Val

I valspurtstider verkar hela samhället rätt hetsigt. Det anklagas, ertappas och pekas mot andra snarare än mot framtiden. Bilden av detta land målas upp med svart och vitt, allt för att vinna fler.

Jag längtar efter att få andas. Inte fler kronor i plånboken. Jag längtar efter ett samhälle där vi förstår hur bra många av oss har det, och att det får föda en vilja att generöst dela med sig. Jag längtar efter fler nationaliteter i min vardag, efter tid att stanna upp och prata med bekanta längs gångvägarna. De förmåner som jag fötts rakt in i kan inte stanna hos mig, de måste få gälla andra lika mycket. Det val jag gör på söndag kan inte, får inte, stanna i eller begränsas av valurnan. Det finns val som är så mycket större. Med eller utan spurt.

Om personer som tigger

När jag närmade mig mataffären fick jag en klump i magen; tänk om hon är där. Hon, en av Piteås väldigt få tiggare, som brukar sitta utanför affären där jag helst handlar. I Addis Abeba mötte jag tiotals tiggare varje dag. Här vet jag bara en, som inte kan försvinna i en anonym skara av människor med utsträckta händer.

Ibland får jag frågan om hur man ska bemöta människor som tigger, svaret blir oftast att jag inte vet. Problematiken i Etiopien är så annorlunda den i Europa att jag inte törs direktöversätta de lärdomar jag gjorde där utan att först lära mig mer om situationen här. Men en princip överger jag inte:

Jag vill aldrig ge pengar utan att se personen i ögonen.

I mötet med någon som så tydligt är i en beroendeställning kommer den obehagliga känslan snabbt och det är lätt att bedöva obehaget med hjälp av några mynt, lite mat eller vad som helst. Att se i ögonen, säga hej, fråga hur personen mår, är för mig ofta det svåraste. Men jag är av åsikten att en människa aldrig är ett behov, hon är alltid en människa. Och därför vill jag inte bemöta, och tro mig göra något åt, behovet utan att bemöta människan.

Norrbotten

Norrbotten
De mörkaste vintrarna och de ljusaste somrarna, en höst som ratar regnet till förmån för den första snön och en vår som tar försiktiga steg i väntan på den gröna explosionen. Tallar och björkar, älvarna och kusten; jag tycker så mycket om Norrbotten. Och jag är så glad att få bo här nu, av eget val och en längre tid. Här andas jag lugnare, schemat tillåts vara luftigt och familjen är nära.

Därför röstar jag

Det är mycket som är tillåtet att göra i det här landet; vi får ta promenader nästan var som helst, vi läsa på universitetet utan att betala någon avgift, vi får se på TV precis så mycket vi vill. Och så får vi rösta.

Jag får läsa på om olika partier och kandidater.

Jag får gå till vallokalen i godan ro, utan några nämnvärda risker.

Jag får rösta på vad jag vill, och röstsedeln varken smulas sönder eller manipuleras.

Jag får lägga min röst på det parti eller den kandidat som jag anser representerar mina åsikter, och ifall tillräckligt många tycker som jag slutar det med att detta parti eller denna person sedan jobbar för att få igenom det vi tycker är viktigt och bra.

EU-valet är kanske inte det som inspirerar mig mest denna månad. Men jag får rösta, så då gör jag det.

Ljusare tider

Vi klarade det! Vintern är över, mörkret är borta och nu är det bra mycket ljusare än de tolvtimmarsdagar vi vant oss vid. Jag blir glad när jag tänker på att vi tagit oss förbi kolsvarta eftermiddagar och promenader i tjugo minus. Faktiskt var det just mörkret som flest svenskar varnade oss för när vi flyttade hit: men oj hur ska det gååå, hur ska ni överleva i mörkret? 

Det gick ju faktiskt riktigt bra: vi lever.

Raskortet

Röd och gul och vit och svart gör detsamma, säger svensken ibland men glömmer praktiken; lika behandling oavsett hudfärg. Att vara ickevit märks och det står klart att afrosvenskar inte spelar på samma villkor på Sveriges arbetsmarknad. TV, reklampelare och barnböcker är fulla av människor men om du letar efter svarta där kommer du få hålla på rätt länge (testa gärna). Normen är kritvit.

Att hudfärg inte spelar någon roll är bra att säga, men om vi stannar där lär det knappast förändra förutsättningarna för personer med afrikanskt påbrå. Vi måste ta oss tid att förklara för barn varför hudfärgen skiftar. Säga ifrån när folk runtomkring oss talar nedlåtande om svarta. Ifrågasätta våra egna fördomar likaså. Inte låta namn eller hudfärg stå i vägen när vi har makten att ge någon ett jobb. Sluta låtsas som att allt är bra när verkligheten är långt ifrån okej. Ifrågasätta vithetsnormen.

Raskortet

En början kan vara att se den här dokumentären, den kan vara årets viktigaste. Nummer två på listan: den här artikeln.

Norra Europas bästa diskare

Disken från fredagens trevligheter hade stått lite för länge när jag bestämde mig för att ta itu med alla tallrikar, glas och assietter som stod i oprydliga högar. När jag kommit halvvägs infann sig peppen, storhetsvansinnet;

Jag är ju bra på det här! Diska är verkligen min grej. Jag är ju sjukt bra. Mycket bättre än Tariku. Han diskar lite här, lite där. Men jag, jag är systematisk, strukturerad även när det kommer till smutsiga glas. 

(Tills jag kom på att min banbrytande diskstruktur härrör från hemkunskapen i sjuan. Tack svenska skolsystemet, hejdå hybris.)

image