Individen och strukturerna

I rehabiliteringen av prostituerade på Debora fokuserade vi på individen. På gott och ont. Många gånger kändes det, ibland pratade vi om det; att vi sållade bort stora delar av verkligheten. För medan vi pratade om flickornas bakgrund, nuvarande situation och framtid fanns allt runtomkring kvar, oavsett hur mycket den tonåriga tjejen kämpade. Hennes omgivning var fortfarande full av strukturer som satte käppar i hjulet. Även om hon jobbade hårt gick hon i den höga arbetslöshetens motvind, fick lätt sparken på grund av obefintliga rättigheter. Även om hon valde att inte ta betalt för sexuella tjänster fanns det en stor risk för trakasserier och våldtäkt även utanför de värsta kvarteren. Även om hon lärt sig att hantera sina fickpengar blev maten dyrare och dyrare för varje år.

Vi fick det att handla om individens val, individens kamp för ett bättre liv. Mycket fanns att hämta där men långtifrån allt. Och när det blev dags att utvärdera var det ofattbart svårt att veta vad som vårt ansvar och vilka problem som berodde på att det är vansinnigt tufft att leva som ung kvinna i Addis Abeba. Egentligen berodde ju allt på det senare och det enda vi fyra kunde försöka åstadkomma var en grupp tjejer som kan gå stadigt trots kvicksand.

Fem halvår i Addis Abeba

Detta inlägg skrev jag i juni och då internettillgången nådde sitt slut hamnade det bland utkasten istället för att publiceras den dag vi flyttade. Några månader har gått, men här kommer de ändå: sammanfattningen av mina fem senaste halvår.

Våren 2011 klev jag med nervösa steg av planet och fick stå på etiopisk mark efter tre år av olidlig väntan. Tariku mötte mig på flygplatsen och därefter följde tre månader av fältstudier, vilket mest kändes som en date med Landet jag trånat efter så länge. Studierna resulterade i kandidatuppsatsen Broken promises, om trafficking för exploativt barnarbete inom Etiopien, och allt runtomkring skänkte mig en oförskämt stor glädje. Jag vaknade med ett leende på läpparna varje morgon och de sista veckorna konstaterades att jag aldrig varit så lycklig som just den terminen. Inte ens hemresan kunde få mig på sämre humör, jag visste ju att jag skulle tillbaka.

DSC00681

Hösten 2011 var jag tillsammans med de superfina Maria, Julia och Gustav volontär för WSG/HCE via Salt. Jag började undervisa på Debora utifrån Alpha-kursen och tog mig vatten över huvudet när jag fick för mig att fylla alla luckor i projektet. Ingen själavårdare? Inga problem, det fixar jag! Förutom att jag inte fixade det, utan snarare hade en maratonvecka med samtal med alla tjejer som slutade med en helg då jag bara låg och grät. Inte jättesmart. Jobbade också en hel del på huvudkontoret vilket innebar en rätt hektisk vardag, ändå hann jag bli tillsammans med Tariku (viss fördel att han jobbade på samma ställe). Fick inte mitt visum förlängt vilket innebar en ofrivillig – men tydligt välbehövlig – resa till Sverige.

Volontärerna

Kontoret

Våren 2012 var tiden då höstens destruktiva arbetsmönster skulle brytas, och de gjorde de också i och med att jag kapade lite av mitt ansvar på Debora. Arbetsbördan försvann dock nästan helt i och med att tjejerna flyttade ut, varpå jag bara hade vissa uppgifter på huvudkontoret kvar. Vid det här laget hade jag bott fruktansvärt länge på gästhuset och längtade enormt mycket efter yta och privatliv. Relationen med Tariku gav mig ett fönster in till den etiopiska kulturen och jag började längta till Sverige ibland – två stora steg mot att bli lite mer balanserad i synen på de två länderna. Vi förlovade oss i något som vi ville kalla skog och åkte på sverigesemester tillsammans.

dsc_1599.jpg

Kompis

Hösten 2012 kom jag tillbaka till ett regnigt Addis Abeba efter soliga sommarmånader i Sverige. Jag bodde i vårt rosa hus och Meles Zenawi dog. Tariku blev kroniskt sjuk, en ny Deboragrupp drogs igång, mina vänner och släktingar kom på besök och jag blev fru – allt detta under vad som kändes som ett år men i själva verket var typ en månad. Ändå var det en härlig höst då jag verkligen trivdes med att vara gift och njöt av att amarinjan gick bättre och bättre. Firade min första jul i Etiopien och fick äta upp det jag förut sagt om att jag inte bryr mig så mycket om högtider (vänta bara tills du sitter där på julafton, var det någon som sa) men blev också positivt överraskad hur bra det blev.

PEPP!!!

Våren 2013 fortsatte jobbet på Debora att flyta på bra, mycket tack vare fantastiska tolkar. I övrigt fortsatte framtidsfrågorna att fylla mitt huvud. Tariku och jag kom till Sverige för att fira mamma, eller kanske för att inse att vi borde bo närmare mamma. Och pappa och bröder och vänner och en massa andra grejer som vi helt plötsligt såg som väldigt bra alternativ. Vi lät beslutet ligga och sjuda ett tag, men när vi kom tillbaka till Addis insåg vi snabbt att det redan var färdigkokt. Anledningarna som tidigare hållit oss kvar i Etiopien fanns inte längre kvar och argumenten för att flytta till Sverige blev allt fler i kombination med en visshet; nu är det dags. Så har de senaste månaderna varit ett avsked till Addis för den här gången, bearbetning av allt som varit mindre bra under de senaste åren och en stor tacksamhet över att jag har fått bo här. Fem halvår i Etiopien – det bästa och det värsta, den mest lärorika tiondelen av mitt liv. Jag lyckades inte rädda världen men fick i alla fall lite längre hår och en man. Och så fullföljde jag mina uppgifter, så summan av det hela är att jag är nöjd, tacksam och redo för nya halvår. I Addis Abeba eller någon annanstans.

Glans över vita skogar

Allt är dörr

Jag började dagen med att gå ut i morgonsolen som stod lågt på himlen, jag andades in luften som smakade eukalyptus och avgaser och klumpen av obestämda känslor som sen några dagar tillbaka bot i mitt bröst växte sig större. Jag hatar att packa, särskilt när jag måste ta gråtpauser hela tiden. Ännu mer hatar jag att världen ska envisas med att vara så stor fastän alla envisas med att påstå att den krympt.

Igår sa vi hejdå och vi ses på Debora. Vi åt tårta och drack läsk, höll tal och mindes. Jag blev oförskämt stolt över att årets grupp är min erfarenhets mest stabila, de har varit överlägsna i att lyssna och ta till sig av det vi försökt lära dem. Och så stod de upp, sa att de tidigare inte visste något om Bibeln eller barnuppfostran, men att de nu vet.

Det regnar in i vårt sovrum och det faktum att den totala vikten på väskorna sedan länge överskrider den övre gränsen visar att jag kanske blivit lite etiopisk ändå. Bortsett från att jag packat mer porslin än härsket smör.

Och bortsett från regnet är Addis Abeba snäll mot oss, i varenda gathörn väntar personer vi känner, att äta en spontan middag med eller att krama en sista gång. Samtidigt lovar sparkarna inifrån att slutet sammanfaller med en början, skarven skaver, men inte olidligt. För det har varit, är, och blir, så bra. Så väldigt bra.

Sodere

Igår kom jag hem från den traditionsenliga Debora-resan som alltid går till Sodere, ett varmt och fuktigt ställe några timmar söderut. Inte så oväntat bjöd dagarna på en helt annan stämning än den vi är vana vid på kontoret, eftersom alla var så härligt svettiga och avslappnade. Ingen av tjejerna hade badat förut, så att köpa baddräkt och för första gången liksom krypa ner i en pool för att sedan halka, hamna under vattnet och sen lyckas komma på fötter igen är inget litet äventyr.

Något annat nytt var det faktum att alla mammor hade tagit med sig sina barn – fem stycken totalt. Att från morgon till kväll, genom bussresor och lunchpauser se föräldrar ta hand om sina ungar var mitt eget äventyr och det ständiga samtalsämnet bland oss som jobbar med gruppen. Barnuppfostran är ett lotteri när morsan kommer från diverse trauman inklusive trasiga familjeförhållanden och prostitution, i ett land där Socialstyrelsen inte finns. Barnaga är i allmänhet accepterat i Etiopien och de få som vägrar att slå sina barn är ofta universitetsutbildade – vilket Debora-morsorna inte är.

Anledningen varför dagarna i Sodere gjorde oss förvånade var att problemet med kommunikation mellan barn och förälder var värre än vi tidigare anat. Samtidigt vet vi att de tar till de medel de känner till, ett slag på käften istället för pedagogik, och har allmänna svårigheter med självbehärskning. Frustration är en återkommande del av vårt arbete, men den gör inget gott i sig själv. Så nu är planen att lägga in ännu mer undervisning om barnuppfostran i schemat, samt att anordna extra mamma-barn-dagar då de små familjerna får öva på kommunikation.

Och vissa saker måste vi bara se till att informera om. Typ som att en åttamånaders inte behöver dricka Coca Cola mellan amningarna.

När någon lämnar

Det är oundvikligt, väntat, men ändå alltid lika smärtsamt; när någon man vill se förändra sitt liv väljer att inte göra det. I alla fall inte nu, inte med de verktyg vi försöker ge. Inför varje Deboragrupp räknar vi med att några ska hoppa av projektet och ibland händer det redan innan vi hunnit komma igång på allvar vilket är att föredra med tanke på gruppdynamik och relationsbyggande. Men varje år är det också någon eller några som drygt halvvägs i projektet kommer på att de kan leva ett bättre liv hos sin kompis, på gatan, med sin kille eller bara var som helst förutom i vår närhet. Då blir det svårare. Dels att acceptera en vuxen människas beslut att gå tillbaka till ruta ett när hon kommit så långt, men också att hantera den helt nya gruppen – hur visar vi att vi bryr oss om dem var och en samtidigt som de alltid är fria att fatta sina egna beslut?

Låt oss införa en pratlinje

Tidigare har undervisningen på Debora främst varit föreläsningsbaserad, samtidigt som vi försökt uppmuntra reflektion och diskussion. Nu, lagom till halvtid i projektåret, har vi däremot vänt på steken och således skapat en helt ny inriktning på våra lektionstimmar. Det är grupparbeten, muntliga redovisningar och debattävlingar som gäller för hela slanten.

Förutom fördelen omväxling – både för snackarna och lyssnarna – är det tydligare än någonsin att gruppen är redo för nästa steg, nästa utmaning. De flesta unga kvinnor som vuxit upp under rätt taskiga förhållanden är minst sagt begränsade i sin förmåga att uttrycka sig, och framför allt att stå för sina åsikter. Samtidigt som det är livsviktigt i det här samhället och de liv vi hoppas att de ska välja efter projektets slut (där de själva tar kommandot istället för att ständigt skickas runt i livet av andra). Så vi övar. Och när det redan efter ett par veckor märks hur den mest tystlåtna pratar mer eller hur de funkar bättre i smågrupper är valet givet; det här fortsätter vi med!

Debora då?

Eftersom vår ankomst till Sverige inte var en överraskning för alla inblandade har givetvis det dagliga arbetet på Debora anpassats för att jag ska kunna vara ledig i några veckor. På plats i Addis finns en svensk barnpsykolog vid namn Sofie som är där i syfte att göra fältstudier i global hälsa – så henne ser vi givetvis till att sätta i arbete! Under mina lektionstimmar ska hon undervisa och leda diskussioner i ämnet barnuppfostran, vilket är både välbehövligt och efterlängtat av tjejerna. Inhoppare nummer två är Yonas som till vardags jobbar med ekonomin på WSG, men nu ska ge Deboragruppen lite kött på benen vad gäller privatekonomi. Sist men inte minst finns min ständiga tolk Sosena som ska översätta filmen Lena-Maria Klingvall möter Afrika – om att se möjligheter istället för problem.

Det ska bli vansinnigt spännande att komma tillbaka och höra vad det har blivit av dessa veckor med det bästa schemat hittills!