We will be better than I was

Loppbetten kliar och från köket droppar kranen som aldrig vill hålla tätt. Den senaste veckan har livets kontraster blivit tydligare än någonsin förr och jag har fått lära mig att få saker blir som man tänkt sig. I hjärtat finns den ändock där, friden som gjort sig hemmastadd de senaste månaderna, friden över att det blev som det blev och blir som det blir. Snart är jag Tarikus fru och jag är glad för så mycket. Att jag var singel i 23 fantastiska år, att Tariku och jag var vänner i fem, att jag tog beslutet om Jesus och flyttade till Addis Abeba innan jag började hålla hans hand på ett annat sätt än på det där vanliga etiopiska viset. Tariku för mig närmre det jag drömmer om och längtar efter och kanske var det därför det gick så snabbt att bestämma sig för honom. På sätt och vis hade jag ju redan bestämt mig för vad jag vill att mitt liv ska innehålla, han likaså, och det blev det precis så som klyschan säger; våra vägar korsades. Nu fortsätter vi tillsammans och jag tror det blir så mycket bättre än om jag fortsatt på egen hand.

Bästa värsta

Min nyförälskelse i Etiopien varade väldigt länge. Jag hittade inga fel eller brister, problem var bara potentiella lösningar och till och med avgaserna luktade gott. Första veckorna i denna stad umgicks jag med en massa fina vänner, men ingen av dem förstod vad jag gick igång på eftersom det rent objektivt bara fanns kyla och kommunikationsproblem.

Efter några år kom verkligheten ifatt – verkligheten att ingen stad är perfekt, ingen organisation är perfekt och ingen människa är perfekt (inte ens om hon eller han är född i Etiopien). Dagarna började bjuda på annat än bara pepp och frustrationen flyttade in i mitt tidigare så lätta sinnelag. Att kalla det en kris är väl att ta i, men världsbilden blev lite mer nyanserad och jag kunde höra mig själv ropa ut saker som MEN FINNS DET INGEN STRUKTUR!!???!!?!?!

Numera finns det inte bara roliga barn, det finns också ungar som är asstöriga eftersom de bara skriker efter en när man relativt nyvaken försöker ta sig till kontoret. Numera är inte varje bussresa en njutningsfull upplevelse utan snarare en avancerad övning i tålamod då det var femte meter finns en medpassagerare som vill hoppa av. Och jo, stundtals tar frustrationen över och jag glömmer bort hur golvad jag en gång var av denna stad. Då drömmer jag mig tillbaka till busstidtabeller, stillhet, Bregott och en svensktalande majoritet en liten stund, för att sen återgå till vardagen som måste få tillåtas vara lite mittemellan någon gång. Och även om Addis Abeba inte är något paradis är det minsann gott nog.

 

Det fina i kråksången

Under regnperiodens sista skälvande veckor är det lätt att få meteorologhybris – varje dag konstaterar jag att just denna måndag, tisdag eller onsdag är sista dagen av regn. Jag har fel ganska ofta, för än har det inte slutat regna. Och när jag går med mina tygskor i vattenpölar som inte längre kan kallas pölar utan mer utgör en hel stad är det lätt att solen i sinnet försvinner. Men då avbryts min inre klagosång av att jag inte längre är ensam under mitt paraply.

Jag ska bara till affären där borta, kan jag gå med dig? frågar killen som nu traskar tätt tätt bredvid mig, jag säger att det går bra och tänker att det här, det måste vara det som kallas det fina i kråksången.

Lil Wayne och hyenorna

Får besök av en kompis som berättar om hur han hängt med Lil Wayne under sina månader i USA, en kort kille med diamanter i tänderna och en egen ö. Utanför fönstret laddar hyenorna inför nattens upptåg och än en gång gör den sig påmind, den där speciella stämningen då kontrasterna blir lite för stora för att mitt förstånd ska kunna ta in verkligheten.

Vadå kulturen?

På middag hos den granne som bor närmast.

– Do you like our culture?

(Menar han maten, att äta med händerna eller att slänga in Gud, Maria och Jesus i var och varannan mening? Att vitlök, mjölk och honung anses som så mycket bättre än hostmedicin, eller det här med att förneka att man är sjuk fram tills dödsbädden? Kanske syftar han på musiken, kläderna, kaffet, de gigantiska sofforna eller TV:n som alltid slås på när gäster kommer på besök? Vill han ha ett uttalande om upphöjandet av USA eller kvinnans roll i hemmet? Eller vill han ha min åsikt om det faktum att alla, alltid ska och får ha en åsikt när det handlar om utseende men att väldigt få uttrycker sina åsikter om politiken? Dansen – aldrig med höfterna, alltid med axlar och armar? Nej, det måste nog vara maten han syftar på.)

– Yes, I like it.