Fler plogar till folket

En hel hop människor står och stirrar på en stolpe vid Uppsala Centralstation. Rött rött rött och inte en bil så långt ögat kan nå. Ingen olycka som hotar, men ändå står alla där och tittar stressat på sina klockor eller mobiler. Så, plötsligt, går en man över gatan. Så går alla över gatan.

Det är så lätt att fega ur. Om ingen annan tar initiativet, varför ska då jag göra det? Om ingen annan föreslår att vi ska be för den som är sjuk, om ingen annan tar tåget utan flyger istället, om ingen annan säger nej till det som verkar galet i samhället – varför ska då jag göra det?

Låt mig berätta varför. För att vi ska ploga. Om någon gått före är det så väldigt mycket lättare att gå efter.

Jag har mött väldigt många plogar i mitt liv. Lisa, som när alla andra tjejer i klassen nojade sig över sin vikt glatt åt sitt godis varje fredag. En klädförsäljare i Shiromeda, som började färga de traditionellt vita kläderna till både blått och rött och grönt. En grupp ungdomar, som sa att kyrkan inte är en klubb för inbördes beundran och istället gick ut på gatan för att lära känna hemlösa. Johanna, som tog på sig journalistuppdrag hon egentligen inte trodde sig kunna genomföra.

Det ser kanske inte mycket ut för världen, men faktum är att det är en stor skillnad att köra bil framför snöplogen än bakom. Det är så lätt att fega ur. Men det är så bra när någon vågar ploga.