Om Goliat

För några år sedan var min största rädsla att tappa mina ideal. Att tappa takten, bli obrydd inför orättvisor och prioritera min egen bekvämlighet framför det som är rätt. Att fastna i en inbillad trygghet på bekostnad av praktisk kärlek till andra människor. Lösningen på detta problem ansåg jag vara att alltid handla i enlighet med idealen. Ge den som ber dig, flytta till ett annat land när du upplever att Gud kallar dig till det, var förändringen du vill se i världen. Utan undantag. Om jag bara lyckades följa denna plan utan att ge vika skulle jag inte bli en tråkig ljum trettioåring som bara sitter och relativiserar utan att faktiskt göra något.

Jag tror fortfarande att vi kan behålla en inre låga genom att använda den. Låta hjärtat nå ut i händerna. Men den yngre versionen av mig själv glömde bort eventuella omständigheter; strukturer som jag inte kan förändra i en handvändning, andra människor som du ska arbeta med eller att du ibland bara inte orkar uppehålla samma stadiga takt. ”Du är lite som en David som inte inser hur stor Goliat är”, sa någon till mig då, och jag tog det märkligt nog som en komplimang. Sju år senare har jag anat lite av Goliats storlek, men jag hoppas innerligt att jag om ytterligare sju inte bara analyserar Goliat på avstånd utan fortfarande är beredd att skjuta en sten i hans panna närhelst tillfälle ges.

Ödmjukhet

Hur omständigheter påverkar vår inställning till livet fascinerar mig. Jag mötte en sjuksköterska som menade att det oftast är rätt friktionsfritt att arbeta med cancerpatienter, i jämförelse med patienter som genomgått enklare ingrepp och klagar mer. Cancerpatienterna är mer ödmjuka, sa han.

Samma dag såg jag följande inlägg från Humans of New York:

“I’m trying to raise my daughter with the same values that I learned in Jamaica, but it can be hard to instill gratitude and appreciation when we are surrounded by such abundance. When I was growing up in Jamaica, every time I wanted something, my grandmother made me go through the same list of questions: ‘Why do you want it?’ ‘How much will it cost?’ ‘Is it going to make your life better?’ There wasn’t enough money for things we didn’t need, so we were always forced to ask those questions– even for simple things like a new pair of shoes. The necessity of that ritual really helped create a deep appreciation for the things we had.’”

Situationen vi befinner oss i – ekonomiskt, hälsomässigt, familjesituationen och så vidare – gör något med oss. Hur vi tränar vi oss i ödmjukhet även om vi inte har cancer, i tacksamhet även om vi har råd med nya skor?

Det här är livet

Jag är hemma igen efter elva dagar på vift, lägenheten fylls av tvättmedelsdoft och jag skjuter lite på inhandling av mjölk bara för att få stanna i lägenheten ytterligare några timmar. Det senaste året har jag ofta bett böner om en vanlig, halvtråkig vardag – bönerna är ännu inte besvarade och vi lär oss tampas med en ofrivillig spänning i form av otaliga besök på vårdinrättningar.

Det här är livet, säger vi ibland när ljuvligheten träffar oss mitt i hjärtat. När vi står på fjället, äter ovanligt god mat eller dansar tills solen går upp. Ja, det är livet. Men också detta; sjukdom och smutstvätt, smärtsamma avstånd och ovisshet. Två sidor av samma mynt, och så vidare.

Under de första åren i Addis Abeba kunde jag ofta förnimma en känsla av att jag levde mer i närheten av fattigdom och smärta. Prostitution och hemlöshet gjorde livet mer kontrastrikt – på ett behagligt sätt, då det aldrig var jag som drabbades. De senaste månaderna har livet härjat lite väl obarmhärtigt lite väl nära för att det ska framstå som tacksamt. Men ändå landar jag gång på gång i de fyra orden; det här är livet. En del vi aldrig längtat efter men ändå får ta emot, en del som likt en avgiftning sållar bort allt som är oviktigt. Och ökar kontrasten i bilden av vad livet ska innehålla.

Om att vänta liv

Det är svårt att inte relatera allt jag ser och hör till Etiopien och det liv vi levde där, det är svårt att byta referensram när jag inte ens vill. Jag fascineras av att det inte finns några sprickor i våra väggar och att det finns så mycket plats i kyrkbänkarna att jag har luft på båda sidor om min kropp. Och så fort det handlar om livet i magen ställs allt på sin spets. Hur ser vi på livet och vad innebär det att ge det allra bästa till sitt barn? Har en förlossning varit lyckad när det gick förhållandevis snabbt eller då både barn och mor lever vid dagens slut?

Nästan alla frågar vad barnet ska heta, det frågade ingen i Addis Abeba. Det är föräldrarnas sak att bestämma heter det, men jag anar att det också har att göra med en respekt för livet och döden. När vi efter timmar på Blocket köpt en barnvagn funderade Tariku över vad hans föräldrar skulle ha sagt om de såg den. Varför ska ni gå omkring och putta ert barn framför er sådär? Kan ni inte bära barnet? Älskar ni inte ert barn? I Addis Abeba används barnvagnar endast som mobila affärer, där allt man vill sälja läggs i en kartong som knyts fast runt det jag nu vet kallas för chassi. Barnen däremot knyts fast på ryggen. Detta fick några barn testa på förra veckan då jag besökte en scoutgrupp. Efter en stunds hoppande och skuttande ramlade dockan ut ur sjalen, ner på det hårda golvet. I Etiopien har de säkert säkrare sjalar, sa flickan som aldrig har burit sina småsyskon på ryggen. Nej, de gör precis såhär, sa vi.

Det är en förmån att få ta del av vården i detta land. Vissa tror att vi tycker att det är överdrivet, att vi på något sätt längtar efter att föda i Tarikus hemby istället för på BB i Sunderbyn. Men vi saknar inte bristande hygien, vi är tacksamma för varenda besök på vårdcentralen och varje bok som vi får i syfte att förbereda oss för människan som ska komma. Och i samma andetag är jag tacksam över att jag inte lyckats byta referensram. Den gör det nämligen svårt att tro att det bästa för barnet skulle kunna uppnås genom konsumtion och den gör det omöjligt att glömma den där kvinnan som aldrig fick träffa sin nyfödde son innan hon avled.

Lär mig

Lär mig att bedja av hjärtat, inte i afton, men nu
Hjälp mig att göra din vilja, inte i morgon men nu

Hjälp mig att älska min nästa, inte på avstånd men här
nu när han kommer och vädjar, nu när han vållar besvär

Hjälp mig att tro på dig Fader, inte i himlen, men här
i den förvirrade världen – Hjälp mig att prisa dig här

Britt G Hallqvist

Det lilla ljus jag har

Även om Addis Abeba på många sätt skiljer sig från Bibelns setting är det vissa grejer som jag förstår på ett helt nytt sätt av att ha bott här. Till exempel när Jesus pratar om världens ljus, att man inte tänder ett ljus för att sedan dölja det, utan man sätter det på ljushållaren så att det lyser för alla i huset. Det får en totalt annan mening när staden man bor i senast igår kväll släcktes ner totalt, så att vi fick leta fram tändstickorna (som är väldigt lätta att hitta när lampan är tänd, annars inte) och stearinljusen. Klart vi inte tänder ett ljus för att dölja det, det har ju en funktion. I alla fall en tydligare funktion än samhällen där strömtillgången – alternativt midnattssolen – är mer pålitlig och eventuella ljus tas fram för att skapa mysfaktor snarare än att slippa ramla över sladdar. Ja, jag förstår att det inte var särskilt vanligt att ramla över datorladdare på Jesu tid, men poängen lär väl förbli densamma; ljuset är rätt viktigt i mörkret.

Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.

Om livet på andra sidan

Det är lätt att fastna i dammkornen ibland. Besluten som ständigt måste tas, tjejen som stör resten av gruppen, pedagogiken som sviker, språk som sviker, organisationsstruktur som sviker.

Det är stora problem, det är liv det handlar om då jag valde att jobba med människor.

Det är fortfarande något väldigt litet.

För förutsättningen för att jag ska kunna gå till jobbet och möta diverse problem är att det finns något mer, ett beslut i grunden. Jag är på andra sidan, gräset är inte grönare, men ändå. Jag är på andra sidan.

Jag bor i Addis Abeba, jag jobbar med att undervisa sexton tjejer som vill ut ur prostitutionsskiten. Det var jag inte för tre år sedan. För tre år sedan grät jag när jag cyklade genom ett regnigt Uppsala, för Uppsala var aldrig Addis Abeba. Och jag ville så mycket att jag ibland trodde att jag inbillat mig alltihop.

Sen gjorde jag det jag desperat drömt om, gråtandes längtat efter; jag flyttade till Etiopien. Jag är allt annat än färdigflyttad, banden har inte fått klippas, och det långt ifrån det lättaste jag gjort. Men jag är här nu, på andra sidan, lär mig se nytt ogräs och nya blommor – och jag är så vansinnigt tacksam att jag inte är kvar på den förra sidan, undrandes om hur livet i Afrika skulle kunna vara.

Det tänker jag på en stund, sen går jag tillbaka till vardagen. För det är lättare att undervisa när man kommer ihåg att det här var ju allt jag ville.