Jag antar att merparten av er som fortfarande tittar in här vet att Tariku gick bort i början av december. Nästa vecka åker jag till Etiopien och jag har aldrig för haft så blandade känslor inför något. Som jag har längtat, i nästan tre år, efter vänner och kyrkan och injera och allt. Samtidigt gör bara tanken på Shiromeda att ögonen tåras; så mycket liv vi har levt där. Tacksamhet och sorg.
Folk antar ibland att mitt och Tarikus förhållande är professionellt. När jag följde honom till ett sjukhus i Addis trodde någon att jag var hans sponsor. Nej, hon är min fru. En taxichaufför i Luleå frågade om jag var Tarikus översättare. Nej, han är min man. När min familj var på besök i Etiopien gick vi runt Lake Wenchi och vår guide undrade om Tariku var frilansare eller anställd av en turistbyrå, ifall de skulle kunna börja samarbeta. Guider emellan alltså.
Men när det står klart att vi faktiskt hör ihop går många igång på kulturskillnaderna. Några månader innan vårt bröllop berättade en svensk kvinna för Tariku om hur hennes släkting gifte sig med en sydeuropé. De skilde sig.
Under ett restaurangbesök i Shiromeda kom en skandinavisk kvinna som Tariku träffat förut till vårt bord för att hälsa på oss. Hon gratulerade till vårt äktenskap och sedan såg hon på mig och bytte till ett språk som Tariku inte förstod; Spännande att vara gift med en etiopier.
Oj vad svårt det måste bli med kulturen, sa våra vänner när vi tillkännagjort vårt förhållande på kontoret. På vilket sätt? frågade vi, fick inte särskilt många svar.
Idag blir vår förstfödde ett halvår. Han som i början var konstant hopkurad tar nu plats, med sin röst och sina ben och sina händer – ingen kan vara gladare för det än vi. Oavsett omständigheter fortsätter han okuvligt framåt i utvecklingen som aldrig vill ta slut, för alltid finns det något nytt att tugga på.
Det är fascinerande hur en ny person kommer in i ens liv och kräver total uppmärksamhet utan ursäkter. Fascinerande, att vi ändå tycker så väldigt mycket om honom.
Disken från fredagens trevligheter hade stått lite för länge när jag bestämde mig för att ta itu med alla tallrikar, glas och assietter som stod i oprydliga högar. När jag kommit halvvägs infann sig peppen, storhetsvansinnet;
Jag är ju bra på det här! Diska är verkligen min grej. Jag är ju sjukt bra. Mycket bättre än Tariku. Han diskar lite här, lite där. Men jag, jag är systematisk, strukturerad även när det kommer till smutsiga glas.
(Tills jag kom på att min banbrytande diskstruktur härrör från hemkunskapen i sjuan. Tack svenska skolsystemet, hejdå hybris.)
Jag har svårt för kvalitetstid. Att under en kort stund fokusera på en person är för mig rätt lite värt om det inte byggs upp av kvantitetstid. Mina bästa sociala stunder har inte varit under en trevlig fika, utan när fikastunden har fått ta flera timmar och lett till både lunch, promenad och middag.
Antagligen kommer begreppet ur sammanhanget de flesta av oss befinner oss i, där vi multitaskar tills vi ser i kors och sällan fokuserar på något helt och fullt. Men att då sätta av en liten stund för ett gott samtal funkar inte för mig. Då hinner jag inte varva ner, blicken lyckas inte landa. Jag vill hellre ha timmar i förfogande – även om de timmarna måste innehålla både tvättande, matlagning och telefonsamtal – för att uppleva kvalitet.
Kvantitetstid är kvalitetstid, om man så vill.
Idag blir Esaias ett turistvisum gammal, jag har varit mamma i tre månader och jag älskar honom så oerhört mycket! De första veckorna var lite känslomässigt kluriga och jag kunde aldrig identifiera mig med föräldrar som vittnat om att deras nyfödda barn fick universum att stanna. Men för varje blöjbyte, varje full tvättmaskin, varje kväll med värkande armar, älskar jag honom mer och mer. Tjänandet kommer före känslan och det är väldigt befriande. Ingen förväntar sig att man måste ha pirr i magen för att ta upp den skrikande ungen ur vagnen – man gör det även om sömnen, instagram eller telefonsamtalet lockar mer.
Det hela påminner mig om åren med Debora-tjejerna. Jag, som sällan blivit emotionellt berörd av fattigdomen, fylldes istället av känslor ju mer jag jobbade. De blev viktiga för mig för att de gavs utrymme i mitt liv. I ett väldigt känslostyrt samhälle är det befriande att ibland göra något utan att det föregås av emotionella rus eller den andra partens gärningar. Esaias kan inte göra så mycket mer än att le, medan jag har genomgått graviditet, förlossning samt diverse krämpor för hans skull. Ojämlikt, ja. Men fantastiskt!
För ett år sedan vaknade jag tidigt, trots att det var lördag, med min bröllopsklänning hängandes på garderoben bredvid sängen. Det var Meskerem 26, 6 oktober, och jag skulle bli Tarikus fru.
Det känns inte alls som igår.
Jag har liksom glömt hur det var innan, för nu känns det så självklart. Att det ska vara honom jag äter frukost med, honom jag gråter hos, honom jag ställer frågor till. Jag är tacksam för de taggiga omständigheter vi tvingats ta oss igenom, de har kittat ihop oss och lärt oss att Gud har kontroll. Han är den mest förnöjda människa jag känner, men han upprörs ändå alltid över osanning och orättvisa. Han förlåter mig när jag har gjort fel och han peppar mig att fortsätta framåt oavsett om jag applåderas av andra. Han glömmer aldrig var han kommer ifrån.
Han gör mig trygg i själen och peppad i anden, han är mitt bästa bollplank och min förebild. Att få vara Tarikus fru, vilken ynnest.
Två veckor har gått sen vår andra bröllopsfest, den i Blåsmark med palt istället för injera – och betydligt fler barn. Samtidigt som det var helt underbart och fantastiskt att än en gång få hänga med vänner och familj en hel dag är jag fortfarande kluven till det här med bröllop. All energi och alla pengar som läggs på fester som för det mesta bara varar några timmar, som gör att fokus hamnar mer på bröllopsdagen än det som faktiskt händer efteråt; äktenskapet. Viktigare hur ringen ska se ut än hur man ska få den att sitta kvar, och så vidare. Men ändå kan jag inte låta bli att peppa ögonen ur mig för de vänner som väljer att gifta sig och fira detta med oss runtomkring, så att vi får hurra dem in i livslång trohet.
Visst är det konstigt att investera så mycket tankeverksamhet i en enda fest, lika konstigt som det är att låta bli. I en massa tider och kulturer har äktenskapets början setts som något att fira, frågan är väl mer hur vi ska göra det (och kanske inse att det funkar rätt bra utan en vit limousine, om man är lagd åt det etiopiska hållet) utan att bli skogstokiga eller skuldbelagda på köpet.
Det senaste året har varit fullt av dagar då livet inte alls varit särskilt likt en bröllopsfest, men då har jag kunnat se på bröllopsbilderna i vardagsrummet – inte de bilder som föreställde Tariku och mig, men bilderna av de vänner som kom för att fira. Minnas en eftermiddag på ett busstak och minnas att de faktiskt hejar på oss. Det slår både drömklänning, perfekt frisyr och rätt musik.
Mina högst subjektiva och ovetenskapliga upplevelser av Tarikus och mitt pratande har lett till följande slutsats; vi samtalar mer i Etiopien än i Sverige. Hemma i Addis kan vi sitta i varsin soffa och prata i timmar, men när vi är på semester i Sverige – och därmed borde ha mer tid – händer det nästan aldrig, förutom när vi trotsat kylan för en promenad.
Slutsatsens troliga förklaring; det finns färre distraktioner i Etiopien. I ett vanligt norrbottniskt hushåll finns det ju så otroligt mycket att fästa blicken, tankarna på. Tidningar, internet (snabbt), fruktfat, några fler tidningar och mobiler på borden. Om jag får välja mellan ett samtal om livet eller ett reklamblad om oviktigheter är ju valet självklart – i praktiken blir det ändå annorlunda då koncentrationen vandrar iväg till det färgglada pappret. Kanske är vi exceptionellt otränade i att jobba emot ”ta upp iPaden”-reflexer, men jag tror ändå att många av våra prylar skymmer det som egentligen betyder mest för oss. Att prylarna dessutom tycks finnas i så mycket större mängd i nord än i syd är kanske fråga för nästa blogginlägg, eller ännu bättre – nästa samtal.
Under alla mina år som singel tänkte jag ibland på vilken man som skulle vara bra nog för mig. Vem som skulle lyckas uppnå alla kriterier var frågan som jag aldrig uttalade men ändå låg och guppade någonstans i mitt undermedvetna. Aldrig vände jag på frågan, de gånger jag funderade på om jag kunde vara en bra livskamrat var så gott jag minns väldigt få. Obehagligt självcentrerat, då jag inte kom på tanken att jag själv har svagheter eller åtminstone egenskaper som påverkar en annan, en relation, positivt eller negativt. Men också rätt onödigt när jag ser det härifrån andra sidan äktenskapsgränsen – Tariku är ju inte lista på egenskaper, han är ju en person. En väldigt fin sådan, så fin att jag ibland framstår som otåligheten och ilskan själv och singel-Elin får en retroaktiv käftsmäll.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 