Om amarinjan

I ärlighetens namn tycker jag inte att kulturskillnaderna är så värst jobbiga. Klart det ibland är tydligt att ungefär hela min umgängeskrets och jag kommer från olika världsdelar, men på det stora hela går det mesta att förstå genom rak kommunikation. Ett betydligt större hinder är det fantastiska och fruktansvärda fenomenet amarinja. Ena stunden glädjen över att faktiskt förstå, för att i nästa sekund tappa tråden helt och stå där som ett fån – och istället för att fokusera på kaosgrammatiken börja dagdrömma om länder där de åtminstone talar swahili, den språkliga logikens urmoder. En blandning av alla världens konstiga ljud där varje ord har ungefär tio olika betydelser, där har ni amarinjan. Amesegenalehu, jo jag tackar jag.

 

Påsken

Så var ännu en påsk till ända, denna högtid som vuxit från ägghelg (på tiden då jag inte ens tyckte om ägg) till årets höjdpunkt. Min fjärde påsk i Addis Abeba firades som vanligt i kyrkan, med vänner och extrafamilj, injera och läsk. Och ett överflöd av tacksamhet.

Jag har enormt många välsignelser i mitt liv. Jag har vänner både här och där, en fin familj och en fantastisk fästman. Jag kan förstå och göra mig förstådd och jag fick möjligheten att följa de där hjärtslagen som tycktes säga Etiopien. Jag får jobba för en annan anledning än pengar, med en vision om att världen kan bli vackrare.

Mycket är mycket bra. Men trots alla glädjeämnen finns det inget – inget! – som kan mäta sig med det allra största: Jesus. Att han dog i mitt ställe och tog straffet för de synder jag begår, att han uppstod från de döda och gör vårt hopp till något annat än önsketänkande. Ingenting kan mätas med det.

Hur man tar över ett land

Teddy Afro är en artist vars popularitet nästan överträffar injerans. Och inte nog med det, han har också hjärna nog för att anställa landets smartaste marknadsförare som kan det här med att anpassa en reklamkampanj till omgivningen. De senaste veckorna har hela stans restauranger och bussar och ja, det mesta, tapetserats med affischen som utlovar att det nya albumet snart kommer. Hur? Genom att ge bort affischerna. Klart alla taxichaufförer och kaféägare vill ha Teddy på fönsterrutan eller på väggen – väldigt få säger nej, även om de ger albumet gratisreklam. I kombination med gigantiska reklamskyltar gjorde detta att hela stan fick reda på nyheten på nolltid. Spänningen är olidlig.

Så smäller det och albumet släpps. Litar man på att affischerna själva ska göra jobbet? Nej, nu säljs skivan överallt på gatorna. Och när man tror att Teddy Afro med vänner gjort den bästa albumkampanjen i östra Afrikas historia kommer ett sms i mobilen. Från självaste Teddy Afro!

Teddy Afro’s ringtone is here. Send T to 8080 to get it now!

Höjden av smarthet. Nu återstår förutom nervositet över hur sjukt sönderspelad musiken kommer bli bara förundran över hur snyggt och enkelt ett album kan erövra ett helt land på en vecka.

Det är fredag, men söndagen kommer

I veckan har påsken kommit även hit. Död och uppståndelse, förtvivlan som vänds till hopp och en djup glädje över att det inte är kört varken för mig eller för världen. Idag är det långfredag, korsfästelsedagen. Men det är väldigt gott att veta att uppståndelsesöndagen kommer snart.

 

Torsdag

Kommer pengarna fram?

Med något bekymrad blick och hänvisningar till både korruption och rädsla för att ens 100 kronor i månaden ska hamna i Zimbabwe när de är tänkta för Djibouti ställs frågan; Kommer pengarna fram? Det är en befogad fråga, på samma sätt som man vill ha den vara man betalt för vill man också att de pengar man skänker ska komma fram. Att det inte bara ska gå till administration utan till de fattiga. En fin tanke, men om ni har överseende med mig en liten stund skulle jag vilja drömma lite om motsatsen. Nämligen att inga pengar ”kommer fram”. Att alla kronor, dollar och birr som samlas in går till den föraktade administrationen, inget direkt i handen på den fattige. Varför? Jo, för att en person utan pengar är väldigt lik en person med pengar – full av potential, möjligheter och kreativitet. Money is not the solution, som en kollega sa med tanke på alla som får pengar direkt i handen men som saknar kunskap att faktiskt göra något utav papperslapparna.

Det som istället behövs är utbildning, redskap för att komma nånvart. Och för att personer med stora materiella behov ska kunna upprättas ur fattigdomens ofrihet behövs resurser, inte främst i form av näringsersättning utan krutet som kallas medvetenhet. Om jag fick välja skulle en vanligare fråga vara vad går pengarna till? så att den sunda kritiken får leva vidare och vi upptäcker skillnaden mellan dåligt bistånd då den fattige görs till offer och i praktiken bara får pengar (en resurs som inte betyder mycket utan kunskap) och bra bistånd då målet inte är att ge allting gratis utan att plocka fram det som redan finns, den inneboende potentialen.

Kommer pengarna fram? I den traditionella bemärkelsen, förhoppningsvis inte. Vad går pengarna till? Förhoppningsvis utbildning.

De tjocka barnen i Afrika

I vissa delar av Addis Abeba finns det väldigt många tjocka barn. Och med tjocka menar jag inte lite lagom knubbiga bebisar utan ungar som på allvar verkar lida av fetma. Kids som knappt kan gå fastän de är en bra bit över tre år, som dricker läsk och äter kakor. Jättejättetjocka barn.

Var vill jag då komma med delgivandet av denna politisk inkorrekta observation? Dels att jag i denna huvudstad ser fler barnmagar som är uppsvällda av mat än barnmagar som är uppsvällda som ett resultat av svält och undernäring. Men också att detta är ett helt utmärkt exempel på vad som händer i ett samhälle under snabb förändring där kulturen inte hinner med ekonomin. Där de rika föräldrarna ger sina barn den dyra men onyttiga maten istället för den traditionella, hälsosamma. Där bilar inte ses som något hot mot varken hälsa eller miljö, utan ett bevis för att man har råd. Informationen lyser med sin frånvaro och i föräldrar väljer att ge sitt överviktiga barn en munk med glasyr till frukost, ofta ovetandes om konsekvenserna.

Hej Afrika

Jag som trodde det var över

November 2011: Du byter plats på vokalerna. Vill du att jag ska kalla dig för Turika? frågade jag Tariku som för längelängesedan myntade mitt andra namn, Illen. No no no, var svaret och snabbt som ljuset lärde han sig att uttala mitt namn så som det alltid var tänkt; Elin. Därefter följde en mindre revolution och helt plötsligt kallades jag vid mitt rätta namn nästan överallt.

April 2012: Nuförtiden är jag ju den enda på WSG som kallar dig för Illen, sa en vän som vi kan kalla Erikan. Jag drog en lättnades suck vid denna insikt, att namnförbistringseran är över och att jag nu kan hitta tillbaka till mitt rätta jag igen. Frid och fröjd och allmän lycka. Så stod jag avslappnat bredvid Erikan när hon skulle köpa mjölk, så avslappnat att jag trumpetade med en ihoprullad affisch. What’s your name? frågade Erikans mjölkförsäljare. Elin, svarade jag.

Illen, bekräftade han.

När allt börjar

Molnen drar ihop sig inför kvällens regn, det blåser och jag småspringer till Debora för sista gången. Stämningen är vemodig och förväntansfull, väskorna är packade och håren flätade. Imorgon åker jag till min stad, säger en märkbart nervös ung kvinna. Jag vet, säger jag. TV:n slås på. Vakten som i vanliga fall bara står vid grinden är nu på husets baksida och ber tjejerna att inte gråta så mycket.

En lång tid kan gå så fort och Gud kan förvandla den mest osäkra flicka till en stark kvinna. Men i den sanna styrkan finns alltid ödmjukhet och tjejerna på väg ut i livet viskar i mitt öra, ovetandes om att de säger samma sak som alla andra; be för mig. Så jag ber att Gud ska fortsätta det verk han påbörjat. Och jag ber för mig själv också. Gud, du som kan göra det omöjliga, låt mig alltid få arbeta med människor. 

Nu är det slut. Men någon säger mig att det bara har börjat.