Om Goliat

För några år sedan var min största rädsla att tappa mina ideal. Att tappa takten, bli obrydd inför orättvisor och prioritera min egen bekvämlighet framför det som är rätt. Att fastna i en inbillad trygghet på bekostnad av praktisk kärlek till andra människor. Lösningen på detta problem ansåg jag vara att alltid handla i enlighet med idealen. Ge den som ber dig, flytta till ett annat land när du upplever att Gud kallar dig till det, var förändringen du vill se i världen. Utan undantag. Om jag bara lyckades följa denna plan utan att ge vika skulle jag inte bli en tråkig ljum trettioåring som bara sitter och relativiserar utan att faktiskt göra något.

Jag tror fortfarande att vi kan behålla en inre låga genom att använda den. Låta hjärtat nå ut i händerna. Men den yngre versionen av mig själv glömde bort eventuella omständigheter; strukturer som jag inte kan förändra i en handvändning, andra människor som du ska arbeta med eller att du ibland bara inte orkar uppehålla samma stadiga takt. ”Du är lite som en David som inte inser hur stor Goliat är”, sa någon till mig då, och jag tog det märkligt nog som en komplimang. Sju år senare har jag anat lite av Goliats storlek, men jag hoppas innerligt att jag om ytterligare sju inte bara analyserar Goliat på avstånd utan fortfarande är beredd att skjuta en sten i hans panna närhelst tillfälle ges.

Ödmjukhet

Hur omständigheter påverkar vår inställning till livet fascinerar mig. Jag mötte en sjuksköterska som menade att det oftast är rätt friktionsfritt att arbeta med cancerpatienter, i jämförelse med patienter som genomgått enklare ingrepp och klagar mer. Cancerpatienterna är mer ödmjuka, sa han.

Samma dag såg jag följande inlägg från Humans of New York:

View this post on Instagram

A post shared by Humans of New York (@humansofny)

“I’m trying to raise my daughter with the same values that I learned in Jamaica, but it can be hard to instill gratitude and appreciation when we are surrounded by such abundance. When I was growing up in Jamaica, every time I wanted something, my grandmother made me go through the same list of questions: ‘Why do you want it?’ ‘How much will it cost?’ ‘Is it going to make your life better?’ There wasn’t enough money for things we didn’t need, so we were always forced to ask those questions– even for simple things like a new pair of shoes. The necessity of that ritual really helped create a deep appreciation for the things we had.’”

Situationen vi befinner oss i – ekonomiskt, hälsomässigt, familjesituationen och så vidare – gör något med oss. Hur vi tränar vi oss i ödmjukhet även om vi inte har cancer, i tacksamhet även om vi har råd med nya skor?