Att vara eller att inte vara; FRI

– Är ni glada?
– JAAAA!

Det är en varm lördagsförmiddag i mars, det tar en stund för ögonen att vänja sig vid mörkret inomhus. Människorna som fått plats inomhus och slipper stå utanför fönstret trängs på träbänkarna. När de inte står upp och dansar. Om förhandsinformationen uteblivit hade jag aldrig kunnat gissa var vi befinner oss.

– Är ni glada fastän ni sitter i fängelse?
– Ja!

Rebqa sjunger utan mikrofon, Abate spelar på den akustiska gitarren och trots att jag inte förstår ett ord gamonja lär jag mig mer av denna stund än tio timmar undervisning på svenska. Hundratals fångar har samlats i kyrkan för att fira sin frihet.

– Varför är du glad?
– För jag har Gud.

Det pratas om att alla människor har felat och vänt sig bort från Gud, det pratas om hur Gud förlåter, helar och upprättar det som blivit fel och trasigt. Men mest av allt sjunger vi om friheten vi har i Jesus. Den förlåtelse som oavsett omständigheter, oavsett murarna runtomkring oss ger våra hjärtan frihet och gör att vi har skäl dansa även när livet är skit.

ETIOPIEN

Alltså. Etiopien bjuder på så mycket skönhet att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Party enligt Chencha

Morgongudstjänst 9 till 13, kvällsmöte 15 till 20. Som mest 5000 människor. Sång, predikan, sång, bön, sång. Och dans mest hela tiden. Ansiktena tar aldrig slut, leendena tar aldrig slut, tacksägelsen tar aldrig någonsin slut. Chencha sjunger att Gud är god och verkar mena det, för de hoppar och dansar så dammet yr och slutar inte förrän solen gått ner och ersatts av stjärnorna. Vi är på flera tusen meters höjd men det påverkar inte det faktum att vi har en gemensam pappa i himlen. Om jag visste att jag skulle få livets värsta träningsvärk i vaderna dagen efter skulle det inte ha hindrat mig; är det fest så är det och är det fest dansar man. Och hoppar och sjunger och dansar lite till. Uppsalas alla nationer kan dra en gammal loppfilt över sig – det är i Chencha det händer!

Halvviktig info

Det har slutat regna, injeran är fortfarande god och min hårbotten är solbränd. Att bara skriva uppsats ger mig minst sagt arbetsabstinens, vill träffa folk mer och sitta framför datorn mindre. Men snart, på torsdag morgon, lämnar jag datorn hemma och åker tillsammans med 32 andra söderut till vackra Chencha. Där vankas det asstor konferens, men då alla barn inkluderade i min studie kommer därifrån ska jag nog kunna göra något som är vettigt även ur universitetssynpunkt.

Nästa vecka är jag tillbaka, tills dess kan ni förbereda er för extremvärmen ett vilset exemplar av Aftonbladet menar kommer till Sverige. 14 grader!!!

Att hjälpa

Som så ofta i den här staden träffade jag i fredags en kompis från förr när jag var på väg från ett ställe till ett annat. För fyra år sedan bodde han på gatan och året efter hade han tak över huvudet, men fortfarande med mycket svårigheter och beroenden. Jag visste sen innan att han nu är tillbaka på gatan och säljer droger, men blev såklart ändå förvånad och ledsen i hjärtat av att se att hans ansikte som tycktes ha åldrats minst 10 år.

I förrgår träffade jag honom igen. Och aldrig har jag varit så tacksam för att jag läst en blogg – inte vilken blogg som helst, utan Josefin och Erikas erfarenheter och kunskap. När man konfronteras av en vän som vill ha ens pengar är det ovärderligt att veta om personer som har gått före, miltals före i det här fallet. Plötsligt föll allt på plats i min oerfarna hjärna; hur han alltid säger att den här gången är det annorlunda, den här gången kommer lite pengar att hjälpa honom ur allt som är dåligt i livet. Hur ingenting någonsin kan vara hans fel, att han alltid är ett offer för knäppa kompisar, knäpp organisation eller knäpp polis. Så när vi stod där, mitt i vägkorsningen under det att solen gick ner insåg jag att det är omöjligt att hjälpa någon som vägrar att hjälpa sig själv.

Friden

Det har vi!

En kvinna som sitter med sitt barn på gatan svarar när jag frågar om de har frid.

Möjligheter

Man kan ha en utsikt från sin toalett

Man kan få en plastkork i present av en spexig kille i stan (och hänga med Elina)

Man kan åka till Addis finare kvarter och titta på hus, andas avgaser och få tillgång till trådlöst internet

Man kan bo med fantastiska människor och bli peppad av att just vi är på samma ställe samtidigt.

Man kan lära känna roliga etiopier

Man kan berätta om saker man har varit med om under dagen

Man kan ha ett sjukt bra rum

Man kan gå på reggaekonsert och tänka att snart drunknar jag i dreads

Tillägg

Är så peppad att jag måste skriva ett inlägg till nu på en gång. Amarinja är det vackraste språket som finns. Och etiopierna måste vara de lättaste att imponera på. Var nyss och åt lunch på legendariska Zurich cafe (injera för 4 kr), och servitrisen frågade om maten var god. Väldigt, svarade jag och hör henne sen från köket: Hon sa att det var jättegott, hon sa att det var jättegott!!!

Igår intervjuade jag Gizachew, högsta hönset på WSG, och blev än en gång så tacksam för att jag gör min MFS just här. Alla dörrar öppna, all information tillgänglig! Lär mig mer än jag någonsin har gjort på Dag Hammarskjöld-biblioteket. Och även om barnslavar inte är det mest spexiga ämnet blir jag verkligen uppmuntrad av alla dessa människor som faktiskt gör något åt problemet.

Och nu sitter jag på ett internetcafe där en kvinnlig gäst gör någon extremt komisk form av åsneliknande ljud. Varför vet jag inte men roligt är det i alla fall.

Det flödar…

… regn! När solen försvinner försvinner också värmen, så Addis är nu fuktigt, kallt och ruggigt. Jag har fått det förklarat för mig att regnet var efterlängtat, så jag gläds med etiopierna som antagligen ser en tydligare koppling mellan nederbörd och mat. För att inte tala om etiopierns pepp när han ser en vit kvinna som går ute i regnet!

… blod! Röda korset kom imorse till WSG:s kontor för att tömma (nästan) alla medarbetare på blod. Helt fantastiskt roligt att vara med på. Vissa svimmade, vissa skröt om sin snabbhet och vissa gick bara omkring och hejade, till exempel ex-malariaister som jag.

… glädje! Jag är ju i Etiopien!

Hoppet

Temat de senaste veckorna, och framförallt den här helgen, har varit hoppet.

Otaliga etiopier hoppas på att få komma till USA och få ett bättre liv med mer jobb och mer pengar. Fler möjligheter. De som antingen har vunnit ett visum i det stora lotteriet eller kommit in i Obama-landet via en vanlig visumansökan ringer hem hit och berättar om det nya livet. Exakt samma fenomen finns också inom landet, barn och vuxna som vill slippa misären på landet och söker lyckan i storstaden istället. Ibland går det bra, väldigt ofta går det dåligt men oavsett vilket får de hemmavarande bara veta det fina, positiva och framgångsrika med Addis. Barnen som blivit hitrekryterade har dels inga pengar att åka hem för, men även om de hade det finns det en stolthet som hindrar sanningen från att komma fram. Kontrasten blir stor till planeringslivet, för när jag själv ska designa min vardag och vara min egen lyckas/kalenders smed, då lämnar jag inte så mycket utrymme till framtidstron.

Gräset är inte alltid grönare i USA eller Addis. Men parallellt med dessa trender går evighetshoppet som kulminerar i ‘egziabhier alle’ – Gud finns. Det ständigt närvarande hoppet som får människor att orka leva.

Hoppas!