Uppsatsen

På era mailade frågor märker jag att det är vissa saker jag inte informerat om, till exempel att uppsatsen går jättejättebra. WSG har varit helt underbara, vilket jag anade att de skulle vara men aldrig på det här sättet! Alla intervjuer avklarade och nu väntar bara det sista skrivandet, vilket är totalt ostressigt när jag får ta injeralunchpauser på några timmar varje dag. Resultat kommer i mer seriös form kommer senare, men redan nu kan jag säga att det finns en massa skit – men desto mer hopp.

Tjejerna

Klart att man tvingas möta många problem och otaliga utmaningar. Klart att det är svårt att se brännskadade, barn och gamla på gatan. Klart att känslor av vanmakt infinner sig varje dag.

Men när man ser tjej efter tjej luta sig mot en vägg och man inte längre kan intala sig att hon väntar på en kompis, då är det som om ett lock läggs på och kväver all glädje som tidigare fanns där. De verkar aldrig ta slut, flickorna som säljer sina kroppar. Den verkar aldrig ta slut, ångestkänslan över att det finns en efterfrågan. Prostitutionshelvetet har spritt sig till nya gator och nya tider, solen behöver inte ens ha gått ner för att de första förhandlingssamtalen mellan kvinnan och mannen kan skådas. Men det verkar som att mörkret finns där ändå.

Alternativ målgrupp

Gick precis förbi Homeless Animals Protection Society – vissa problem framstår lite annorlunda när man precis mött tio hemlösa människor inom loppet av en liten promenad.

Du

Var kommer du ifrån? Hur kom du hit? Lever dina föräldrar? Vad tänker du på när du vallar getterna, när du hämtar vatten, när du sover på kohuden på golvet? Var kommer dina ärr ifrån? Vad leder dig till att be innan du äter din mat? Vad drömmer du om? Vart är du på väg?

Vissa ögon fastnar i hjärtat.

All time high

Jag måste bita mig i läppen för att inte gå omkring och skratta utan anledning. Men anledning finns egentligen, jag har aldrig mått så bra som nu. Jag får vara i Etiopien, landet som har gripit sig fast i mitt hjärta och fortsätter göra detsamma för varje dag som går. Jag får tro på befrielse från slaveri, både före och efter döden. Jag får träffa underbara människor, som kramas och utan spärrar av mellanmjölksmentalitet kan säga att du är minsann en vacker människa. Jag får lära mig nya saker om världen, ett nytt språk, nya känslor. Vänner säger att vi ska ses men ringer inte alltid, men så väntar nya möten och äventyr bara någon minut bort ändå. Flera gånger i veckan får jag be tillsammans med WSG, som på riktigt tror att en annan värld är möjlig. Jag får vakna varje morgon, höra taxikonduktörer som ropar ut sina destinationer och tänka; ännu en dag i Addis. Det finns inga vanliga dagar i Etiopien, sa en tysk volontär till mig. Men jag börjar ändå se ett mönster, en återkommande känsla som varken kulturella missförstånd eller 45 minuters väntan på mangojuice kan förminska. Obeskrivlig glädje, frid och ett oupphörligt skratt över att jag får vara just här. Jag är så himla kär i Etiopien.