Gratis fika tack!

Under mina år i Uppsala gick jag till en kyrka där fikat alltid var gratis. För alla, alltid. Ibland bjöds det på hembakt bröd, ibland kakor från Willys – det spelade liksom inte så stor roll. För det var öppet, fritt, välkomnande och så bra att jag mer än en gång blev peppad på att gå bort till kollektbössan för att ge en extra slant. Nu har jag gått till fikafria kyrkor i några år, men när jag kommer tillbaka och besöker gudstjänster mest hela tiden funderar jag lite kring varför inte fler församlingar satsar på samma grej?

Gudstjänstdeltagare behöver – så vitt jag vet – aldrig betala en direkt avgift för kopiering av mötesordning, nattvardsvin eller renovering av orgeln. Men så fort gudstjänsten är över ska man behöva oja sig över kontantbrist eller att man faktiskt inte har råd att betala kaffe, saft och bullar för hela familjen, vecka efter vecka (man blir ju inte ens mätt). Samtidigt som förstagångsbesökaren som svar på ”om du är här för första gången är det gratis” mitt i den nya sociala situationen behöver säga hej, jag är ny. För det handlar ju inte så mycket om fikat i sig, utan om vad det representerar; gemenskapen. Och gemenskapsdelen av gudstjänst borde inte ha en prislapp på sig.

Så hur ska man då få in pengar för att köpa in fikat? undrar kanske någon. Jo, vi litar på att de som kan ge pengar till kyrkan gör det, i kollekten eller på annat sätt medan den som inte har råd att betala 30 spänn för en torr macka och orättvist kaffe får fika i fred. Om jag bjuder hem någon på fika räknar jag inte med att den personen ska behöva betala för sig, och det är på samma sätt rätt härligt att kunna bjuda med en kompis till en kyrka som istället för Välkommen till vårt oprofessionella café kommunicerar Välkommen till gemenskapen.

Om att vänta liv

Det är svårt att inte relatera allt jag ser och hör till Etiopien och det liv vi levde där, det är svårt att byta referensram när jag inte ens vill. Jag fascineras av att det inte finns några sprickor i våra väggar och att det finns så mycket plats i kyrkbänkarna att jag har luft på båda sidor om min kropp. Och så fort det handlar om livet i magen ställs allt på sin spets. Hur ser vi på livet och vad innebär det att ge det allra bästa till sitt barn? Har en förlossning varit lyckad när det gick förhållandevis snabbt eller då både barn och mor lever vid dagens slut?

Nästan alla frågar vad barnet ska heta, det frågade ingen i Addis Abeba. Det är föräldrarnas sak att bestämma heter det, men jag anar att det också har att göra med en respekt för livet och döden. När vi efter timmar på Blocket köpt en barnvagn funderade Tariku över vad hans föräldrar skulle ha sagt om de såg den. Varför ska ni gå omkring och putta ert barn framför er sådär? Kan ni inte bära barnet? Älskar ni inte ert barn? I Addis Abeba används barnvagnar endast som mobila affärer, där allt man vill sälja läggs i en kartong som knyts fast runt det jag nu vet kallas för chassi. Barnen däremot knyts fast på ryggen. Detta fick några barn testa på förra veckan då jag besökte en scoutgrupp. Efter en stunds hoppande och skuttande ramlade dockan ut ur sjalen, ner på det hårda golvet. I Etiopien har de säkert säkrare sjalar, sa flickan som aldrig har burit sina småsyskon på ryggen. Nej, de gör precis såhär, sa vi.

Det är en förmån att få ta del av vården i detta land. Vissa tror att vi tycker att det är överdrivet, att vi på något sätt längtar efter att föda i Tarikus hemby istället för på BB i Sunderbyn. Men vi saknar inte bristande hygien, vi är tacksamma för varenda besök på vårdcentralen och varje bok som vi får i syfte att förbereda oss för människan som ska komma. Och i samma andetag är jag tacksam över att jag inte lyckats byta referensram. Den gör det nämligen svårt att tro att det bästa för barnet skulle kunna uppnås genom konsumtion och den gör det omöjligt att glömma den där kvinnan som aldrig fick träffa sin nyfödde son innan hon avled.

Lär mig

Lär mig att bedja av hjärtat, inte i afton, men nu
Hjälp mig att göra din vilja, inte i morgon men nu

Hjälp mig att älska min nästa, inte på avstånd men här
nu när han kommer och vädjar, nu när han vållar besvär

Hjälp mig att tro på dig Fader, inte i himlen, men här
i den förvirrade världen – Hjälp mig att prisa dig här

Britt G Hallqvist

De som är där

Av Addis Abebas typ 5 eller 7 miljoner invånare finns det i alla fall två par som bloggar på svenska!

Viktoria och Jonas har nu påbörjat sitt andra år som EFS-missionärer i landet och förutom att vara underbara personer som vi saknar att ha i vår närhet jobbar de med ett väldigt spännande projekt i Mekane Yesus.

Mer nykomna men allt annat än gröna är våra fina vänner Daniel och Malin som nu bor och lever i Shiromeda – höjden av otiming att vi flyttat därifrån när de flyttar dit, men betydligt mer fantastiskt att de bloggar!

Jobba jobba jobba

Idag jobbar jag såhär, vilket känns som ett väldigt lyxigt skämt. Ikväll ska jag nämligen ta med mig ett gäng barn till Etiopien (obs obs bara på låtsas) och vad gör man inte för att skapa lite stämning? Funkar i alla fall för egen del, så här sitter jag och plitar ner fideler like it’s 2007.

Och på tal om årtal går vi in i ett nytt år imorgon – 2006! Det etiopiska nyåret kan lätt framstå som lite blekt här i norra Europa (jobba på självaste nyårsafton till exempel), men i Addis Abeba firar de garanterat precis som förra året.

Lättare och svårare

Jag har vant mig vid att praktiska saker alltid bjuder på ett visst motstånd. Fixa internetuppkoppling blir ett veckoprojekt. Vattentillgång som en ständig fråga – för att inte tala om elektriciteten. Att ta ut pengar ur en bankomat har alltid gett mig hög puls, för vem vet om det kommer att fungera?

Nu är det istället tvärtom och jag blir fartblind. Koppla in en sladd och välja internetleverantör ena minuten, ha internetuppkoppling i nästa. Kontanter tar jag knappt ut, men vill jag så kommer sedlarna i min hand utan hjärtpåverkan. Men för rättvisans skull finns det vissa områden där Addis Abeba erbjuder en dansande lätthet och Piteå blir trögt som gröt som kokats för länge. Som när jag gör det stora misstaget att jämföra sättet att vara grannar här med sättet att vara grannar där. Var är kaffeinbjudningarna, var är sofforna som bärs in när de anser att vi har så många gäster att det behövs fler sittplatser? Ingen knackar på och ingen grannunge väcker mig på morgonen. Men vem vet, kanske kommer de ändå att hjälpa till med matlagningen när jag fyller år?

Vardag, välkommen åter

Efter månader av flyttkartonger och resväskor, tillfälligt boende och en ständig känsla av att vara på väg har vi nu fått landa. Väskorna som packades i vårt etiopiska hem får nu öppnas och sprida en doft av berbere i hela lägenheten – vår tvåa, vårt hem. Tariku och jag reflekterar en del över skillnaden, hur behagligt det är att bo när vi inte behöver oroa oss för kylan, vattentillgången eller elektriciteten. Lika härligt är det inte att sakna så det gör ont och tårarna sprutar, men jag lever ett självvalt dubbelliv.

Det är frukostfil och cykellås, regn som smattrar mot fönsterrutan (inte plåttaket), svenska för invandrare och växande mage. Vardagen vi för ett halvår sedan tog sikte mot är nu här, vilken otrolig tacksamhet. Igår körde vi med lånad bil till Jävre där jag predikade i Kustkyrkan och efter gudstjänstens slut var luften klar som den bara blir i september. Idag befinner sig solen bakom regntyngda moln men det går fortfarande lätt att andas. Disken får vänta en liten stund till, för här får vi nog stanna ett tag.