Eurovision tålamod contest

Att diskutera framtiden med någon annan än sig själv är alltid lika utmanande och frustrerande, för tydligen ser inte alla på omvärlden med just mitt par blå ögon. Och när frågan är ”Hur ska vi egentligen styra upp det här arbetet så att så få tjejer som möjligt prostituerar sig utan istället är starka individer med en massa möjligheter?” tas denna utmaning till en ny nivå. Lite som OS i kommunikation, Melodifestival i tålamod eller en helt vanligt Pite Summer Games i lyssnande. Att ha samma avsikter är inte detsamma som att ha samma strategier.

Men ändå, mitt bland känslouttryck och folk, glimmar det till. För det är ju exakt det här vi vill göra. Tänk att vi får.

Torsdagsgäster

Det är fint med gäster. Vissa sitter i ens soffa och analyserar ingående hur detta lands kultur påverkar alla andra aspekter i samhället, andra går omkring och halvskriker ”Det här är verkligen en utlännings hus! Det luktar till och med utlänning! Och vilken snabb vattenkokare du har!”.

Sen finns det vissa som petar en i håret med pinnar och förvandlar ens kofta till en kungamantel (att den tanken aldrig har slagit mig), men då är de ju också i en klass för sig.

Hon

Att jobba mot prostitutionen kan vara som att försöka riva en fem meter tjock betongvägg genom att slå huvudet i den. Men det kan också vara som att se solen titta fram en dag då prognoserna utlovat åska och regn.

Jag var på stammishaket, stället med den bästa juicen vars personal vet vad jag vill ha och klagar kärleksfullt när jag inte tittat in på en vecka eller två. Hej hit och hej dit, en snabb titt på tjejerna som jobbade just då. Och vid diskbänken, djupt koncentrerad, står hon.

Vissa gör en åtskillnad mellan att fokusera på människor och att fokusera på resultat, men i själva verket är det ju exakt samma sak. Denna helt vanliga flicka vars liv har tagit några onödiga turer till prostitutionsskiten är någon vi sett kämpa det senaste året – klart vi vill se resultat.

Och idag fick jag det, då hon stod och diskade glas med bästa precision för att sen höra hur jag ropade på henne, avbryta arbetet för en stund och hälsa som bara hon kan. För det finns inget som överträffar ett par lite fuktiga och stolta ögon som säger det går bra nu. Jag klarar mig.

Framåt

Den knackar på som aldrig förr, förvissningen om att jag varken kan eller vill rymma från verkligheten. Jag vet att jag kan älta, det är ingen överraskning, men ännu säkrare vet jag att det inte är läge för det just nu. Nu är det en annan tid. En tid att se möjligheterna och ta steg framåt.

Först; ta beslut. Sen; praktisera.

Meles

En avliden premiärminister är ingen liten grej, åtminstone inte i detta land. Hela landet står still – inga politiska spänningar kan konkurrera med den vördnad som präglar staden. Det spelas den sorgligaste av musik på varenda radiokanal, säljs idolbilder i varje stadsdel och samtliga program på den statliga TV-kanalen har ställts in till förmån för sorgebearbetning utan gräns. Det hyllas och gråts om vartannat och det är inte utan att man förundras en smula. Dels över hur omtyckt denne man faktiskt var och dels över vilken stor skillnad det kan vara mellan etiopisk och svensk media.

Nära närmare närmast

En fin grej här är att allt kommer så mycket närmare. Typ att man kan vakna av att grannens barn skrattar och ropar mamma till en kvinna som säger att hon inte alls är hans mamma.

Trångboddhet i en överbefolkad stad i kombination med total frånvaro av ljudisolering, vilka fantastiska resultat det kan ge.

Hejsan grannar

Det är inte bara premiärministerns bortgång som bidrar till känslan av att en ny tid har börjat, för mycket är nytt, bättre. Jag bor i mitt alldeles egna hus, med egna gardiner och egna grannar. Och det där med grannar är något speciellt, i alla fall när jag snart ska bo ihop med Tariku. Varför inte gå runt och säga hej till folk? Sagt och gjort och hips vips sitter vi hemma hos en gammal och något glömsk kvinna vars son gick i samma klass som Tarre, pratar om allt och ingenting och kämpar för att besöker inte ska utmynna i en evighetslång kaffeceremoni. Jag börjar ana ett oslagbart sätt att komma in i detta samhälle, och det knepet är en översocial fästman.

Ett nytt Etiopien

Tisdag. Vaknade tidigt och mitt i telefonens alarm kom ett sms; Our prime minister passed away. Fortfarande nyvaken försökte jag lyssna extra noga för att kontrollera om jag liksom kunde höra någon skillnad på Addis Abeba. Det gjorde jag inte, hon verkade leva sitt vanliga liv. Efterträdaren är redan utsedd och det hela verkar väldigt förberett. Men ändå är ingenting sig likt; sorgen är påtaglig och TV:n visar otaliga inslag av gråtande etiopier som försöker sätta ord på sina känslor.

För nu lever han inte längre, Etiopiens premiärminister Meles Zenawi.

Aster, den nya Elin

Person på WSG som jag känt i x antal år: Bla bla bla bla Illen bla bla bla…

Jag: ELIN.

Person på WSG som jag känt i x antal år: När du gifter dig ska vi ge dig ett etiopiskt namn. Aster kanske.

Tillbaka

Så var jag tillbaka, och det första dygnet var precis som ett vanligt första dygn. Luktar det alltid såhär? Brukar maten verkligen vara såhär stark? Och oj vad folk hälsar ordentligt. Sen har det första dygnet passerat och allt blir helt normalt igen.