Om att visa vägen

 

Tidigare i veckan hade WSG-HCE sitt årliga julfirande, vilket går ut på att samla cirka 1008 personer som inte har någonstans att bo och bjuda på lunch. (Till saken hör är att denna insats från början till slut är en barmhärtighetshandling, det är ingen som tänker att män och kvinnor kommer att lämna gatan bara för att de fått lite injera och sås. Poängen är alltså att visa omtanke under en högtid, inget annat.)

Mitt i den smått märkliga situationen som uppstår när en sorts problematik samlats på en och samma plats fanns ett inslag av ren genialitet, nämligen att tjejerna från Debora var där. För att vika, bära och servera injera.

Det är nämligen en sak att få undervisning om livet och en helt annan femma att leva det. Utmaningen är sällan teorin, utmaningen är praktiken. Så är det i alla fall för mig, varför skulle det vara annorlunda för någon vars liv inte blev exakt som hon tänkt och hoppats? Och därför är det obeskrivligt viktigt att komma ihåg det egentligen självklara, att bara för att man har vissa problem är man inte körd på alla områden. Att alltid behandla en individ som den som behöver hjälp – den passiva – är ju att skapa en passiv individ. Och tvärtom; att behandla en individ som den som kan göra något för andra – den aktiva – bidrar till att låta en aktiv individ växa fram.

 

 

Det universitetet aldrig nämnde – del 2

En hel del biståndskritiska böcker, artiklar och föreläsare hann passera under universitetsåren – poänger som då ratades, men som jag nu tvingas läsa med lite andra glasögon. Men hur mycket de än går igenom av orealistiska planer, förenklade lösningar och marknadsekonomi är det någon som inte får vara med. Människan.

Min erfarenhet är begränsad, jag bor och arbetar i en stad på uppgång där vägar byggs och folk har råd att gå på dyra restauranger, men där många fortfarande är kvar i träsket som kallas fattigdom. Men utifrån min lilla värld och dess människomöten kan jag se ett mönster av personer som i sin materiella fattigdom fått hjälp, av en lokal eller internationell organisation, men liksom fastnat i ett spår. Biståndsspåret. Det kan handla om passivitet, en ständig förväntan att andra ska intervenera och ställa till rätta. Det kan också handla om en flackande blick, där man tar varje chans att knyta kontakter med amerikaner och européer när skolavgifter ska betalas eller nya organisationer ska grundas. Det finns en massa potential i varenda människa, i denna stad, förpassad till dvala. Möjligheten att bygga upp landet med landets egna resurser är en chans man lärt sig att förbise. 

Budgetstöd och katastrofbistånd vet jag egentligen inte mycket om, men när det kommer till bistånd i staden Addis Abeba är jag i alla fall säker på en sak. Om vi fokuserade mer på människan skulle världen kunna räddas lite lättare. Och hållbart utvecklingssamarbete – hållbart bistånd – kan inte bara handla om miljön, det måste också handla om att bevara hållbara människor.

Det universitetet aldrig nämnde

Under några år på Uppsala universitets statsvetenskapliga institution fick jag lära mig en massa om ekonomiska utvecklingsteorier, bildandet av sociala rörelser och uppsatsskrivande.

Väl på ”fältet” som denna helt vanliga huvudstad kallas i utvecklingskretsar växer ständigt min fascination över det ämne som inte berördes i kurslitteraturen eller på föreläsningar; korruption.

Visst, det finns mycket som går in under ämnet utvecklingsstudier, men jag undrar om det är något som är så relevant som korruptionen – utvecklingens största fiende. Den är en igel på varje godhjärtat försök att nå förbättring, den gör att varje steg framåt blir två steg bakåt.

Jag minns så väl den soliga dag i Kampala då en av de anställda i den lokala kyrkan envisades om att ge mig ett kvitto på bensinen vi betalat för. Varför skulle det vara så viktigt? undrade jag en kort stund tills polletten föll på plats. I ett av världens mest korrumperade länder får vi inte lämna några luckor tomma.

Varför är det då så svårt att förstå, eller ens prata om? Jo, för att vi kommer från ett av världens minst korrumperade länder. Där system är vattentäta och varje handling av korruption blir en skandal, där det alltid alltid alltid är fult att utnyttja allmänna medel för egen vinning.

Det finns rötter till detta fula träd, det finns åtgärder. Men innan vi börjar prata om dessa, låt oss enas och prata om detta enda:

Korruption existerar.

Om skatt, bistånd och ägande

Det är allmänt känt att nyhetsvärdet växer när det geografiska avståndet krymper och kanske fungerar det på samma sätt med pengar.

Pengar som är nära får ett större värde. I det svenska välfärdssamhället är det rätt enkelt att förstå karusellen; de som jobbar betalar skatt och skattepengarna finansierar min skollunch/cancerbehandling/väg. Att vara en del av skattesystemet skapar en känsla av delägande, så att man till och med på svenska ambassaden i Addis Abeba kan höra ”men jag betalar ju skatt” som en del i en argumentation.

Pengar som är långt bort minskar i värde. I det etiopiska biståndssamhället är det väldigt komplicerat att hänga med i svängarna mellan givare och mottagare. Från givarsidan är det ett evigt prat om vart pengarna går (och om de kommer fram), men ingen verkar särskilt intresserad av att informera mottagarna om var pengarna faktiskt kommer ifrån. Resultatet blir alltför ofta en skev världsbild där pengarna från väst ser ut att komma från en källa utan botten. Delägande finns inte på kartan och ansvarskänslan undermineras, särskilt då merparten av biståndsorganisationernas inkomster kommer utifrån. Och vad kan föräldrarna till skolbarnen på den biståndsfinansierade skolan säga när de vill uttrycka sina åsikter om undervisningen?

Jag tror väldigt mycket på skattesystemet. Jag tror mindre på biståndssystemet. Länge har dessa två ståndpunkter gjort mig mycket förvirrad; varför ska inte en etiopisk flicka få gratis skolgång när jag fått det? En etiopisk flicka kan gärna få gratis skolgång, men det vore så fantastiskt fint om hon med den fick med sig ett oberoende, en vilja att göra rätt för sig, snarare än en halväcklig eftersmak av att västvärldens pengar kan lösa alla hennes problem.

Anteckningar från den 8 augusti 2010

Ett år kvar jaha, vad ska du då söka för jobb? frågar de – alla dem jag just berättat för att nu är det minsann bara ett år kvar ett år kvar ett år kvar.

Jag tvekar lite.

Biter mig i tungan. Anstränger mig för att inte ropa ut JOMINSANN DET SKA JAG TALA OM FÖR DIG VUXNA PERSON ATT JAG SKA FLYTTA TILL AAAAAFRIIIKAAAA TILL ETIOPIEN ETIOPIEN ETIOPIEN!!!! Istället säger jag att ”jag får se” fastän jag vet att nästan ingenting hinner hända på ett år i Uppsala.

Där det händer

Exakt när det hände vet jag inte, men jag har gått från att vara totalt frågande inför det faktum att utbildning nämns i varje utvecklingsdiskussion till att numera bli alldeles salig i blicken när jag ser en skolbyggnad eller barn som i för stora skoluniformer traskar med bestämda steg mot ännu en dag av utbildning. Förut hade jag aldrig träffat någon som inte fått gå ens några år i grundskola, sedan jag flyttat till Etiopien händer det desto oftare. Och det är så tydligt vad som händer med flickan som hjälper grannarna med matlagningen istället för att lära sig att skriva och räkna. Hon växer inte riktigt som andra barn. Flickan som däremot får lära sig, hennes nyfikenhet blir större för varje dag och det verkar som att ingenting kan stoppa henne. En av de anställda på den lilla restaurangen flackar med blicken när hon inte kan räkna ut den totala summan av middagsgästernas injera och istället tvingas ropa på hjälp från köket. Fruktförsäljaren däremot, han meddelar utan problem priset, men tvekar heller inte att ta till miniräknaren när han inte kan hålla koll på vad all banan och avokado och ananas egentligen kostar. För det är inte kunskapen som är grejen, det är människan.