Om att blogga – med lite hjälp från dig

300 inlägg efter bloggstarten har många ämnen hunnit avverkas, eller rättare sagt några få ämnen, om och om igen. Gud och Etiopien och prostituerade och konstiga namn. När det som engagerar mig mest är människor och deras berättelser är det en tunn lina att balansera på då jag samtidigt sliter mitt hår för att inte lämna ut någons privatliv. Så jag skjuter från hjärtat, skriver om det jag tycker är roligt eller viktigt eller lite annars. Men jag har ju ingen aning om vad ni gillar. Så nu ger jag bollen till er, kända som okända läsare, att säga vad ni tycker.

Vad vill du läsa om? 

Välbehövlig påminnelse

Min kära vän Hanna skrev för ett par dagar sen en kommentar som påminde om alla år före Etiopien. Gud har skött det bra sen den kvällen för ca 10 år sen, då vi sjönk ner på köksgolvet på Älvsbyns EFS och du berättade att du kände en missionskallelse. Det är alltid bra med kompisar, men kanske lite extra hjälpsamt när de kommer ihåg dagar man själv har glömt. Hannas kommentar väckte en hel drös tankar om hur Gud kan förbereda ett hjärta i flera år innan det äntligen blir praktik av det hela och en liten skräckblandad förtjusning över hur mycket som faktiskt kan hända när man vågar ta steget. Tänk om jag inte hade vågat. Tänk om jag ansåg mig för dålig, ung, oerfaren eller rädd. Tänk om jag aldrig hade åkt till Afrika den där första, andra eller femte gången.

När Addis Abeba-vardagen känns just hur vardaglig som helst är det fint att ha någon som påminner mig om förra decenniet, då jag bara anade och drömde. Som i sin tur påminner mig om att det är så sjukt värt att våga.

Tack Hanna för det.

Hur man tar över ett land, del 2

Jag gissar att ingen av er har funderat över hur det har gått för Teddy Afro och hans nya album, men det tänker jag ändå berätta för er.  Han spelas överallt. Överallt. I taxin, på caféer, i restauranger, på gatan. Överallt. Så mycket att jag vid det här laget, utan ett endaste eget initiativ att faktiskt lyssna på musiken, kan i princip varje låt och i vilken ordning de kommer på skivan. Jag somnar med Teddy Afro i hjärnan.

– Han kontrollerar allt, som någon milt uttryckte det.

I en avkrok

Det gråa är alltid grått

Ni vet hur det är med två gråa fält, hur olika de ser ut mot vitt och svart. På samma sätt framstår ett kort från barndomen som nästintill intetsägande för den som redan har tio fotoalbum, men för den som aldrig har sett ett kort på sig själv som barn blir det det största som hänt på länge. Och personen kan sitta och titta på den sexåriga versionen av sig själv länge, länge. En sked socker kan göra kaffet lite sötare eller blandas ut med vatten och ge energi för ytterligare några timmars vandring i öknen. Att en barnafödande kvinna överlever förlossningen blir i närheten av barnmorskor och resurser självklart, i frånvaron av barnmorskor och resurser ett mirakel.

Allt är inte relativt men vår förmåga att ta in storheten förändras. Det gråa är alltid grått.

Förändring

Det är så väldigt lätt att förändras. Att börja komma för sent och inte planera något förrän i sista stunden, komma på sig själv att betälla injera till middag fastän injera har inmundigats varenda måltid den senaste veckan. Ljust och fräscht överges till förmån för allt på samma gång och Gud tycks bara bli större och större och större. Förr sa jag ofta att det skulle bli skönt att vara en lång tid i Etiopien, få en riktig vardag och slippa tänka i termer av ”en månad har gått, tre månader kvar”. Och så blev det ju också – med besked.

Jag tror det är klart för de flesta av er, att jag inte har tänkt göra slut med Etiopien efter den här omgången. Inte med Sverige heller för den delen, då jag har som målsättning att fortsätta leva detta dubbelliv. Fortsätta denna kulturella förändring där slutresultaten troligen blir en otroligt underlig person som inte vet hur hon ska bete sig någonstans. Men det är det värt.

 

Kanske man ska ta och internationalisera sig

Gör din framtid internationell, lyder rubriken på ett reklammail som hamnat i min inkorg. Jag tänker att jag inte behöver göra så mycket, att Gud sköter den grejen bäst själv.

Fler plogar till folket

En hel hop människor står och stirrar på en stolpe vid Uppsala Centralstation. Rött rött rött och inte en bil så långt ögat kan nå. Ingen olycka som hotar, men ändå står alla där och tittar stressat på sina klockor eller mobiler. Så, plötsligt, går en man över gatan. Så går alla över gatan.

Det är så lätt att fega ur. Om ingen annan tar initiativet, varför ska då jag göra det? Om ingen annan föreslår att vi ska be för den som är sjuk, om ingen annan tar tåget utan flyger istället, om ingen annan säger nej till det som verkar galet i samhället – varför ska då jag göra det?

Låt mig berätta varför. För att vi ska ploga. Om någon gått före är det så väldigt mycket lättare att gå efter.

Jag har mött väldigt många plogar i mitt liv. Lisa, som när alla andra tjejer i klassen nojade sig över sin vikt glatt åt sitt godis varje fredag. En klädförsäljare i Shiromeda, som började färga de traditionellt vita kläderna till både blått och rött och grönt. En grupp ungdomar, som sa att kyrkan inte är en klubb för inbördes beundran och istället gick ut på gatan för att lära känna hemlösa. Johanna, som tog på sig journalistuppdrag hon egentligen inte trodde sig kunna genomföra.

Det ser kanske inte mycket ut för världen, men faktum är att det är en stor skillnad att köra bil framför snöplogen än bakom. Det är så lätt att fega ur. Men det är så bra när någon vågar ploga.

Bönen

We don’t want blessnings

We want you

Respekt

Alla barn skäms för sina föräldrar. I alla fall litegrann, när man själv försöker vara övercool och ens käre far försöker roa hela ens umgänge med diverse trolleritrick. Så är det och så kommer det alltid vara, det är något som finns nedlagt i varenda familj och bara väntar på den rätta åldern. Trodde jag. Nu har det visat sig att jag hade så fel man kan ha. Att det finns kulturer och samhällen där mödrar och fäder hedras, där ett barn oavsett ålder aldrig skulle komma på tanken att snacka skit om sina föräldrar. Där det är viktigare att komma hem till föräldrarna i tid än att fortsätta umgås med kompisarna hela natten. Så får jag än en gång svälja min stolthet till förmån för nya perspektiv.

Respekt!