Jag är invandrare och det kan jag aldrig dölja. Ständiga påminnelser om att jag inte ser ut – är – som alla andra, ständiga påminnelser om att jag inte är en av dem.
Jag är alltid mer vit än jag är kvinna, mer vit än jag är volontär, mer vit än Shiromedabo. Utbildning, ekonomisk status eller kön spelar egentligen ingen roll alls när min etnicitet alltid gör sig påmind och tillåter mig att klättra på statusstegen, när min hudfärg gör mig välutbildad, rik och lite mer manlig än etiopiska kvinnor. Som Soran Ismail så briljant uttryckte det i sitt sommarprat i P1: min etnicitet trumfar alla andra kort.
De dagar det är som mest irriterande att få gå före i busskön (för att jag är vit) eller bara få lite extra mycket uppmärksamhet där jag går till jobbet slår det mig att jag så gott som aldrig blivit diskriminerad i negativ bemärkelse. Diskriminering är i sig självt negativt, det betonar skillnader istället för de många likheterna och markerar någon som Annorlunda. Men ändå. När jag får gå in på vilket fint hotell jag vill (för att jag är vit) tänker jag på vilken enorm påfrestning det måste vara om diskrimineringen – trumfkortet etnicitet – innebär att ens jobbansökan gallras bort, att ditt pass efterfrågas på tunnelbanan eller att du helt enkelt betraktas som lite sämre än resten. För diskriminering är inte roligt alls ens när du betraktas som lite bättre än resten (om du är vit).
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 