Avbild och likhet

Vi är skapade till Guds avbild. Det är vår gåva, vår stora möjlighet. Och vår kallelse? Att mogna till Guds likhet. Det är vårt heliga uppdrag, vårt stora äventyr.

Peter Halldorf i Ande och Bokstav, s 103.

Man kan tänka på barnen i Afrika

Eller så kan man tänka på ett, väldigt speciellt, barn i Afrika. För det finns barn, och så finns det fina barn.

Liiiiiiiiite sjuk

”Om du är sjuk och någon frågar hur du mår svarar du ändå att du mår bra. Sen, när du får frågan för kanske fjärde eller femte gången kan du säga att du är lite sjuk – med betoning på lite”, sa min amarinjalärare en gång. Denna kulturella tendens att inte vilja avslöja eventuell sjukdom leder till att offentliggjorda krämpor får väldigt stor uppmärksamhet.

Som i veckan till exempel. När svenskar frågar hur jag mår svarar jag att det är sådär, att jag har feber och hosta som försöker avlägsna mina lungor från min kropp, och de svarar något i stil med ”Å. Tråkigt. Krya på dig.”. När etiopier frågar hur jag mår säger jag att jag mår bra. Men när jag måste stanna hemma från jobbet innebär det också att jag måste nyansera sanningen lite och erkänna att jag faktiskt mått bättre. Resultatet? ALLA får veta att jag är SJUK, ringer och frågar om vi ska åka till sjukhuset, hälsar på mig, säger åt mig att dricka det ena och äta det andra, sms:ar att jag ska vara stark och utlovar förbön. Förvisso trevligt, men jag förstår också varför man bör modifiera sanningen ibland.

Vänner!

Det finns vissa människor som man har roligt med och andra som man kan gråta med. Ibland finner man personer som förstår hela den här Etiopiengrejen, eller andra som delar den här Jesusgrejen. Desto mer unikt är det att få allt-i-ett, vänskapsrelationer där hela livet får plats.

Kära barn har många namn, men jag kallar dem oftast Erika och Josse.

Vårt te

Alternativt: Anledningen till varför jag går upp på morgonen.
Eller: Vår framgångshemlighet.

Om ni vill se mig på film…

kan ni göra det HÄR! Tre svenskar från Läkarmissionen besökte Debora och frågade lite frågor. Själv kan jag inte se filmklippet som handlar om Liselottes fredag i Addis Abeba, men jag gissar att jag under min minute of fame har solen i ögonen, håret på ända och att jag är något förvirrad. Hursomhelst, håll till godo!

Samma men annorlunda

Sen höstkväll i Uppsala, jag är hemma hos vänner och kan av någon anledning inte cykla hem utan måste ta bussen. Jag går in på ul.se, ser att bussen till Sernanders väg går om exakt 13 minuter, säger hejdå till mina vänner och går till busshållplatsen. Skickar ett sms och får en mobilbiljett för 20 kronor. Rösten i bussen låter mig veta var jag är mest hela tiden, tills hon meddelar att jag nästan är hemma. Trycker på stoppknappen och går den sista biten hem.

Sen höstkväll i Addis Abeba, jag är hemma hos vänner och har ingen cykel så jag måste ta bussen hem. Ber till Gud att jag ska hitta en buss jag får plats i. Och ungefär där slutar det förutsebara. Kanske kommer en minibuss med en man som ropar Shiromeda, och jag tränger mig in. Om det visar sig att Shiromedabussarna är alldeles för få eller fulla lurar jag systemet och åker till en annan stadsdel från vilken det alltid är lätt att ta sig hem. Ibland kommer det ingen buss alls, och då kan ett medelålders par fråga mig vart jag ska. Kom med oss, kan de säga, och vi går till en annan gata. Där kan det vara slagsmål på gatan men mannen kan se till att jag helt säkert kommer förbi skrikande killar och får en bra plats i framsätet. Hur jag än kommer in i bussen hemåt sitter jag snart och försöker hitta 2 kronor i min väska trots att det sedan länge är mörkt. Kanske ler jag lite över att jag även denna kväll lyckas komma hem, att Gud hör bön och att människor väldigt ofta är väldigt fina.

Hej, mitt namn är…

Pastor: What’s your name?
Jag: Elin.
Pastor: Eh?
Jag: ELIN.
Pastor: Edel?
(Jag suckar och kapitulerar)
Jag: No, Illen.
Pastor till min kollega: Semoa man new? (Vad heter hon?)
Kollega: Iller.
Pastor: Okej Iller, nu ska du få höra…

Sanningen

Sanningen ska visst göra oss fria, men när sanningen är allt annat än vacker är det lätt att fly och välja de delar av livet som är bekväma och lätta att hantera. De senaste veckorna har jag tvingats inse lite mer av sanningen om mig själv, om världen, om Gud. Helst skulle jag vilja att allt var perfekt, så det tar emot att se sanningen i ögonen. För jag är full av brister – den här världen likaså – samtidigt som Gud är mycket större och mäktigare än jag någonsin anat. Det är inte lätt, men jag tror att sanningen alltid är mer hållbar än lögn och falska föreställningar. Man löser inga problem genom att blunda för dem, som vännerna skrev. Eller som den där Lauryn säger:

Fantasy is what people want but reality is what they need.

Inside out, not outside in

Den här veckan har vi pratat om förändring på Debora. Om hur vi ofta förväntar oss att yttre ting ska lösa våra inre problem – men i själva verket har pengar, kläder eller ett fint hus en väldigt liten förmåga att lösa ångest och destruktiva handlingsmönster. För det är väldigt lätt att ta på sig en studentmössa, men det betyder inte att man har tagit sig igenom gymnasiet. Och bara för att man byter kläder på en sjuk person, från sjukhuskläder till en fin kostym, betyder det inte att han har blivit frisk.

Med andra ord: lite pengar i handen ger dig ingen hållbar förändring, ingen annan kan göra dina livsval åt dig, du måste ta ansvar för ditt liv om du vill leva ett liv som är annorlunda än det det liv du levde förut. Ta beslut, be och arbeta.