ጥምቀት

I helgen firas Timket/Tmqet/ጥምቀት till minne av Jesu dop, vilket i Addis Abeba innebär en stor fest då utsmyckade processioner för fram sin kyrkas modell av förbundsarken. Inklusive en massa betydelsefulla ritualer som en ickeortodox som jag inte riktigt hänger med på. Här är det så kallt att vår tyska termometer strejkar så vi håller oss mest inomhus och fyller dagen med det vanliga, det vill säga joller och blöjbyten. Och ETV som sänder diverse helgrelaterade program. Förra året var det däremot annorlunda:

Då var vi nämligen på Janmeda! Den stora gräsytan mitt i Addis som i vanliga fall ockuperas av atleter invaderades av präster och annat finklätt folk.

Alla var där! Till exempel vår favoritfamilj. På vägen hem stack Samuel ut huvudet genom bilrutan och ropade ”Shiromeda! Shiromeda!” som en riktig konduktör – stor succé.

Tariku hittade som alltid ett gäng ungar att prata med, just dessa hade gjort ett spel av en bit kartong och använda refillkort. Tarre spelade bort alla våra besparingar.

Utanför vårt hus var det också fest. Medan Tariku gick ut stod jag på tå vid vår mur och sneglade på vad som försiggick nere vid floden. Verkar lite konstigt i efterhand, men ibland orkade jag verkligen inte vara vit på offentliga platser och dra alla blickar till mig.

Bron till mina svärföräldrar var klädd med vimplar i Etiopiens färger. För övrigt en väldigt smart idé för att skapa feststämning på vardagliga platser, borde kanske genomföra det här.

Om Etiopienlängtan

Den är här för att stanna, denna ihärdiga längtan till Etiopien. Som en kär vän, bästa godissorten, nysnö. För jag längtar inte bort härifrån, jag längtar bara efter lite mer av det där. Spontaniteten i vardagen, förvåningen när man inser att de flesta etiopier tolkar en gäspning som att man är hungrig. Avokadojuice, att hålla handen med vemsomhelst, vår fina kyrka.

Under en några svåra veckor i slutet av förra året tänkte vi extra mycket på den etiopiska landsbygden och vilka små möjligheter kvinnorna där har att få vård, hjälp eller bara tiden att sitta ner en stund. Det berättade jag för en person jag känt i ett par dagar, varpå hon fick stora ögon och sa åt mig att inte må dåligt över det. Jag blev fullkomligt ställd, för det är ju helt tvärtom! För hur absurt den än kan verka hjälper kopplingen till Etiopien mig att se lite mer sunt på saker och ting; vad som är viktigt och vad som egentligen är rätt onödigt att ödsla energi på.

Med några månaders distans kan jag även sakna det jag tidigare blev irriterad av; långsamheten, dålig ljudkvalitet och livliga grannar. För att inte tala om den konstanta doften av berbere och kaffe!

Så jag fortsätter att leva mitt liv i Sverige, med försök att inympa lite av det liv som jag också älskar så mycket. Sundare (livssynen) och osundare (musiken).

Blöjreklam äckligare än blöjinnehåll

Blöjmärket Libero är verkligen på hugget när det kommer till att få havande kvinnor på kroken – de fattade typ att jag var gravid innan jag visste det. Det är gratisprover i mängd, i sällskap av böcker och häften som ska hjälpa den nyblivna föräldern på traven (och få honom eller henne att köpa lite mer av just Libero). Till exempel den 40-sidiga Goda råd inför de första veckorna. Den lär mig hur jag byter blöja, hur jag masserar mitt barn och att nyfödda kan sova 14-20 timmar på ett dygn. Men någonting känns lite konstigt i den där lilla boken, förutom att den egentligen är en förklädd reklamannons. Nämligen att det är nio bilder på föräldrar; åtta kvinnor och en man. 13 bilder visar ett barn med ett par vårdande händer och alla dessa händer ser väldigt kvinnliga ut. Kanske är det mycket begärt av ett blöjföretag att tänka lite längre, men med tanke på hur många föräldrarookies som får denna i sin hand är det ju märkligt att det enda vi får se mannen göra är att ha ett par bebisfötter mot sin haka.

Och barnen då? Vita hela bunten.

Efterlängtade promenad

Idag trotsade jag de sexton minusgraderna och gick en bit på plogade cykelvägar, då jag kom ihåg hur mycket jag saknat möjligheten att promenera. I Addis var det för det mesta bra väder, men i övrigt var det rätt svårt att få till raska steg samtidigt som tankarna färdas någon annanstans. Bilar, djur, hål i vägen, väldigt sociala människor och avgaser som stack i näsan. Då längtade jag efter knarrande snö, god luft och tomma vägar och tänk, nu är jag här!

Namnet

Jag heter Elin Sharew.

En lång stund har jag försökt skriva ner varför jag hetat Risberg Wondimu på låtsas och varför vi nu heter Sharew hela familjen, men nu ger jag upp. Låt mig bara säga att svenska myndigheter inte är kompatibla med etiopiska namntraditioner och att jag därefter lidit av någon slags namnambivalens.

Återkommer om uttalet.

Om barnkläder

Tack vare generösa kusiner och vänner har vår son en rätt gedigen garderob och därför har jag fram tills i förrgår inte behövt sätta min fot i en affär som säljer barnkläder. För er som inte shoppar bebiskläder särskilt ofta kan jag berätta hur det ser ut.

Vänster: Svart och blått, dinosaurier och bilar.

Höger: Rosa och vitt, puffärmar och hjärtan.

Ingen nyhet egentligen, men jag blir upprörd på ett så väldigt uppgivet sätt. Varför ser det ut såhär? Varför har vår del av världen delat upp små barn i två olika läger, där det inte bara handlar om rosa och blått utan även om en uppmaning till passivitet eller aktivitet?

Jag älskade att ha klänning när jag var liten, min favoritfärg var rosa och helst bar jag klackiskor mest hela tiden – i ärlighetens namn upplever jag inte att min prinsesspepp har begränsat mig senare i livet, kanske tvärtom. För det är inte det rosa som är problemet, utan att vi vuxna går på klädkedjornas stereotypa världsbild där våra söner ska vara på ett sätt, våra döttrar på ett annat. Rosa är en fin färg, så varför skulle den inte kunna bäras av en pojke? När Tariku väljer vilken färg Esaias ska kläs i föredrar han ofta rosa eller lila. Helt enkelt för att han tycker att de färgerna är fina och för att han har levt nästan hela sitt liv i ett land där rosa inte är en färg enbart för flickor. I mötet med det svenska sättet att tolka färger pratar han ofta om att fokusera på personen istället för kläderna.

Esaias första plagg var mönstrat med blå bilar. Visste ni att det var en pojke? frågade en i personalen. Det visste vi ju inte, men om vi hade fått en flicka så tänker jag mig att även hon en dag skulle ta körkort och köra bil, precis som jag. Dessutom har jag både blå byxor och blå tröja på mig i skrivande stund. Alltså finns det noll logik, bara tradition.

Ett halvt inlägg

Så mycket flyger genom huvudet, men det tillåts aldrig komma på pränt. Funderingar om bilder på barn i sociala medier, där jag ifrågasätter mina egna syften till den grad att jag inte törs nära mitt bekräftelsebehov med min son som ofrivillig hjälpare. Tankar på föräldraskap, massvis. Hur gör man? Hur gör jag? Tacksamhet över att hjärtat slår lite snabbare när en doft av Shiromeda passerar, jag trivs så bra när det är så. Igår blev det jul igen och vi åt varma mackor istället för rå köttfärs.

Det jag vill ha sagt med detta är; tack för att ni fortsätter besöka denna internetavkrok!