Uppsatsen

På era mailade frågor märker jag att det är vissa saker jag inte informerat om, till exempel att uppsatsen går jättejättebra. WSG har varit helt underbara, vilket jag anade att de skulle vara men aldrig på det här sättet! Alla intervjuer avklarade och nu väntar bara det sista skrivandet, vilket är totalt ostressigt när jag får ta injeralunchpauser på några timmar varje dag. Resultat kommer i mer seriös form kommer senare, men redan nu kan jag säga att det finns en massa skit – men desto mer hopp.

Veckostädning

Vi kommer med bil, saktar in när vi kommit fram till vår vän. Hon står upp, sopar trottoaren kring barnet. She’s cleaning, säger Alex.

Vänner på ingång

Påsken är här med uppståndelseglädje, mat och gemenskap. Och mer gemenskap blir det snart, eftersom Klara och Tove kommer ikväll och gör Addis ännu lite roligare.

Tjejerna

Klart att man tvingas möta många problem och otaliga utmaningar. Klart att det är svårt att se brännskadade, barn och gamla på gatan. Klart att känslor av vanmakt infinner sig varje dag.

Men när man ser tjej efter tjej luta sig mot en vägg och man inte längre kan intala sig att hon väntar på en kompis, då är det som om ett lock läggs på och kväver all glädje som tidigare fanns där. De verkar aldrig ta slut, flickorna som säljer sina kroppar. Den verkar aldrig ta slut, ångestkänslan över att det finns en efterfrågan. Prostitutionshelvetet har spritt sig till nya gator och nya tider, solen behöver inte ens ha gått ner för att de första förhandlingssamtalen mellan kvinnan och mannen kan skådas. Men det verkar som att mörkret finns där ändå.

Alternativ målgrupp

Gick precis förbi Homeless Animals Protection Society – vissa problem framstår lite annorlunda när man precis mött tio hemlösa människor inom loppet av en liten promenad.

Du

Var kommer du ifrån? Hur kom du hit? Lever dina föräldrar? Vad tänker du på när du vallar getterna, när du hämtar vatten, när du sover på kohuden på golvet? Var kommer dina ärr ifrån? Vad leder dig till att be innan du äter din mat? Vad drömmer du om? Vart är du på väg?

Vissa ögon fastnar i hjärtat.

All time high

Jag måste bita mig i läppen för att inte gå omkring och skratta utan anledning. Men anledning finns egentligen, jag har aldrig mått så bra som nu. Jag får vara i Etiopien, landet som har gripit sig fast i mitt hjärta och fortsätter göra detsamma för varje dag som går. Jag får tro på befrielse från slaveri, både före och efter döden. Jag får träffa underbara människor, som kramas och utan spärrar av mellanmjölksmentalitet kan säga att du är minsann en vacker människa. Jag får lära mig nya saker om världen, ett nytt språk, nya känslor. Vänner säger att vi ska ses men ringer inte alltid, men så väntar nya möten och äventyr bara någon minut bort ändå. Flera gånger i veckan får jag be tillsammans med WSG, som på riktigt tror att en annan värld är möjlig. Jag får vakna varje morgon, höra taxikonduktörer som ropar ut sina destinationer och tänka; ännu en dag i Addis. Det finns inga vanliga dagar i Etiopien, sa en tysk volontär till mig. Men jag börjar ändå se ett mönster, en återkommande känsla som varken kulturella missförstånd eller 45 minuters väntan på mangojuice kan förminska. Obeskrivlig glädje, frid och ett oupphörligt skratt över att jag får vara just här. Jag är så himla kär i Etiopien.

Rundgång

Freely we’ve received
now freely we will give

Hur har jag mage?

Hur kan jag någonsin tycka att det är jobbigt att studera, sitta framför en dator och skriva om saker jag valt själv, när det finns småpojkar, inte ens är tonåringar, som måste väva från 7 på morgonen till 22 på kvällen utan tillräckligt med mat och sömn? 15 timmars arbetsdag, och lönen? 5 birr per vecka är standard, vilket idag är detsamma som en månadslön på 8 kronor.

Idag är en dag då jag har väldigt svårt att smälta orättvisorna. I kombination med min egen inkrökthet blir det ju äckligt att ens tänka på att jag oroar mig för småsaker som trots allt grundar sig i att jag är så sjukt privilegierad. Må Gud förbarma sig över mina obefintliga perspektiv.

Favoritungarna

En av de allra största fördelarna med att lära sig lite amarinja är möjligheten att stanna upp inför ledsna ögon och fråga vad som döljer sig bakom ”One birr, bread, I’m hungry”. Ofta är det väldigt mycket. Barnen berättar om sina familjer, var de sover på natten, om de går i skola eller inte. Varför de säljer tuggummin, eller varför de hänger i centrala stan klockan 22 på kvällen istället för att vara hemma (om de har ett hem vill säga). Och efter en liten tid har man fått sig några nya kompisar. Som den ständigt spexiga lillkillen som har ett lurigt leende oavsett när man möter honom, eller hans tuggummisäljande kollega som heter Den rike. Eller brorsorna som på frågan om var de kommer ifrån svarar ”22 birr bort”.

Jag ger dem aldrig bröd, men av någon anledning fortsätter de att prata med mig även nästa gång jag kommer förbi.