Ju längre tid jag tillbringar i Etiopien desto mer inbillar jag mig att det är som i Sverige. Vi har ju ändå ett hus, varmvatten och spis, vi går på café ibland, vilket lyxliv vi lever. När jag då kommer till Sverige märker jag att skillnaderna visst var rätt stora och när jag kommer tillbaka till Addis Abeba försvinner alla tvivel. Det finns ju inga likheter överhuvudtaget.
Killen som på Arlanda fick specialeskort med rullstol och assistans fick när vi landat på Bole själv ta sig ner för trappan ut från flygplanet, med kryckor. Någon kommenterade skillnaden och de skrattade åt den plötsliga olikheten. Sen fortsatte den första dagen som alltid är full av samma frågor; är det alltid såhär mycket folk? Varför är det inga vita här? Hur har de egentligen tänkt med rondellerna när de ändå fungerar som vanliga fyrvägskorsningar?
Och den mest frekventa funderingen; Luktar det alltid såhär? Lukten som aldrig känns från dag tre och därför så starkt påminner om de senaste årens alla ankomstdagar. Luften är fuktig efter regnet och det luktar april 2007 eller augusti 2012. Men det är mars 2013 och känslan är lättnad snarare än spänning. Nu andas vi lugnare, samtalar mer och jag övergår genast till känslospannet som tycks dras till alla ytterligheter bara av att känna en doft av eukalyptus. Vi har haft fantastiska veckor i norr och just för att det har varit så bra blir jag lite förvånad över det egentligen självklara.
Att det är hit jag kommer när jag kommer hem.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 