Om hjälpresor och volontärer

En gång träffade jag en äldre kvinna som varit på hjälpresor till ett land i Afrika. De hade med sig böcker, pennor, kläder, kontanter och leksaker – ”för skolbarnen hade ju inte ens några bollar”. Alla hade blivit glada och turisterna som också besökte landet beundrade generositeten. Och hennes egen kommentar ett tiotal år senare:

Ja, jag är säker på att de fick det bättre efter att vi varit där.

Efter att ha varit volontär i afrikaland är de dragna slutsatserna ofta de motsatta. Volontären önskar att hon gjort mer, fått mer uträttat och vad händer nu med de söta skolbarnen? Många är de ex-volontärer som sagt att nästa insats får bli med en ordentlig utbildning i bakfickan, för nu kunde jag ju inte alls bidra i arbetslaget.

Jag är betydligt mer positiv till volontärer än hjälpresor med väskor fullpackade med bollar som går att köpa på den lokala marknaden, men jag börjar ana att dessa två exempel någonstans bottnar i samma synsätt; det ska hjälpas till, oavsett grad av kompetens och förförståelse. Förväntningarna, både från en själv och andra, är orimligt höga och slutsatserna dras därefter.

Uppdraget utfört

Förra veckan var jag på mitt sista uppdrag för EFS Norrbotten,  projekttjänsten är nu avslutad. Även om vårens schema medvetet varit luftigare än höstens känns det rätt skönt att ha avklarat allt jobb. Lite semesterkänsla, eller helt enkelt tillfredsställelsen efter att ha slutfört en uppgift. Det har varit en ynnest att få summera lärdomarna från etiopienåren och dela med sig till intresserade. Och alla dessa samtal före och efter gudstjänster, på platser jag annars inte skulle ha besökt, har varit och är guld värda.

Valen, kvalen

Just nu skulle jag kunna umgås med min son där han ligger och snurrar på vårt vardagsrum, eller prata med min make som också är i det hörnet av lägenheten. Därför har jag en stark hatkärlek till world wide web nuförtiden. Oaser fulla av inspiration men också väldigt mycket slötittande på bekostnad av fantastiska vårkvällar tillsammans med de människor jag får ha omkring mig. Med det sagt: mot vardagsrummet.

Om personer som tigger

När jag närmade mig mataffären fick jag en klump i magen; tänk om hon är där. Hon, en av Piteås väldigt få tiggare, som brukar sitta utanför affären där jag helst handlar. I Addis Abeba mötte jag tiotals tiggare varje dag. Här vet jag bara en, som inte kan försvinna i en anonym skara av människor med utsträckta händer.

Ibland får jag frågan om hur man ska bemöta människor som tigger, svaret blir oftast att jag inte vet. Problematiken i Etiopien är så annorlunda den i Europa att jag inte törs direktöversätta de lärdomar jag gjorde där utan att först lära mig mer om situationen här. Men en princip överger jag inte:

Jag vill aldrig ge pengar utan att se personen i ögonen.

I mötet med någon som så tydligt är i en beroendeställning kommer den obehagliga känslan snabbt och det är lätt att bedöva obehaget med hjälp av några mynt, lite mat eller vad som helst. Att se i ögonen, säga hej, fråga hur personen mår, är för mig ofta det svåraste. Men jag är av åsikten att en människa aldrig är ett behov, hon är alltid en människa. Och därför vill jag inte bemöta, och tro mig göra något åt, behovet utan att bemöta människan.

Tillbaka

Hur det gick för gravida Linn och utvisade Steve som åkte till Kongo för ett tag sen?

De är tillbaka i Sverige! Yes!

Norrbotten

De mörkaste vintrarna och de ljusaste somrarna, en höst som ratar regnet till förmån för den första snön och en vår som tar försiktiga steg i väntan på den gröna explosionen. Tallar och björkar, älvarna och kusten; jag tycker så mycket om Norrbotten. Och jag är så glad att få bo här nu, av eget val och en längre tid. Här andas jag lugnare, schemat tillåts vara luftigt och familjen är nära.

Därför röstar jag

Det är mycket som är tillåtet att göra i det här landet; vi får ta promenader nästan var som helst, vi läsa på universitetet utan att betala någon avgift, vi får se på TV precis så mycket vi vill. Och så får vi rösta.

Jag får läsa på om olika partier och kandidater.

Jag får gå till vallokalen i godan ro, utan några nämnvärda risker.

Jag får rösta på vad jag vill, och röstsedeln varken smulas sönder eller manipuleras.

Jag får lägga min röst på det parti eller den kandidat som jag anser representerar mina åsikter, och ifall tillräckligt många tycker som jag slutar det med att detta parti eller denna person sedan jobbar för att få igenom det vi tycker är viktigt och bra.

EU-valet är kanske inte det som inspirerar mig mest denna månad. Men jag får rösta, så då gör jag det.

Halvåret

Idag blir vår förstfödde ett halvår. Han som i början var konstant hopkurad tar nu plats, med sin röst och sina ben och sina händer – ingen kan vara gladare för det än vi. Oavsett omständigheter fortsätter han okuvligt framåt i utvecklingen som aldrig vill ta slut, för alltid finns det något nytt att tugga på.

Det är fascinerande hur en ny person kommer in i ens liv och kräver total uppmärksamhet utan ursäkter. Fascinerande, att vi ändå tycker så väldigt mycket om honom.