Addisvardag

Det finns så mycket att berätta, så jag bjuder på några vardagsfragment;

En liten, liten flicka sträcker fram handen och ber om pengar. Vi börjar prata lite amarinja och efter en stund får hon en frågande blick och undrar: Ferenji nesh? (Är du utlänning?)

Injeran är asgod.

Jag äter 4-timmarslunch med min vän Abebe och frågar vilken enskild åtgärd han tror kan göra mest för Etiopien. Svaret: Demokrati, fria och rättvisa val.

Drömde att det var krig i Addis och översköljdes av en enorm tacksamhet när jag vaknade och insåg att det är det inte alls.

Julia, tack för tipset om guavajuice. Total succe.

Henrik, springande etiopier: check.

På morgonen vet jag nästan aldrig vad dagen ska komma att innehålla. På kvällen inser jag att även denna dag var full av äventyr.

Gud är god. Bön är det bästa.

Nu kom en kille in på internetcafet och säger att han älskar Sverige och tror det är som himlen. Han hälsar till er.

Vid vägkanten

På trottoarerna, vid vägarna – det är där det händer. Musikspelande vågar som man får väga sig på för några cent, män som hänger och kvinnor som säljer grönsaker som staplats i fina små pyramider. Gatukillar som käkar sockerrör, gatukillar som sover bland getter, gatukillar som bara sitter. Små familjer, en mamma som lagar mat över en liten eld. Personer utan ben, utan armar. Bölder, sår och bandage. Man sover, äter och uträttar sina behov, pratar med varandra eller med den vita som går förbi. Allt du kan tänkas behöva ligger på asfalten; underkläder, kurslitteratur, näsdukar, souvenirer, sängkläder och skor. Men om du inte vill köpa något kan du bara fortsätta gå längs gatorna där allting händer. (Se bara till att du inte går in i en åsna.)

Evig fascination

Käraste vänner. Tack för kommentarer, mail och sms – ni påminner mig om att jag är lyckligt lottad i vilket land jag än befinner mig i.

Livet fortsätter med största glädje och Etiopienpepp – måste ibland skärpa mig för att inte alltid gå omkring och skratta för mig själv. Blir positivt överraskad gång på gång, och ni som har pratat med mig på sistone vet kanske att mina förväntningar inte direkt var låga. Jag är så lycklig och tacksam över att vara här där inkröktheten och självcentreringen får sig flera törnar varje dag. Jag lär mig mycket om livet och Gud.

Till Linn och andra som kan tänkas vara intresserade av uppsatsen kan jag berätta att jag precis har haft mina första intervjuer. En med Henok, som arbetar med pojkarna som blivit befriade från helvetesarbetet, och en med en 16-årig grabb som i tre år har arbetat med att väva utan lön. Måndag till söndag 06:30-00:30. Och när intervjun är över tackar han mig! Galenskap, alternativt Etiopien i ett nötskal.

Dag 4

Dag 4 känns som år 4, blir lätt så när varje dag är ett mindre liv. Satsar mest på att krama vänner och dricka mangojuice i väntan på det första uppsatsrelaterade mötet som äger rum på måndag. Och saker händer fastän inget planerats – igår hamnade vi i en liten suk (en lucka i en vägg som fungerar som affär) i utkanten av staden. Total succe med två vita tjejer där. Och innan dess blev jag så enormt mätt av injeralunch hemma hos en kompis kompis mamma. Sammanfattningsvis; det händer grejer. Nu ska jag lämna internetcafet (har ännu inte fått internet till min dator) och låta något nytt hända. Typ lunch.

Livet är fult du är fager

Att komma tillbaka efter tre år innebär mycket glädje, men också mycket sorg. Tre av de tio vackra flickorna från flickhemmet är tillbaka på gatan och mitt hjärta går sönder. Livet erbjuder tvära kast mellan hopp och förtvivlan, att älska människor som kämpar är både välsignat och vansinnigt svårt.

Jag är oerhört tacksam för alla som ber för mig, men kom också ihåg Etiopiens alldeles för många prostituerade i era rop till Gud.

Ägget har landat

Jag är här, jag är här, jag är här!

Trodde tidigare att jag skulle bli alldeles överväldigad av att plötsligt vara framme, men förvånas nu istället över att allt känns så vanligt. Tariku mötte mig på flygplatsen imorse och sen dess har det varit full rulle – har sett ungefär alla WSG:s projekt innan lunch och träffat några av de finaste vännerna. Och bättre sammanhang kan knappt finnas, många är redan peppade på att hjälpa mig med uppsatsen. Min före detta kollega, en medelålders man, strök mig på kinden och sa att jag har blivit vackrare, att jag ser ut som ett ägg. Tack tack.

Intrycken kommer i snabbt tempo: Underbara leenden, en taxikonduktör som säger aizosh (var stark) när jag slår i huvudet i taket på vägen ut, en annan som kommenterar min gång uppför en av de många backarna (good exercise). Världens godaste te och fem personer som fikar för ungefär 25 svenska kronor. Mannen som inte kan gå och måste krypa över gatan, de nya broarna som ersatt de farligaste övergångsställena. Tonårskillar som gillar att snacka med vita, internet som inte fungerar eller åtminstone gör att det tar en halvtimme att skriva ett blogginlägg. Blanka golv på Sheraton, tårar hos flickor jag inte sett på tre år.

Det har hänt mycket i staden. Nya stora hus, mer avgaser än förr och kanske lite varmare (det sistnämnda kan dock mycket väl vara inbillning). Men som sagt, det mesta är sig likt och det är oväntat lätt att inse att jag är här. För även om Uppsala har stora skyltar i skiftande färger kan nog ingen stad förmedla innebörden i studentstadens slogan på samma sätt som Addis Abeba: Välkommen hit, välkommen hem.