Många är de människor som kommer till Addis Abeba och många är gästernas syften – studier, turism, adoption, praktik, utbyte mellan kyrkor eller besök av nära och kära. Och väldigt ofta har besökarna en vilja att hjälpa till på något sätt. Uttryckt i största välmening och ödmjukhet vill man bidra med något där det behövs. Jag har själv varit en ung och oerfaren tjej som egentligen inte ville mer än just det. Hjälpa till.
Om vi bortser från den uppriktiga och i sanning rätt fina viljan finns det en viss problematik kopplat till hjälpa till-are som jag. För det första avslöjar det väldigt mycket om vår världsbild. Hösten 2007 satt jag i min lägenhet som var så liten att jag kunde kasta tomma glasspaket från sängen och pricka diskhon. Jag bodde i Uppsala och reflekterade inte nämnvärt över vad jag skulle kunna göra för att förbättra staden. Efterföljande vårtermin befann jag mig istället i Addis Abeba – fortfarande trångbott men med en annan inställning; att hjälpa till. Jag hängde med prostituerade och hemlösa, gick ut på kvällar och helger för att försöka göra världen bättre. Bad till Gud att han skulle använda mig, fick ångest för att jag inte gjorde nog. Men aldrig reflekterade jag över det märkliga att fyra månader i Uppsala var ett ingenting medan tre månader i Addis var en chans att rädda världen. Inte grundat på statistik eller kunskap, bara en inneboende känsla.
Sen kan vi vända blicken från en Elin på 20 år till själva Etiopien. Problemet här är inte brist på resurser. Det kryllar av resurser – och nu kan jag för en gångs skull generalisera mitt uttalande ända till landsbygden. Det finns människor, kunskap, pengar, bördig jord och en massa organisationer. Problemet är svårigheten att nyttja de resurser som redan finns, utmaningen är att skapa effektivitet snarare än att ta in nytt. Att på landsbygden lyckas odla smart och hushålla med resurser, att i organisationen med miljonbudget lyckas planera smart. Behovet är således ett behov, inte en brist.
Så vad gör man då, när man ska åka till Afrika och det kliar i hjälparfingrarna? Jo, man pratar med någon som vet, någon som inte ser Afrika som The Black Continent. Jag tackar Gud att jag min första Afrikaresa fick gå bakom Roland och Lena som hade en massa erfarenhet med sig och sa bestämt att om vi ska hjälpa till vid ett kyrkbygge är det viktigt att vi inte lägger grunden, för det ger felaktiga signaler (typ hej här kommer vita personer och grundar er viktigaste byggnad hejdå nu åker vi ha det bra). Evighetsstor skillnad jämfört med den grupp från Tyskland som med en vanlig tysk lärare i täten hälsade på en etiopisk skola och skulle fira tysk jul – alltså med en massa presenter och godis (bara till barnen som de sponsrade, de andra fick gå ut ur klassrummet) vid en tidpunkt då etiopiern inte alls firar Kristi födelse. Noll poäng för kulturförståelse, noll poäng för fokus på barnens bästa, hundra poäng för hjälpa till-känslan.
Och efter att man pratat med någon förståndig och synat eventuella insatser i sömmarna kan man göra armband med följande bokstavskompination; WWIHDIU – What Would I Have Done In Uppsala (/Skövde/Piteå/Paris/Där du nu bor). Kanske brukar du gå omkring i olika skolor i din hemstad och ge barnen presenter, då har du ju erfarenhet av det, bra. Om svaret däremot är att du i Uppsala hade försökt vara trevlig mot personer du möter – Jättejättebra! Fortsätt så, även om du ska vara i Etiopien ett par tre veckor.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 