Sen höstkväll i Uppsala, jag är hemma hos vänner och kan av någon anledning inte cykla hem utan måste ta bussen. Jag går in på ul.se, ser att bussen till Sernanders väg går om exakt 13 minuter, säger hejdå till mina vänner och går till busshållplatsen. Skickar ett sms och får en mobilbiljett för 20 kronor. Rösten i bussen låter mig veta var jag är mest hela tiden, tills hon meddelar att jag nästan är hemma. Trycker på stoppknappen och går den sista biten hem.
Sen höstkväll i Addis Abeba, jag är hemma hos vänner och har ingen cykel så jag måste ta bussen hem. Ber till Gud att jag ska hitta en buss jag får plats i. Och ungefär där slutar det förutsebara. Kanske kommer en minibuss med en man som ropar Shiromeda, och jag tränger mig in. Om det visar sig att Shiromedabussarna är alldeles för få eller fulla lurar jag systemet och åker till en annan stadsdel från vilken det alltid är lätt att ta sig hem. Ibland kommer det ingen buss alls, och då kan ett medelålders par fråga mig vart jag ska. Kom med oss, kan de säga, och vi går till en annan gata. Där kan det vara slagsmål på gatan men mannen kan se till att jag helt säkert kommer förbi skrikande killar och får en bra plats i framsätet. Hur jag än kommer in i bussen hemåt sitter jag snart och försöker hitta 2 kronor i min väska trots att det sedan länge är mörkt. Kanske ler jag lite över att jag även denna kväll lyckas komma hem, att Gud hör bön och att människor väldigt ofta är väldigt fina.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 