Min vän Malin är som bekant bra på rätt mycket. Bland annat, eller kanske framför allt, skriver hon underbar musik. Här följer ett lysande exempel på detta när hon tillsammans med Kenneth Bakkelund spelar bland Öjebyns kyrkstugor:
Filmade gjorde Malins fästman Erik, som också kan en massa. Typ att göra värsta bästa filmen om varför Norrbotniabanan borde byggas nu:
Jag har ett fotoalbum där jag struntar i kronologi, där bilder på barndomskompisar trängs med släktingar och afrikaminnen. Igår kväll tittade jag i det för första gången på länge och saknade en hel drös människor som nu är mina närmaste. Så lådorna med kort kom fram och sidorna uppdaterades med syskonbarn, svägerskor, vänner och bröllopsbilder. Det här med att tiden går är ju faktiskt rätt härligt!
Av Addis Abebas typ 5 eller 7 miljoner invånare finns det i alla fall två par som bloggar på svenska!
Viktoria och Jonas har nu påbörjat sitt andra år som EFS-missionärer i landet och förutom att vara underbara personer som vi saknar att ha i vår närhet jobbar de med ett väldigt spännande projekt i Mekane Yesus.
Mer nykomna men allt annat än gröna är våra fina vänner Daniel och Malin som nu bor och lever i Shiromeda – höjden av otiming att vi flyttat därifrån när de flyttar dit, men betydligt mer fantastiskt att de bloggar!
Det är snudd på omöjligt att uttrycka lättnaden över att detta års sverigesommar är så pass välförberedd. Att vi skulle komma till Sverige – och därmed, att allt skulle lukta annorlunda etc – tänkte jag på konstant i några månader och därför har den första månaden här varit som att dansa på sommarängar, minus brännässlor. Peppat och smärtfritt alltså. Men en detalj måste jag ha glömt i mina mentala förberedelser, nämligen att jag inte kan träffa mina vänner i Etiopien när jag bor i Sverige. Enkel ekvation kan man tycka, men nu är det som om ängsdansen har avbrutits av en fågelskit från ovan. Mina älskade vänner som jag träffar varje dag, vännerna jag jobbar med och pratar med är helt plötsligt på andra sidan Medelhavet.
Omformationen påbörjas. Vi mailar och jag tänker på den dag jag kommer tillbaka. Och sen fortsätter jag dansa med fågelskit i håret eller nåt i den stilen.
Med ett halvår som gått sen dagen jag blev Tarikus fru har många detaljer från bröllopsdagen redan fallit i glömska, eller bäddats in i ett virrvarr av människor, sånger och tal. Men det finns en del av firandet som bara växer sig starkare för varje gång jag tänker på det, det Tariku redan dagen efter nämnde som det bästa av allt; alla vackra personer som kunde tänka sig att färdas över halva jorden bara för att komma hit och dela den värsta och bästa veckan i våra liv. De bästa människorna!
Att Malin var begåvad har jag vetat sedan länge, men när hon tog våra bröllopsbilder överträffade hon både sig själv och oss! Min redan snygga man blev ännu vackrare, den redan fantastiska dagen blev ännu härligare och vår husvägg har nog aldrig varit så rosa och fin som när Malin fotade den.
Att välja en etiopisk fotograf skulle jag bara drömma mardrömmar om, men jag är övertygad om att Malin håller även när konkurrensen är större (läs Sverige). Bröllopsdag är ju valdag och jag är väldigt nöjd med både mitt val av man och mitt val av fotograf. Sjukt smidigt att ha en bästis som kan allt.
Malin Hansson bor i Piteå men kan såklart röra på sig – hon har ju till och med haft uppdrag i Addis Abeba – så om ni planerar bröllop och vill låta henne skapa lite konstverk av det hela, tveka inte alls utan skicka iväg ett mail till malinhansson87 [at] gmail.com.
Hittade denna bild på en annan ”jag är invandrare i Etiopien och skriver om det”-blogg, och den kan nog vara den mest talande för hur min och Tarikus vardag väldigt ofta ser ut; sittandes på Yars, restaurangen närmast oss. Hon som smygfotar och skriver är Erika, min kära vän och mitt funktionsdugliga bollplank, som nu har startat eget i bloggosfären. Förutom att ta väldigt träffande bilder på mig och Tariku när jag betalar notan medan han försöker förklara något viktigt skriver hon också om verkligheten så som den faktiskt ser ut.
Ni fattar. Läs!
För en vecka sen fyllde jag 25 och det firade jag genom att skapa en kulturkollision. Jag bestämde mig för att ha ett kalas, fastän jag är fullt medveten om att det är mest ettåringar som har sånt i detta land, och på detta kalas ställde vi stolar på rad längs väggarna och bjöd på injera med så mycket kött som vi aldrig haft i vårt hem – som sig bör på etiopiska festligheter.
Det var en massa fina människor som tagit sig ända till vår avkrok.
Vi belönade dem genom att ge dem det vi visste de ville ha; mat. Jättemycket mat. Och läsk. Jättemycket läsk.
Nuförtiden har jag en hel bunt med kompisbarn och när bollen var på utflykt var vi några som gick och letade efter den. Vi hittade den dock inte, den hade tagit sig in hos grannen.
Han jag är kär i var också där!!!
Jag älskar mina vänner fastän de är så fasligt dåliga på att veta vad jag heter. Men det är inte utan att jag blir förvånad över hur mycket kärlek som kan gömmas i ett felstavat namn.
Det var det firandet, och nu kan jag inte göra annat än att trivas sjukt bra med min nya ålder.
En av de absolut största välsignelserna i mitt liv är mina vänner. Vännerna jag skrattar och gråter med, de som inspirerar, utmanar och gör livet så sjukt mycket bättre. Men nu, i livet på andra sidan Medelhavet, gör det väldigt ont att inte längre bo i cykel- eller i alla fall tågavstånd från de härligaste personerna jag vet – att inte kunna dela vardagen med kompisarna har varit och är den största utmaningen. Hur bygger man upp ett nytt socialt nätverk i en ny stad, i en ny kultur?
I mitt Addis-liv är det väldigt lätt att hitta en vän, om jag vill prata en stund i minibussen eller diskutera huruvida det är bra att åka till USA. Att hitta människor att dela livet med, att kunna gråta ut hos eller skratta högt med, det är däremot svårare. Jag antar att en umgängeskrets inte uppstår av sig själv, inte heller här hur socialt livet än verkar. Det tar tid att bygga förtroenden, rutiner, hitta personer man funkar med – kanske extra lång tid när man är lite väl ljushyad och ens amarinja inte alltid vill samarbeta med en.
Jag kan verkligen inte göra anspråk på en snabb och enkel lösning, men efter ett par år som invandrare vet jag vad som är att föredra i jakten på ett sunt socialt liv. Att lära känna etiopier genom andra blonda volontärer är inte på topplistan, bara för att det ofta är rätt tydligt att det inte är mitt intresse för hästar eller bokmärken eller matte som gör mig till kompisämne och relationen dör rätt snabbt eftersom dragningen till vita ofta går hand i hand med en längtan efter cash och visum – krasst men ofta sant. Att däremot satsa på att lära känna arbetskompisar, bekanta i kyrkan eller vanligt folk som råkar vara släkt med ens etiopiske man (om man nu har en sådan) kan nog aldrig gå fel. Mina bästa vänner här skulle aldrig ha satt sig bredvid mig i minibussen bara för att fråga om jag kan äta injera, men när vi väl blivit presenterade av gemensamma bekanta finns det inget vi inte kan prata om.
Addis Abeba är fortfarande inget Uppsala, men jag tackar verkligen Gud för att jag nuförtiden kan vara på väg till några vänner på middag och veta att vi kommer att ha en sjukt härlig kväll. Sanslöst mycket bättre än att säga ”yes, you are right, Sweden is very cold” till en okänd snubbe i bussen.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
