Gratis fika tack!

Gratis fika!

Under mina år i Uppsala gick jag till en kyrka där fikat alltid var gratis. För alla, alltid. Ibland bjöds det på hembakt bröd, ibland kakor från Willys – det spelade liksom inte så stor roll. För det var öppet, fritt, välkomnande och så bra att jag mer än en gång blev peppad på att gå bort till kollektbössan för att ge en extra slant. Nu har jag gått till fikafria kyrkor i några år, men när jag kommer tillbaka och besöker gudstjänster mest hela tiden funderar jag lite kring varför inte fler församlingar satsar på samma grej?

Gudstjänstdeltagare behöver – så vitt jag vet – aldrig betala en direkt avgift för kopiering av mötesordning, nattvardsvin eller renovering av orgeln. Men så fort gudstjänsten är över ska man behöva oja sig över kontantbrist eller att man faktiskt inte har råd att betala kaffe, saft och bullar för hela familjen, vecka efter vecka (man blir ju inte ens mätt). Samtidigt som förstagångsbesökaren som svar på ”om du är här för första gången är det gratis” mitt i den nya sociala situationen behöver säga hej, jag är ny. För det handlar ju inte så mycket om fikat i sig, utan om vad det representerar; gemenskapen. Och gemenskapsdelen av gudstjänst borde inte ha en prislapp på sig.

Så hur ska man då få in pengar för att köpa in fikat? undrar kanske någon. Jo, vi litar på att de som kan ge pengar till kyrkan gör det, i kollekten eller på annat sätt medan den som inte har råd att betala 30 spänn för en torr macka och orättvist kaffe får fika i fred. Om jag bjuder hem någon på fika räknar jag inte med att den personen ska behöva betala för sig, och det är på samma sätt rätt härligt att kunna bjuda med en kompis till en kyrka som istället för Välkommen till vårt oprofessionella café kommunicerar Välkommen till gemenskapen.