Om att visa bilder

Otaliga gånger har jag mött svenska grupper på besök i Addis Abeba och påmint dem om att tänka efter innan de fotar och sen ta sig ytterligare en funderare innan de visar bilderna för någon. Nu är jag själv där (här), och mina egna ord kommer tillbaka till mig. Vad kommunicerar detta? I vilket syfte visar jag denna bild? Har jag frågat personen på bilden om lov? Skulle jag ha valt annorlunda om läget var det motsatta, att jag skulle visa bilder från Sverige i Etiopien?

I de flesta fall tar jag den fega vägen ut och lämnar USB-stickan hemma. Men ibland, när jag blivit ombedd att visa bilder och jag har möjlighet att förklara bildvalet noga, händer det att också jag står vid en projektorduk och visar hur Etiopien ser ut.

Foto Malin Hansson

Min favorit är denna, kortet på vår väg hem som Malin tog förra året. Innan gatstensprojektet förvisso, men den vanligaste reaktionen är att det ser just fattigt ut. Trots att plåten inte är annat än funktionsdugliga staket och att alla på bilden har rätt fina kläder. Trots att alla mina före detta grannar troligtvis har fler tv-kanaler än jag någonsin kommer att ha.

Lättare och svårare

Jag har vant mig vid att praktiska saker alltid bjuder på ett visst motstånd. Fixa internetuppkoppling blir ett veckoprojekt. Vattentillgång som en ständig fråga – för att inte tala om elektriciteten. Att ta ut pengar ur en bankomat har alltid gett mig hög puls, för vem vet om det kommer att fungera?

Nu är det istället tvärtom och jag blir fartblind. Koppla in en sladd och välja internetleverantör ena minuten, ha internetuppkoppling i nästa. Kontanter tar jag knappt ut, men vill jag så kommer sedlarna i min hand utan hjärtpåverkan. Men för rättvisans skull finns det vissa områden där Addis Abeba erbjuder en dansande lätthet och Piteå blir trögt som gröt som kokats för länge. Som när jag gör det stora misstaget att jämföra sättet att vara grannar här med sättet att vara grannar där. Var är kaffeinbjudningarna, var är sofforna som bärs in när de anser att vi har så många gäster att det behövs fler sittplatser? Ingen knackar på och ingen grannunge väcker mig på morgonen. Men vem vet, kanske kommer de ändå att hjälpa till med matlagningen när jag fyller år?

Grannar!

I vårt hus

Om jag inte vill vara ensam slipper jag. I vårt hus är det nämligen fler än bara Tariku och jag som huserar till vardags och främst är det två stjärnor som tittar in. Först har vi vår extraperson Kalkidan som lagar mat (läs injera) och städar ett par tre timmar per dag måndag till fredag. Att ha någon som jobbar i ens hem känns ofta superläskigt för en svensk och helt normalt för en etiopier, så vi försöker kompromissa genom att ge henne schysta arbetsförhållanden. Person nummer två kommer på mindre regelbunden basis, våra grannars son knackar på dörren titt som tätt. Han sitter med oss när vi käkar frukost, gör det roligare att steka plättar och vinkar mer eller mindre glatt när vi går hemifrån.

Bild 112

Fem bilder, ett kalas

För en vecka sen fyllde jag 25 och det firade jag genom att skapa en kulturkollision. Jag bestämde mig för att ha ett kalas, fastän jag är fullt medveten om att det är mest ettåringar som har sånt i detta land, och på detta kalas ställde vi stolar på rad längs väggarna och bjöd på injera med så mycket kött som vi aldrig haft i vårt hem – som sig bör på etiopiska festligheter.
Fest!

Det var en massa fina människor som tagit sig ända till vår avkrok.

Mat

Vi belönade dem genom att ge dem det vi visste de ville ha; mat. Jättemycket mat. Och läsk. Jättemycket läsk.

Leta boll

Nuförtiden har jag en hel bunt med kompisbarn och när bollen var på utflykt var vi några som gick och letade efter den. Vi hittade den dock inte, den hade tagit sig in hos grannen.

Tarre

Han jag är kär i var också där!!!

Tårtan

Jag älskar mina vänner fastän de är så fasligt dåliga på att veta vad jag heter. Men det är inte utan att jag blir förvånad över hur mycket kärlek som kan gömmas i ett felstavat namn.

Det var det firandet, och nu kan jag inte göra annat än att trivas sjukt bra med min nya ålder.

Lämna mig inte ifred!

Att vara ifred är en lyx som är svår att finna i Etiopien. Är det inte en hemhjälp som står nära, nära för att titta på när jag gör limejuice är det en granne som kommer och pratar med mig när jag sitter utanför huset och läser. Efter några månader i eget hus har jag dock avgiftats från behovet av egen yta och artiga avstånd. Och tur är väl det, annars hade jag inte överlevt länge här.

Vadå kulturen?

På middag hos den granne som bor närmast.

– Do you like our culture?

(Menar han maten, att äta med händerna eller att slänga in Gud, Maria och Jesus i var och varannan mening? Att vitlök, mjölk och honung anses som så mycket bättre än hostmedicin, eller det här med att förneka att man är sjuk fram tills dödsbädden? Kanske syftar han på musiken, kläderna, kaffet, de gigantiska sofforna eller TV:n som alltid slås på när gäster kommer på besök? Vill han ha ett uttalande om upphöjandet av USA eller kvinnans roll i hemmet? Eller vill han ha min åsikt om det faktum att alla, alltid ska och får ha en åsikt när det handlar om utseende men att väldigt få uttrycker sina åsikter om politiken? Dansen – aldrig med höfterna, alltid med axlar och armar? Nej, det måste nog vara maten han syftar på.)

– Yes, I like it.

Sophantering 2.0

När det inte finns ett system får man hitta på ett eget. Som med sopor till exempel; när det inte finns någon sopbil som kommer varannan vecka stannar liksom soporna kvar. De rör inte på sig självmant. Så vad gör man? Jo, man kan till exempel prata med en man (hej hej) som pratar med sin syster (hej hej) och sin mamma (hej hej), som i sin tur går in i en gränd och plockar fram en äldre kvinna av arbetande sort (hej hej). Och visst är hon en renhållare! En timme senare knackar kvinnan på porten för att senare kånka iväg några kilo injerarester, avokadoskal och tepåsar till ännu okänd plats.

Hur våra sopor därefter avlägsnas därifrån är även det oklart. Vi får väl hitta på något.

Nära närmare närmast

En fin grej här är att allt kommer så mycket närmare. Typ att man kan vakna av att grannens barn skrattar och ropar mamma till en kvinna som säger att hon inte alls är hans mamma.

Trångboddhet i en överbefolkad stad i kombination med total frånvaro av ljudisolering, vilka fantastiska resultat det kan ge.

Hejsan grannar

Det är inte bara premiärministerns bortgång som bidrar till känslan av att en ny tid har börjat, för mycket är nytt, bättre. Jag bor i mitt alldeles egna hus, med egna gardiner och egna grannar. Och det där med grannar är något speciellt, i alla fall när jag snart ska bo ihop med Tariku. Varför inte gå runt och säga hej till folk? Sagt och gjort och hips vips sitter vi hemma hos en gammal och något glömsk kvinna vars son gick i samma klass som Tarre, pratar om allt och ingenting och kämpar för att besöker inte ska utmynna i en evighetslång kaffeceremoni. Jag börjar ana ett oslagbart sätt att komma in i detta samhälle, och det knepet är en översocial fästman.