Topp tre

Snart har Tariku och jag varit föräldrar i ett år. Ett år som har inneburit en del förvirring, men också några lyckträffar. Till exempel:

Att vara hemma alla tre. Tarikus svenskastudier slutar vid lunch och därefter har han prioriterat familjetid. Själv har jag haft några få jobbuppdrag och gått en kvällskurs. Men mestadels har det varit vi tre, tillsammans – och som det har hjälpt oss. Vi har fått dela all glädje, frustration och trötthet, och fastän vår enda inkomst varit en föräldrapenning hade jag inte velat ha det annorlunda.

Tygblöjor. Billigt, smidigt, snyggt, osv osv osv.

Telefonbegränsning. Jag bestämde mig rätt tidigt för att inte använda min smartphone samtidigt som jag är med Esaias. När han sover eller är med Tariku är det okej, inte annars. Och visst har det varit svårt att följa, ibland har jag misslyckats, men det har varit en bra träning för mig att åtminstone försöka fokusera på mitt barn när han är med mig. För bådas bästa. Jag vet ju att bebistid är mer värdefull än skärmtid och jag hinner faktiskt kolla allt viktigt (och oviktigt) under de timmar han sover eller är med sin pappa.
image

Om barn och föräldrar – och Gud

För nyblivna föräldrar kryllar det av råd. Vi ska undvika plast, endast köpa ekologiska livsmedel och kläder, och börja läsa böcker med ungen typ hur tidigt som helst. Och jag är med, jag fattar poängen med att inte förgifta sin avkomma eller miljön, att ge barnet bästa möjliga förutsättningar. Men någonstans blir jag också extremt less.

Problemet är inte föräldrar som vill väl – det är ju något bra. Problemet är inte heller att agera utefter sina principer. Men sammanlagt kommunicerar alla råd och hot att barnets liv ligger i föräldrarnas händer. Och jag tror inte att det är så.

Tidigt i min graviditet var jag i Sverige och fick en massa böcker och papper om att vänta barn. Jag läste att livet inom mig var så många millimeter stor och att det är bra att köpa badbalja, blöjor i storlek ett och två, ett fårskinn och en barnvagn. Och någonstans där blev jag så otroligt upprörd över att ingen bok nämnde att man kan BE för sitt barn medan man väntar det. Att Gud faktiskt bryr sig. Såhär i efterhand kan jag se att det handlade om en kulturchock, men ändå finns tanken kvar. Vi springer före och efter och handlar ekokläder och plastbantar för att våra barn inte ska bli infertila eller feta eller kunna tre tusen ord, och glömmer att barnen är en gåva från Gud.

Uppdraget är att ta hand om gåvan efter bästa förmåga. Men lika lite som mitt barn är någon som jag själv har ”skaffat”, lika mycket ligger barnets liv i Guds händer – inte i mina.

Halvåret

Idag blir vår förstfödde ett halvår. Han som i början var konstant hopkurad tar nu plats, med sin röst och sina ben och sina händer – ingen kan vara gladare för det än vi. Oavsett omständigheter fortsätter han okuvligt framåt i utvecklingen som aldrig vill ta slut, för alltid finns det något nytt att tugga på.

Det är fascinerande hur en ny person kommer in i ens liv och kräver total uppmärksamhet utan ursäkter. Fascinerande, att vi ändå tycker så väldigt mycket om honom.
image

Skattefinansierat häng

image

Det är så speciellt att på heltid ägna sig åt en person. En konstant mysstund eller en evig kamp mot kropssvätskor, där målet är att barnet ska vara helt och rent vid dagens slut. När vissa önskar kunna stanna tiden de första veckorna är jag snarare glad över att dagarna går – det blir liksom roligare allteftersom. Vi får mer kontakt, jag blir alltmer säker på vad som ska göras när och han lär sig att göra indianljud. Fortfarande får jag från etiopiskt håll frågan om jag inte börjat jobba än, en bra påminnelse om att det här livet får levas tack vare det världsbästa systemet. Så generöst och så bra prioriterat.

Vaccin

Under en föräldrautbildning som vårdcentralen ordnat (sjukt bra grej för övrigt, det borde någon exportera) diskuterades vaccinationer och det faktum att vissa avstår på grund av en eventuell, ej vetenskapligt bevisad risk för autism. Om detta vet jag inte mer än vad en snabb googling fick fram, och enligt vissa principer får jag inte föra någon talan då varken jag eller mitt barn har autism. Men upprörd blir jag ändå. Är vi så historielösa, så frånkopplade omvärlden, att skräcken för en biverkning är större än skräcken för difteri, polio och stelkramp? Vaccinationer har förändrat världen och räddat många föräldrar från avgrundsdjup sorg, samtidigt som vaccinationsprogrammens frånvaro skördar liv. Och då blir jag något irriterad när nyblivna föräldrar skräms upp av någon som inte kan skilja på myror och elefanter. Elefanter som dödar barn.

Tygblöjor!

Tygblöjor är snällt mot barnrumpor, bankkontot och skapelsen. Ordet framkallar tydligen inre bilder av missfärgade tygbitar som knyts lite klumpigt, men tygblöjor kan också vara något så fint och smidigt som detta:

Poops.se

En kompis peppade oss att köra på tygblöjor och efter lite googlande fann jag att Poops inte bara var billigast utan också verkar ha bra koll på produktionen. Jag trodde det skulle vara lite meckigt, men i ärlighetens namn är det rätt bekvämt att slippa köpa blöjpaket efter blöjpaket (bära ut soppåse efter soppåse), och tvättmaskinen ska ju ändå köras stup i kvarten i dessa tider. Tygblöjor alltså, vilken grej!

Leksaken

På tal om att det köps rätt mycket onödiga prylar till barn sa någon att de första veckorna är föräldrarnas ansikten det mest intressanta för en bebis. Några månader senare:

image

Funkar fortfarande!