Allting gott, även slutet

Snabbt var de över, de två månadernas jobb åt EFS Norrbotten. Inspirationen får bubbla på fram tills det finns möjlighet att börja om igen, men nu är det tid att ägna hundra procent åt väntan, förväntan.

Det hade inte kunnat bli bättre – jag har fått tid åt reflektion och sammanfattning tillsammans med andra. Mellan fem och åttio plus, i samtal och i bön. Det har hjälpt mig att tänka på Etiopien och samtidigt leva i Sverige, uppskatta och sätta ord på det jag lärt mig där i samma andetag som bönhusets skönhet har golvat mig totalt.

Och, bäst av allt; nytt hopp.

Jobba jobba jobba

Idag jobbar jag såhär, vilket känns som ett väldigt lyxigt skämt. Ikväll ska jag nämligen ta med mig ett gäng barn till Etiopien (obs obs bara på låtsas) och vad gör man inte för att skapa lite stämning? Funkar i alla fall för egen del, så här sitter jag och plitar ner fideler like it’s 2007.

Och på tal om årtal går vi in i ett nytt år imorgon – 2006! Det etiopiska nyåret kan lätt framstå som lite blekt här i norra Europa (jobba på självaste nyårsafton till exempel), men i Addis Abeba firar de garanterat precis som förra året.

Livet bakom projektet

Det är måndag morgon och jag sitter i köket och jobbar, vilket just nu betyder att jag läser på om EFS mission och ser till att jag får en någorlunda koll på diverse satsningar runtom i världen. I kombination med den etiopiska musik jag lyssnar på får projektbeskrivningarna mig att längta lite extra efter allt det som gömmer sig där bakom. Varje projekt får en rad i min anteckningsbok och när jag kommer till de projekt som jag besökt eller till och med jobbat på får jag nästan svindel – om dessa etiopienprojekt rymmer överflöd av liv borde väl projekten i Eritrea, Indien och Malawi göra detsamma? Så väcks en respekt för de lokala sammanhangen och en tacksamhet över att de senaste årens erfarenheter kan göra denna soliga måndagsmorgon ännu lite vackrare.

Vad händer nu?

Hösten 2013 blir historisk på många sätt, bland annat eftersom det är den första hösten jag bor i Sverige utan att plugga. Nu ska det istället arbetas – och vilket jobb jag har fått! Jag ska få åka runt i vackra Norrbotten och prata om vackra Etiopien, om hur internationell mission kan eller borde se ut i en tid som denna. Vilken lyx! EFS i Norrbotten står för kalaset som kommer att äga rum lite varstans, och såklart kommer jag att flagga här på bloggen om var och när jag snackar på olika ställen.

Om du tillhör en EFS-förening i Norrbotten, hör av dig till mig på elin.risberg [a] efsnorrbotten.nu så kan jag komma till just er och medverka på en gudstjänst, ett café eller ett styrelsemöte. Eller något helt annat. Kul kommer det i alla fall att bli och jag gottar mig i vetskapen om att hösten 2013 kommer att bli alldeles fantastisk!

Låt oss införa en pratlinje

Tidigare har undervisningen på Debora främst varit föreläsningsbaserad, samtidigt som vi försökt uppmuntra reflektion och diskussion. Nu, lagom till halvtid i projektåret, har vi däremot vänt på steken och således skapat en helt ny inriktning på våra lektionstimmar. Det är grupparbeten, muntliga redovisningar och debattävlingar som gäller för hela slanten.

Förutom fördelen omväxling – både för snackarna och lyssnarna – är det tydligare än någonsin att gruppen är redo för nästa steg, nästa utmaning. De flesta unga kvinnor som vuxit upp under rätt taskiga förhållanden är minst sagt begränsade i sin förmåga att uttrycka sig, och framför allt att stå för sina åsikter. Samtidigt som det är livsviktigt i det här samhället och de liv vi hoppas att de ska välja efter projektets slut (där de själva tar kommandot istället för att ständigt skickas runt i livet av andra). Så vi övar. Och när det redan efter ett par veckor märks hur den mest tystlåtna pratar mer eller hur de funkar bättre i smågrupper är valet givet; det här fortsätter vi med!

Tolken och jag

Fram till den dag då min amarinja kommer som ett rinnande vatten undervisar jag på engelska med en tolk bredvid mig. Denna tolk har makten att göra lektionen till en iskall timme där ingen förstår och ingen diskuterar eller att skapa en vardagsrumskänsla där tjejerna skrattar, jag blir inspirerad och kommer på bra exempel och alla går därifrån med ett leende på läpparna. Jag skulle tippa att 70 procent av undervisningens resultat beror på tolken, för oavsett hur många timmar jag ägnat åt förberedelser faller allt om tolken är kass.

Vad tolken behöver är engelskakunskaper, och då menar jag inte grammatik utan att förstå vart jag vill komma vilket snarare innebär Elinkunskaper, vilket inte är det mest populära ämnet i denna stad. Så det hela handlar om kommunikation, att ses mellan undervisningstimmarna och framförallt att prata om vad vi vill med tiden vi lägger ner. Då skapas ett team som berör så mycket mer än bara det språkliga och det blir en styrka att vara två snarare än ett nödvändigt ont för att kompensera språkförbistring.

Just nu är det så bra det kan bli, min tolk och jag lever livets goda dagar och lektionerna har aldrig varit mer givande!

Det går bra nu

Arbetet på Debora har de senaste veckorna gått bättre än någonsin förr. Mina tolkar, Sosena och Abinet, är ungefär så bra de kan bli. Förutom att de nästan aldrig gör språkmässiga misstag är de sjukt duktiga på att lägga till exempel, skapa diskussioner och helt enkelt undervisa tillsammans med mig istället för att enbart säga samma ord som jag men på amarinja. Vi jobbar mer i team, försöker delge varandra så mycket som möjligt. Tjejerna har ett tydligare schema och det aktiva deltagandet på våra förmiddagar ökar ständigt; fler frågor och fler diskussioner. Att ha en tjej som nästintill varje lektion räcker upp handen och säger ”jag förstår inte” är guld värt – och hela bunten börjar förstå att vi hellre vill ha ärliga än tillrättalagda svar.

Alphas storhet

Förra veckan fick sjutton tjejer sin första Alpha-lektion; Why do I need God? Vi pratade om livets stora men vanliga frågor och som vanligt blev jag helt tagen av Alphas storhet – denna grundkurs i kristen tro som utan krusiduller går igenom det allra viktigaste. Konceptet är så genomtänkt att det funkar för vuxna norrbottningar lika bra som bostadslösa ungdomar i Addis Abeba och det enkla inbjuder till reflektion oavsett om du har universitetsutbildning eller knappt kan läsa och skriva.

Det enkla, det geniala.

Utmaningarna

Att försöka sig på att skapa möjligheter för en tjej som blir våldtagen för pengar innebär inte helt oväntat en del utmaningar. Två av de allra största är försörjning och relationer.

En prostituerad kvinna är inte arbetslös. Hon har ett jobb, men det jobbet är för hennes hjärta, kropp och liv det sämsta tänkbara. Medan det i andra fattigdomsrelaterade problematiska områden är lätt att se hur ökad sysselsättning löser upp rätt många knutar blir prostitutionen en labyrint att krångla sig ur. Hon måste fortsätta jobba, men absolut inte med det hon gjort de senaste åren. För att komma i närheten av framgång på detta område är vi helt och totalt beroende av upprättelse, honom som upprättar, då ett helat hjärta och en återvunnen integritet är en förutsättning för att en kvinna ska välja att försörja sig på dagtid istället.

Sen; tycker du alltid det är lätt att ha relationer? Med din arbetskompis eller fru eller kille eller bästis eller granne eller vemsomhelst, är det alltid lätt? Troligtvis inte. Lägg då till detta grundläggande ”relationer kan vara lite knepiga” en traumatisk uppväxt, drogproblem, noll år i skolan, en vardag då du misshandlas fysiskt och psykiskt och annat som hör prostitutionslivet till. Där kan vi snacka utmaning, med samma krav på upprättad självbild, förlåtelse och utbildning. Börja om från början, försöka göra rätt. Hej kära vän. Du är en unik skapelse. 

Eurovision tålamod contest

Att diskutera framtiden med någon annan än sig själv är alltid lika utmanande och frustrerande, för tydligen ser inte alla på omvärlden med just mitt par blå ögon. Och när frågan är ”Hur ska vi egentligen styra upp det här arbetet så att så få tjejer som möjligt prostituerar sig utan istället är starka individer med en massa möjligheter?” tas denna utmaning till en ny nivå. Lite som OS i kommunikation, Melodifestival i tålamod eller en helt vanligt Pite Summer Games i lyssnande. Att ha samma avsikter är inte detsamma som att ha samma strategier.

Men ändå, mitt bland känslouttryck och folk, glimmar det till. För det är ju exakt det här vi vill göra. Tänk att vi får.