Fattigt eller rikt

Många européer reagerar på det faktum att få etiopier är medvetna om den extrema fattigdom som finns i denna stad, när det i själva verket handlar om något så enkelt som förhandsinformation. En norsk, svensk eller Bellman vet på förhand att Etiopien är ett fattigt land, så vad ser de? Fattigdom. En genomsnittsetiopier som pluggar på universitetet, jobbar på kontor eller driver ett företag vet att Etiopien är ett land som utvecklas, så vad ser de? Utveckling.

Många av mina arbetskamrater har vuxit upp med både skola och hem, och för dem var det först när de valde att arbeta med fattiga människor som de började röra sig i stadsdelar som de inte hade haft anledning att besöka tidigare. Till skillnad från turistgrupper som ofta söker upp just dessa, de allra fattigaste områdena, under sina dagar i Addis Abeba. Skulle man möta ett lite skitigt och dammigt barn i sommarsverige skulle slutsatsen naturligtvis vara att ungen har gått lös i sandlådan, men när det skitiga och dammiga barnet kommer gåendes på ett etiopisk stig är ungen så extremt fattig att det tåras i ögonen.

Visst finns det också andra faktorer, som att europén har en helt annan materiell standard att jämföra med, men ibland blir jag i ordets rätta bemärkelse chockad över hur någon, mitt bland husbyggen och välutbildade människor, bara kan se en sak; fattigdom.

Kärlek

Skrev ett mail, skulle skriva Erika men det blev Etiopien istället. Det sitter liksom i fingrarna, det här landet.

Malina bloggar!

En av de bästa personer jag känner har till min stora glädje börjat blogga igen! Malina jobbar på Friends, har stort civilkurage och gör skarpa iakttagelser av allt från mobbning till alkoholkultur.

Läs!

Lämna mig inte ifred!

Att vara ifred är en lyx som är svår att finna i Etiopien. Är det inte en hemhjälp som står nära, nära för att titta på när jag gör limejuice är det en granne som kommer och pratar med mig när jag sitter utanför huset och läser. Efter några månader i eget hus har jag dock avgiftats från behovet av egen yta och artiga avstånd. Och tur är väl det, annars hade jag inte överlevt länge här.

Sabahar

Senaste månadens tema; upptäckten av etiopiska företag som gör ekologiska produkter på ett rättvist sätt. Idag gick promenaden till Sabahar, som väver allt möjligt av växtfärgade silkes- och bomullstrådar. Tyvärr har de ingen internetbutik, men om ni har vägarna förbi Addis eller Finland är detta dagens bästa tips!

”When buying Sabahar, you are proudly supporting Ethiopia.” Sagt och gjort!

Alphas storhet

Förra veckan fick sjutton tjejer sin första Alpha-lektion; Why do I need God? Vi pratade om livets stora men vanliga frågor och som vanligt blev jag helt tagen av Alphas storhet – denna grundkurs i kristen tro som utan krusiduller går igenom det allra viktigaste. Konceptet är så genomtänkt att det funkar för vuxna norrbottningar lika bra som bostadslösa ungdomar i Addis Abeba och det enkla inbjuder till reflektion oavsett om du har universitetsutbildning eller knappt kan läsa och skriva.

Det enkla, det geniala.

Från ett nytt perspektiv: Zlatan

Samma restaurang som alltid, samma servitriser, samma meny fastän max hälften av alla maträtter finns att tillgå. Jag har beställt avokado och apelsin-juice, får avokado och guava inklusive en ursäkt. TV:n visar CNN, radions högtalare gör inte de etiopiska nyhetssändningarna någon rättvisa. ”Kolla, Sverige”, säger Fanny och jag gör som hon säger, kollar på Sverige. Fortfarande inget ljud, experter som artikulerar exalterat, citerade twitteruppdateringar. Och såklart.

Zlatan.

”Ganska lite fokus på människorna”

 

Jonas har skrivit ner några reflektioner från vårt bröllop – här kan du läsa blogginlägget i sin helhet:

Hur gör svensken?

Några svenskar som relativt nyss kommit till Etiopien reflekterade över hur många gånger två etiopier kan hälsa på varandra – Har du frid, är det frid? Jo, frid här och frid där, frid, frid, frid, osv – varpå jag helt enkelt försökte förklara att det är ju precis som i Sverige. Man hälsar en första gång, sen hälsar man igen och den andra gången man frågar hur den andre mår menar man det liksom på riktigt.

”Nej, Elin. Så gör man inte.”

I Etiopien är det helt lugnt. Jag vet att jag inte är härifrån, att amarinja inte är mitt modersmål och att den här kulturen är konstig, eller åtminstone annorlunda. Jag har koll på en del, men att jag fortfarande är nybörjare i sammanhanget kan jag lätt ta med en klackspark.

Annat är det i Sverige. Träffar jag en äldre person tvingas jag kväva alla ”hur mår ni?” och står halvt stum framför sextiplusmänniskan. Vet aldrig vilken klädsel som är lämplig när jag ska på gudstjänst, stranden, fest eller begravning och ännu mindre hur mycket fysisk kontakt som är okej vid ett första möte. Tydligen är det inte normalt att stå och hålla i en bekants överarm när man har den första konversationen på två år.

Förvirrad.

Det universitetet aldrig nämnde – del 2

En hel del biståndskritiska böcker, artiklar och föreläsare hann passera under universitetsåren – poänger som då ratades, men som jag nu tvingas läsa med lite andra glasögon. Men hur mycket de än går igenom av orealistiska planer, förenklade lösningar och marknadsekonomi är det någon som inte får vara med. Människan.

Min erfarenhet är begränsad, jag bor och arbetar i en stad på uppgång där vägar byggs och folk har råd att gå på dyra restauranger, men där många fortfarande är kvar i träsket som kallas fattigdom. Men utifrån min lilla värld och dess människomöten kan jag se ett mönster av personer som i sin materiella fattigdom fått hjälp, av en lokal eller internationell organisation, men liksom fastnat i ett spår. Biståndsspåret. Det kan handla om passivitet, en ständig förväntan att andra ska intervenera och ställa till rätta. Det kan också handla om en flackande blick, där man tar varje chans att knyta kontakter med amerikaner och européer när skolavgifter ska betalas eller nya organisationer ska grundas. Det finns en massa potential i varenda människa, i denna stad, förpassad till dvala. Möjligheten att bygga upp landet med landets egna resurser är en chans man lärt sig att förbise. 

Budgetstöd och katastrofbistånd vet jag egentligen inte mycket om, men när det kommer till bistånd i staden Addis Abeba är jag i alla fall säker på en sak. Om vi fokuserade mer på människan skulle världen kunna räddas lite lättare. Och hållbart utvecklingssamarbete – hållbart bistånd – kan inte bara handla om miljön, det måste också handla om att bevara hållbara människor.