Min vän Malin är som bekant bra på rätt mycket. Bland annat, eller kanske framför allt, skriver hon underbar musik. Här följer ett lysande exempel på detta när hon tillsammans med Kenneth Bakkelund spelar bland Öjebyns kyrkstugor:
Filmade gjorde Malins fästman Erik, som också kan en massa. Typ att göra värsta bästa filmen om varför Norrbotniabanan borde byggas nu:
Jag älskar den här månaden. De ljusa nätterna med rosa sken, de svala temperaturerna som låter blommorna stå i blom längre än vanligt. Barnet skrattar när han känner vinden mot sin hud, en av många detaljer som gör vardagen fin.
Folk antar ibland att mitt och Tarikus förhållande är professionellt. När jag följde honom till ett sjukhus i Addis trodde någon att jag var hans sponsor. Nej, hon är min fru. En taxichaufför i Luleå frågade om jag var Tarikus översättare. Nej, han är min man. När min familj var på besök i Etiopien gick vi runt Lake Wenchi och vår guide undrade om Tariku var frilansare eller anställd av en turistbyrå, ifall de skulle kunna börja samarbeta. Guider emellan alltså.
Men när det står klart att vi faktiskt hör ihop går många igång på kulturskillnaderna. Några månader innan vårt bröllop berättade en svensk kvinna för Tariku om hur hennes släkting gifte sig med en sydeuropé. De skilde sig.
Under ett restaurangbesök i Shiromeda kom en skandinavisk kvinna som Tariku träffat förut till vårt bord för att hälsa på oss. Hon gratulerade till vårt äktenskap och sedan såg hon på mig och bytte till ett språk som Tariku inte förstod; Spännande att vara gift med en etiopier.
Oj vad svårt det måste bli med kulturen, sa våra vänner när vi tillkännagjort vårt förhållande på kontoret. På vilket sätt? frågade vi, fick inte särskilt många svar.
Ett år har gått sen vi lämnade Etiopien och kom till Sverige. Det går inte en dag utan att jag saknar Addis Abeba, men varje dag är jag också bensäker på att vi gjorde rätt som flyttade därifrån. När vi sålde alla våra möbler och gav bort nästan alla våra kläder hade vi varken jobb eller boende i Piteå – nu har vi det. Vi har en son, lite fler ord på svenska och faktiskt också lite distans till livet vi levde där.
Distansen gör ont och gott. Ont för att jag älskar den närhet till människan som jag endast erfarit i Etiopien, gott eftersom jag blir lugnare i avsaknaden av dagliga tålamodsprövningar. Men bäst av allt är nog att något som tidigare varit otänkbart – att bo i Sverige – kan bli en fullträff.
För nyblivna föräldrar kryllar det av råd. Vi ska undvika plast, endast köpa ekologiska livsmedel och kläder, och börja läsa böcker med ungen typ hur tidigt som helst. Och jag är med, jag fattar poängen med att inte förgifta sin avkomma eller miljön, att ge barnet bästa möjliga förutsättningar. Men någonstans blir jag också extremt less.
Problemet är inte föräldrar som vill väl – det är ju något bra. Problemet är inte heller att agera utefter sina principer. Men sammanlagt kommunicerar alla råd och hot att barnets liv ligger i föräldrarnas händer. Och jag tror inte att det är så.
Tidigt i min graviditet var jag i Sverige och fick en massa böcker och papper om att vänta barn. Jag läste att livet inom mig var så många millimeter stor och att det är bra att köpa badbalja, blöjor i storlek ett och två, ett fårskinn och en barnvagn. Och någonstans där blev jag så otroligt upprörd över att ingen bok nämnde att man kan BE för sitt barn medan man väntar det. Att Gud faktiskt bryr sig. Såhär i efterhand kan jag se att det handlade om en kulturchock, men ändå finns tanken kvar. Vi springer före och efter och handlar ekokläder och plastbantar för att våra barn inte ska bli infertila eller feta eller kunna tre tusen ord, och glömmer att barnen är en gåva från Gud.
Uppdraget är att ta hand om gåvan efter bästa förmåga. Men lika lite som mitt barn är någon som jag själv har ”skaffat”, lika mycket ligger barnets liv i Guds händer – inte i mina.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 