Tygblöjor!

Tygblöjor är snällt mot barnrumpor, bankkontot och skapelsen. Ordet framkallar tydligen inre bilder av missfärgade tygbitar som knyts lite klumpigt, men tygblöjor kan också vara något så fint och smidigt som detta:

En kompis peppade oss att köra på tygblöjor och efter lite googlande fann jag att Poops inte bara var billigast utan också verkar ha bra koll på produktionen. Jag trodde det skulle vara lite meckigt, men i ärlighetens namn är det rätt bekvämt att slippa köpa blöjpaket efter blöjpaket (bära ut soppåse efter soppåse), och tvättmaskinen ska ju ändå köras stup i kvarten i dessa tider. Tygblöjor alltså, vilken grej!

Om antikonsumism som beredskap

De senaste sju åren har jag jobbat medvetet på att inte konsumera mer än nödvändigt. Ibland för att jag inte behöver grejerna, ibland med tanke på miljön och ibland i solidaritet med dem som inte har råd att leva ett liv med konstant nya prylar. Och så sjukt nöjd jag är med det valet nu när jag inte längre behöver anstränga mig för att inte shoppa. Nu, när vi två precis har blivit tre och inkomsterna är rätt låga ur svenska mått mätt. Friheten att inte vilja köpa nytt gör den här perioden betydligt mer njutbar – en slags krisberedskap kom liksom på icke-köpet.

Se men inte äga

Det finns en massa saker jag skulle kunna äga. Vackra ting, snygga kläder, sköna soffor och väldoftande schampon. Det har inte så mycket att göra med mitt överlevande, utan är snarare kopplat till mitt habegär – jag vill äga det. När det kommer till dessa prylar som är fullt njutbara gör min hjärna ofta en kullerbytta och tänker att jag måste äga för att njuta. Snygg tröja, jag måste köpa den, vackra gardiner, de måste hänga i mitt kök. Huruvida jag äger eller ej påverkar egentligen inte värdet, skönheten, i varan. Så mitt bästa knep för att göra en bakåtkullerbytta – alltså att resonera min hjärna och dess köpinstinkter till någon slags rimlighet – är att njuta utan att köpa.

Det här är vackert, men jag behöver inte klä mig i det. Det här doftar gott, men jag måste inte dofta så. Det här gav uttryck för fantastisk kreativitet, jag kan bli peppad till att bli mer kreativ själv utan att betala för just det här.

Det är dumt att betala för mycket, menar Elgiganten. Det är dumt att betala alls, tycker jag.

Jag vet bäst själv

Ni vet säkert hur det är. Man läser om arbetsförhållandena på ett bananplantage eller varför ekologiskt egentligen är bra. Och så väcks en avsmak; jag orkar inte. Jag orkar inte bry mig om hur mina kläder blivit sydda eller vem som får betala priset för mitt dagliga kött. Ska jag behöva tänka på det hela tiden?

Hela tiden tänker vi på annat. Jag kommer in på Willys och skannar snabbt av hyllan med pasta, hittar ett paket spaghetti som är billigt, men inte så billigt att det ser ut att vara dålig kvalitet. En annan gång ska jag köpa nya strumpor och bestämmer vilken färg jag vill ha på dem även om det inte spelar särskilt stor roll. Eller så ska jag beställa mat och funderar några sekunder vad jag är sugen på (ett greenmål, extra dressing). Konstant – utan att vi ens märker det – väger vi in olika faktorer i våra val. Priset. Utseendet. Hållbarheten. Smaken.

Vi har fått ta del av ännu en faktor; hur detta påverkar andra. Hur det påverkar miljön och hur personerna längs produktionskedjan kan tänkas ha det. Men där verkar vi ha fått nog. Vår hjärna har inga problem att välja utifrån vad som är snyggt eller vilken olivolja som ”känns lite lyxigare”, att väga kvalitet gentemot pris. Men så fort diskussionen börjar handla om andra förekommer argument som ”jag vill inte styras av dåligt samvete hela tiden” allt oftare.

Kanske (kanske kanske kanske) är det för att alla andra faktorer handlar om mig. Jag är väldigt bra på att veta vad jag själv vill. Gult, billigt, inga tillsatser, nyttigt, bomull hellre än polyester – det går av bara farten. Men när jag står där bland tusentals produkter och påminns om det faktum att någon har gjort det här, att någon har jobbat för maten jag ska äta ikväll, blir det jättesvårt. För det är svårt att sätta mina egna preferenser åt sidan, svårt att låta någon annan komma in i min konsumtionsekvation som tidigare varit så okomplicerad – och ensam.

Överlevaren

Det senaste året har majoriteten av mina gamla åsikter fått sig ett antal törnar, vissa har rivits ner totalt för att sedan byggas upp i ny – tidigare föraktad – skepnad. Jag tycker numera helt annorlunda om korruption (check), företagande, bistånd, familjepolitik och nykolonialism. I vårt vardagsrum står en snart fungerande TV, bara det är tillräckligt för att framkalla en identitetskris. Men en åsikt har överlevt när de andra fallit, på ett område blir jag bara mer övertygad.

Det här med överkonsumtionen.

Att köpa fler prylar än man behöver får konsekvenser på så många olika plan. Miljömässigt är det ett skämt att varje människa ska ha ett ständigt växande berg av prylar och kläder runt sig under sin korta tid på jorden; ett par jeans kräver 6000 liter vatten att producera. Tid går åt att köpa, renovera, fixa, städa, rensa. Pengar hade kunnat gå till något annat än produkter som är tillverkade på oschyst vis. Sen är det väldigt lätt att saker äger oss istället för att vi äger sakerna, vi gillar oss själva lite mer med rätt telefon, skor eller hus.

Ni fattar problemet. Men lösningen då?

Reduce.
Reuse.
Recycle.

Alltså; Reducera, återanvänd och återvinn.

Om ni vill förkovra er mer i detta ämne är mitt tips att ni lägger 20 minuter av er tid för denna spjutspets till film: