Om skatt, bistånd och ägande

Det är allmänt känt att nyhetsvärdet växer när det geografiska avståndet krymper och kanske fungerar det på samma sätt med pengar.

Pengar som är nära får ett större värde. I det svenska välfärdssamhället är det rätt enkelt att förstå karusellen; de som jobbar betalar skatt och skattepengarna finansierar min skollunch/cancerbehandling/väg. Att vara en del av skattesystemet skapar en känsla av delägande, så att man till och med på svenska ambassaden i Addis Abeba kan höra ”men jag betalar ju skatt” som en del i en argumentation.

Pengar som är långt bort minskar i värde. I det etiopiska biståndssamhället är det väldigt komplicerat att hänga med i svängarna mellan givare och mottagare. Från givarsidan är det ett evigt prat om vart pengarna går (och om de kommer fram), men ingen verkar särskilt intresserad av att informera mottagarna om var pengarna faktiskt kommer ifrån. Resultatet blir alltför ofta en skev världsbild där pengarna från väst ser ut att komma från en källa utan botten. Delägande finns inte på kartan och ansvarskänslan undermineras, särskilt då merparten av biståndsorganisationernas inkomster kommer utifrån. Och vad kan föräldrarna till skolbarnen på den biståndsfinansierade skolan säga när de vill uttrycka sina åsikter om undervisningen?

Jag tror väldigt mycket på skattesystemet. Jag tror mindre på biståndssystemet. Länge har dessa två ståndpunkter gjort mig mycket förvirrad; varför ska inte en etiopisk flicka få gratis skolgång när jag fått det? En etiopisk flicka kan gärna få gratis skolgång, men det vore så fantastiskt fint om hon med den fick med sig ett oberoende, en vilja att göra rätt för sig, snarare än en halväcklig eftersmak av att västvärldens pengar kan lösa alla hennes problem.

Annonser