Vill du vara min kompis?

Foto Malin Hansson

En av de absolut största välsignelserna i mitt liv är mina vänner. Vännerna jag skrattar och gråter med, de som inspirerar, utmanar och gör livet så sjukt mycket bättre. Men nu, i livet på andra sidan Medelhavet, gör det väldigt ont att inte längre bo i cykel- eller i alla fall tågavstånd från de härligaste personerna jag vet – att inte kunna dela vardagen med kompisarna har varit och är den största utmaningen. Hur bygger man upp ett nytt socialt nätverk i en ny stad, i en ny kultur?

I mitt Addis-liv är det väldigt lätt att hitta en vän, om jag vill prata en stund i minibussen eller diskutera huruvida det är bra att åka till USA. Att hitta människor att dela livet med, att kunna gråta ut hos eller skratta högt med, det är däremot svårare. Jag antar att en umgängeskrets inte uppstår av sig själv, inte heller här hur socialt livet än verkar. Det tar tid att bygga förtroenden, rutiner, hitta personer man funkar med – kanske extra lång tid när man är lite väl ljushyad och ens amarinja inte alltid vill samarbeta med en.

Jag kan verkligen inte göra anspråk på en snabb och enkel lösning, men efter ett par år som invandrare vet jag vad som är att föredra i jakten på ett sunt socialt liv. Att lära känna etiopier genom andra blonda volontärer är inte på topplistan, bara för att det ofta är rätt tydligt att det inte är mitt intresse för hästar eller bokmärken eller matte som gör mig till kompisämne och relationen dör rätt snabbt eftersom dragningen till vita ofta går hand i hand med en längtan efter cash och visum – krasst men ofta sant. Att däremot satsa på att lära känna arbetskompisar, bekanta i kyrkan eller vanligt folk som råkar vara släkt med ens etiopiske man (om man nu har en sådan) kan nog aldrig gå fel. Mina bästa vänner här skulle aldrig ha satt sig bredvid mig i minibussen bara för att fråga om jag kan äta injera, men när vi väl blivit presenterade av gemensamma bekanta finns det inget vi inte kan prata om.

Addis Abeba är fortfarande inget Uppsala, men jag tackar verkligen Gud för att jag nuförtiden kan vara på väg till några vänner på middag och veta att vi kommer att ha en sjukt härlig kväll. Sanslöst mycket bättre än att säga ”yes, you are right, Sweden is very cold” till en okänd snubbe i bussen.

5 tankar om “Vill du vara min kompis?

  1. Åh vilket underbart inlägg. Själv befinner jag mig på en båt i ca 9-10 månader per år och hälften av tiden utomlands. Tycker det är jobbigt att börja om från början hela tiden, men visst tar hjärtat ett skutt när man väl hittar de där pärlorna och kulturen inte längre spelar någon roll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s