När vi möts av reklam i olika former vet vi oftast hur den ska bemötas med kritiskt tänkande. Vi vet attvåra vanliga glas inte kommer förvandlas till kristall om vi bara använder rätt maskindiskmedel, vi vet att vi inte kommer se ut som tjejen i reklamen bara för att vi köper en viss mascara. Redan innan jag var tonåring fick jag lära mig att analysera reklam, och strax därefter växte hela det svenska samhällets medvetenhet om hur bildredigering ska få oss att konsumera mer.
När reklamen antar denna form är läget plötsligt helt annorlunda. Det kritiska tänkandet förvinner, känslorna tillåts ta över. Biståndsreklamen fungerar precis som vilken reklam som helst; en grovt förenklad och putsad bild av verkligheten. Den enda skillnaden från övrig reklam är att biståndsreklamen visar en försämrad bild; döda föräldrar, total misär, barn vars olycka hängs ut tillsammans med både namn och bild. Och såklart erbjuds också en smidig lösning: organisationen som lagt miljontals kronor på lite tv-tid och som vill att du ska ge pengar till dem.
Afrika är mer än bara fattiga barn, det finns enormt många lokala insatser och ofta en rad olika faktorer som påverkar en människas situation – inte bara en eller två som biståndsreklamen får det att framstå som. Och problematiken med föräldralöshet är oerhört komplex då den innefattar allt från infrastruktur och familjepolitik till sjukvård och skola. Det krävs mer än 200 kronor per månad, mer än en organisations insatser för att få bukt med ett av de största problemen i ett land.
Engagemang och viljan att ge pengar eller att göra världen lite vackrare är stora saker, något som bör uppmuntras. Frågan är bara hur det görs. Och för oss framför tv:n gäller det att inte bara svälja den förenklade bilden, våga gräva lite i sanningen och mitt i reklaminslaget komma ihåg att Afrika är fullt av saker som vi i Sverige – hör och häpna – faktiskt saknar.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 