Trumfkortet

Jag är invandrare och det kan jag aldrig dölja. Ständiga påminnelser om att jag inte ser ut – är – som alla andra, ständiga påminnelser om att jag inte är en av dem.

Jag är alltid mer vit än jag är kvinna, mer vit än jag är volontär, mer vit än Shiromedabo. Utbildning, ekonomisk status eller kön spelar egentligen ingen roll alls när min etnicitet alltid gör sig påmind och tillåter mig att klättra på statusstegen, när min hudfärg gör mig välutbildad, rik och lite mer manlig än etiopiska kvinnor. Som Soran Ismail så briljant uttryckte det i sitt sommarprat i P1: min etnicitet trumfar alla andra kort.

De dagar det är som mest irriterande att få gå före i busskön (för att jag är vit) eller bara få lite extra mycket uppmärksamhet där jag går till jobbet slår det mig att jag så gott som aldrig blivit diskriminerad i negativ bemärkelse. Diskriminering är i sig självt negativt, det betonar skillnader istället för de många likheterna och markerar någon som Annorlunda. Men ändå. När jag får gå in på vilket fint hotell jag vill (för att jag är vit) tänker jag på vilken enorm påfrestning det måste vara om diskrimineringen – trumfkortet etnicitet – innebär att ens jobbansökan gallras bort, att ditt pass efterfrågas på tunnelbanan eller att du helt enkelt betraktas som lite sämre än resten. För diskriminering är inte roligt alls ens när du betraktas som lite bättre än resten (om du är vit).

Huskurerna

I den etiopiska kulturens högkvarter finns ett alldeles särskilt departement; Huskurerna. De inkluderar ofta honung på något sätt, och kan rädda dig från allt. Vissa känner vi igen, som att ”andas varmt vatten” vid förkylning, men andra är mer nytänkande för det svenska sinnet. Låt mig presentera de tre topptips för din överlevnad;

Om du har lunginflammation, drick honung med mycket vitlök och se till att få i dig mycket fett, då värmer det upp dina lungor och inflammationen löses upp.

Om du har en amöba i dig men inte kan äta vanliga mediciner, drick Ambo, kolsyrat vatten, med honung. Hejdå amöban!

Och om du lider av för mycket blod i kroppen, drick limejuice så minskar det trots att juicen inte innehåller någon honung alls.

Elin utan elen

Natten var allt annat än stillsam med blixtar som lyste upp hela sovrummet och åska som tillsammans med det våldsamma regnet gjorde det svårt att sova. Också strömmen försvann, och då vi har ett exceptionellt lyckat boende på områdena vattentillgång och el är det en situation jag är rätt ovan vid. Flera planer görs upp utan att kunna genomföras, för att de kräver en dator eller laddad mobil. Eller förmågan att kunna gå ut, vilket störs något av fortsatt spöregn.

Så jag påbörjade virkprojekt, skrev mailutkast för hand och löste soduko. Somnade, och vaknade när solen börjat gå ner. Precis då jag börjat fundera på var tändstickorna egentligen är kom den tillbaka, elektriciteten, och datorns laddare lyste upp. Vad var det nu som var så viktigt att göra?

Jag fortsätter sodukot i förhoppningen att jag ska lyckas påminna mig själv om vad jag egentligen hade tänkt göra de gångna åtta timmarna.

Låt oss införa en pratlinje

Tidigare har undervisningen på Debora främst varit föreläsningsbaserad, samtidigt som vi försökt uppmuntra reflektion och diskussion. Nu, lagom till halvtid i projektåret, har vi däremot vänt på steken och således skapat en helt ny inriktning på våra lektionstimmar. Det är grupparbeten, muntliga redovisningar och debattävlingar som gäller för hela slanten.

Förutom fördelen omväxling – både för snackarna och lyssnarna – är det tydligare än någonsin att gruppen är redo för nästa steg, nästa utmaning. De flesta unga kvinnor som vuxit upp under rätt taskiga förhållanden är minst sagt begränsade i sin förmåga att uttrycka sig, och framför allt att stå för sina åsikter. Samtidigt som det är livsviktigt i det här samhället och de liv vi hoppas att de ska välja efter projektets slut (där de själva tar kommandot istället för att ständigt skickas runt i livet av andra). Så vi övar. Och när det redan efter ett par veckor märks hur den mest tystlåtna pratar mer eller hur de funkar bättre i smågrupper är valet givet; det här fortsätter vi med!

Biblioteksskryt

Att få lite distans från vardagen i Sverige skapar vissa, inombords något tumultartade, tillfällen då man inser att det där man växte upp i var ju total briljans. Skollunch till exempel, hur många barn i världen får salladsbuffé och fisk som pricken över den skattefinansierade utbildningen? Skolbussar, elevråd och gymnasieval på samma tema. Eller vad sägs om frälsarkrans vid badplatsen och dagstidning som kommer nästan direkt till huset? Men dagens upptäckt slår nästan allt; Bibliotek! Att vem som helst får låna böcker. Utan avgift! Eller gå in och läsa tidningar. Utan avgift! Det är ju till och med som ett internetcafé, förutom att det är tyst och behagligt samt att det alltid finns en informationsexpert i närheten som hjälper en att bli ännu mer informerad.

Insikter som dessa är esse i rockärmen när man vill impa på etiopier. Kan ni tänka er, när jag var liten fick jag ett busskort i början på varje termin. Och vet du vad, i Sverige finns skattefinansierade bibliotek där man med ett lånekort kan gå in och låna hem böcker.

Skojar du? Amazing!

Tisdag

Jag gissar att de tillsammans med unga tjejer med hoppet placerat i arabvärlden trängs i kön till incheckningen just nu, min mamma Ingrid och hennes kusin Anna-Karin som varit och hälsat på oss i nio dagar. Ikväll åker de tillbaka till vårlösa Sverige och vi är alla väldigt nöjda och tacksamma efter många samtal, rundturer och måltider hemma hos släktingar och grannar.

Nu återvänder livet till det normala, utan planerade gäster i huset och lite mer jobb. Imorgon Deborarelaterad heldag med möten och undervisning, därefter är målet att komma ikapp vad gäller sociala kontakter utanför den närmaste familjen.