2011 landade vi i Etiopien tillsammans, Maria och jag, och inte visste vi hur många promenader, samtal och böner vi hade framför oss då. Ett år senare går rackarn och gifter sig, och precis som det känns assurt att inte kunna vara med på dagen med garanterat flest skratt är detta purfärska äktenskap något som gör mig så vansinnigt glad i hjärtat. Grattis Maria och Joakim!!!