Det universitetet aldrig nämnde – del 2

En hel del biståndskritiska böcker, artiklar och föreläsare hann passera under universitetsåren – poänger som då ratades, men som jag nu tvingas läsa med lite andra glasögon. Men hur mycket de än går igenom av orealistiska planer, förenklade lösningar och marknadsekonomi är det någon som inte får vara med. Människan.

Min erfarenhet är begränsad, jag bor och arbetar i en stad på uppgång där vägar byggs och folk har råd att gå på dyra restauranger, men där många fortfarande är kvar i träsket som kallas fattigdom. Men utifrån min lilla värld och dess människomöten kan jag se ett mönster av personer som i sin materiella fattigdom fått hjälp, av en lokal eller internationell organisation, men liksom fastnat i ett spår. Biståndsspåret. Det kan handla om passivitet, en ständig förväntan att andra ska intervenera och ställa till rätta. Det kan också handla om en flackande blick, där man tar varje chans att knyta kontakter med amerikaner och européer när skolavgifter ska betalas eller nya organisationer ska grundas. Det finns en massa potential i varenda människa, i denna stad, förpassad till dvala. Möjligheten att bygga upp landet med landets egna resurser är en chans man lärt sig att förbise. 

Budgetstöd och katastrofbistånd vet jag egentligen inte mycket om, men när det kommer till bistånd i staden Addis Abeba är jag i alla fall säker på en sak. Om vi fokuserade mer på människan skulle världen kunna räddas lite lättare. Och hållbart utvecklingssamarbete – hållbart bistånd – kan inte bara handla om miljön, det måste också handla om att bevara hållbara människor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s