Val

I valspurtstider verkar hela samhället rätt hetsigt. Det anklagas, ertappas och pekas mot andra snarare än mot framtiden. Bilden av detta land målas upp med svart och vitt, allt för att vinna fler.

Jag längtar efter att få andas. Inte fler kronor i plånboken. Jag längtar efter ett samhälle där vi förstår hur bra många av oss har det, och att det får föda en vilja att generöst dela med sig. Jag längtar efter fler nationaliteter i min vardag, efter tid att stanna upp och prata med bekanta längs gångvägarna. De förmåner som jag fötts rakt in i kan inte stanna hos mig, de måste få gälla andra lika mycket. Det val jag gör på söndag kan inte, får inte, stanna i eller begränsas av valurnan. Det finns val som är så mycket större. Med eller utan spurt.

Om personer som tigger

När jag närmade mig mataffären fick jag en klump i magen; tänk om hon är där. Hon, en av Piteås väldigt få tiggare, som brukar sitta utanför affären där jag helst handlar. I Addis Abeba mötte jag tiotals tiggare varje dag. Här vet jag bara en, som inte kan försvinna i en anonym skara av människor med utsträckta händer.

Ibland får jag frågan om hur man ska bemöta människor som tigger, svaret blir oftast att jag inte vet. Problematiken i Etiopien är så annorlunda den i Europa att jag inte törs direktöversätta de lärdomar jag gjorde där utan att först lära mig mer om situationen här. Men en princip överger jag inte:

Jag vill aldrig ge pengar utan att se personen i ögonen.

I mötet med någon som så tydligt är i en beroendeställning kommer den obehagliga känslan snabbt och det är lätt att bedöva obehaget med hjälp av några mynt, lite mat eller vad som helst. Att se i ögonen, säga hej, fråga hur personen mår, är för mig ofta det svåraste. Men jag är av åsikten att en människa aldrig är ett behov, hon är alltid en människa. Och därför vill jag inte bemöta, och tro mig göra något åt, behovet utan att bemöta människan.

Norrbotten

De mörkaste vintrarna och de ljusaste somrarna, en höst som ratar regnet till förmån för den första snön och en vår som tar försiktiga steg i väntan på den gröna explosionen. Tallar och björkar, älvarna och kusten; jag tycker så mycket om Norrbotten. Och jag är så glad att få bo här nu, av eget val och en längre tid. Här andas jag lugnare, schemat tillåts vara luftigt och familjen är nära.

Därför röstar jag

Det är mycket som är tillåtet att göra i det här landet; vi får ta promenader nästan var som helst, vi läsa på universitetet utan att betala någon avgift, vi får se på TV precis så mycket vi vill. Och så får vi rösta.

Jag får läsa på om olika partier och kandidater.

Jag får gå till vallokalen i godan ro, utan några nämnvärda risker.

Jag får rösta på vad jag vill, och röstsedeln varken smulas sönder eller manipuleras.

Jag får lägga min röst på det parti eller den kandidat som jag anser representerar mina åsikter, och ifall tillräckligt många tycker som jag slutar det med att detta parti eller denna person sedan jobbar för att få igenom det vi tycker är viktigt och bra.

EU-valet är kanske inte det som inspirerar mig mest denna månad. Men jag får rösta, så då gör jag det.

Ljusare tider

Vi klarade det! Vintern är över, mörkret är borta och nu är det bra mycket ljusare än de tolvtimmarsdagar vi vant oss vid. Jag blir glad när jag tänker på att vi tagit oss förbi kolsvarta eftermiddagar och promenader i tjugo minus. Faktiskt var det just mörkret som flest svenskar varnade oss för när vi flyttade hit: men oj hur ska det gååå, hur ska ni överleva i mörkret? 

Det gick ju faktiskt riktigt bra: vi lever.

Raskortet

Röd och gul och vit och svart gör detsamma, säger svensken ibland men glömmer praktiken; lika behandling oavsett hudfärg. Att vara ickevit märks och det står klart att afrosvenskar inte spelar på samma villkor på Sveriges arbetsmarknad. TV, reklampelare och barnböcker är fulla av människor men om du letar efter svarta där kommer du få hålla på rätt länge (testa gärna). Normen är kritvit.

Att hudfärg inte spelar någon roll är bra att säga, men om vi stannar där lär det knappast förändra förutsättningarna för personer med afrikanskt påbrå. Vi måste ta oss tid att förklara för barn varför hudfärgen skiftar. Säga ifrån när folk runtomkring oss talar nedlåtande om svarta. Ifrågasätta våra egna fördomar likaså. Inte låta namn eller hudfärg stå i vägen när vi har makten att ge någon ett jobb. Sluta låtsas som att allt är bra när verkligheten är långt ifrån okej. Ifrågasätta vithetsnormen.

En början kan vara att se den här dokumentären, den kan vara årets viktigaste. Nummer två på listan: den här artikeln.

Norra Europas bästa diskare

Disken från fredagens trevligheter hade stått lite för länge när jag bestämde mig för att ta itu med alla tallrikar, glas och assietter som stod i oprydliga högar. När jag kommit halvvägs infann sig peppen, storhetsvansinnet;

Jag är ju bra på det här! Diska är verkligen min grej. Jag är ju sjukt bra. Mycket bättre än Tariku. Han diskar lite här, lite där. Men jag, jag är systematisk, strukturerad även när det kommer till smutsiga glas. 

(Tills jag kom på att min banbrytande diskstruktur härrör från hemkunskapen i sjuan. Tack svenska skolsystemet, hejdå hybris.)

Blöjreklam äckligare än blöjinnehåll

Blöjmärket Libero är verkligen på hugget när det kommer till att få havande kvinnor på kroken – de fattade typ att jag var gravid innan jag visste det. Det är gratisprover i mängd, i sällskap av böcker och häften som ska hjälpa den nyblivna föräldern på traven (och få honom eller henne att köpa lite mer av just Libero). Till exempel den 40-sidiga Goda råd inför de första veckorna. Den lär mig hur jag byter blöja, hur jag masserar mitt barn och att nyfödda kan sova 14-20 timmar på ett dygn. Men någonting känns lite konstigt i den där lilla boken, förutom att den egentligen är en förklädd reklamannons. Nämligen att det är nio bilder på föräldrar; åtta kvinnor och en man. 13 bilder visar ett barn med ett par vårdande händer och alla dessa händer ser väldigt kvinnliga ut. Kanske är det mycket begärt av ett blöjföretag att tänka lite längre, men med tanke på hur många föräldrarookies som får denna i sin hand är det ju märkligt att det enda vi får se mannen göra är att ha ett par bebisfötter mot sin haka.

Och barnen då? Vita hela bunten.

Om barnkläder

Tack vare generösa kusiner och vänner har vår son en rätt gedigen garderob och därför har jag fram tills i förrgår inte behövt sätta min fot i en affär som säljer barnkläder. För er som inte shoppar bebiskläder särskilt ofta kan jag berätta hur det ser ut.

Vänster: Svart och blått, dinosaurier och bilar.

Höger: Rosa och vitt, puffärmar och hjärtan.

Ingen nyhet egentligen, men jag blir upprörd på ett så väldigt uppgivet sätt. Varför ser det ut såhär? Varför har vår del av världen delat upp små barn i två olika läger, där det inte bara handlar om rosa och blått utan även om en uppmaning till passivitet eller aktivitet?

Jag älskade att ha klänning när jag var liten, min favoritfärg var rosa och helst bar jag klackiskor mest hela tiden – i ärlighetens namn upplever jag inte att min prinsesspepp har begränsat mig senare i livet, kanske tvärtom. För det är inte det rosa som är problemet, utan att vi vuxna går på klädkedjornas stereotypa världsbild där våra söner ska vara på ett sätt, våra döttrar på ett annat. Rosa är en fin färg, så varför skulle den inte kunna bäras av en pojke? När Tariku väljer vilken färg Esaias ska kläs i föredrar han ofta rosa eller lila. Helt enkelt för att han tycker att de färgerna är fina och för att han har levt nästan hela sitt liv i ett land där rosa inte är en färg enbart för flickor. I mötet med det svenska sättet att tolka färger pratar han ofta om att fokusera på personen istället för kläderna.

Esaias första plagg var mönstrat med blå bilar. Visste ni att det var en pojke? frågade en i personalen. Det visste vi ju inte, men om vi hade fått en flicka så tänker jag mig att även hon en dag skulle ta körkort och köra bil, precis som jag. Dessutom har jag både blå byxor och blå tröja på mig i skrivande stund. Alltså finns det noll logik, bara tradition.

Fördel teknisk mångkultur

Bästa sättet att ta emot vintertiden/normaltiden (skriv ut och spara till nästa år):

Vakna, kolla klockan på den mobil som tror att den är i Etiopien. Inse att du har sovit väääääldigt länge. 

Ät frukost. 

Slå på datorn som vet att den är i Sverige. Kolla klockan, inse att tiden sen du vaknade inte har gått alls. 

!!!!!