Jag är hemma igen efter elva dagar på vift, lägenheten fylls av tvättmedelsdoft och jag skjuter lite på inhandling av mjölk bara för att få stanna i lägenheten ytterligare några timmar. Det senaste året har jag ofta bett böner om en vanlig, halvtråkig vardag – bönerna är ännu inte besvarade och vi lär oss tampas med en ofrivillig spänning i form av otaliga besök på vårdinrättningar.
Det här är livet, säger vi ibland när ljuvligheten träffar oss mitt i hjärtat. När vi står på fjället, äter ovanligt god mat eller dansar tills solen går upp. Ja, det är livet. Men också detta; sjukdom och smutstvätt, smärtsamma avstånd och ovisshet. Två sidor av samma mynt, och så vidare.
Under de första åren i Addis Abeba kunde jag ofta förnimma en känsla av att jag levde mer i närheten av fattigdom och smärta. Prostitution och hemlöshet gjorde livet mer kontrastrikt – på ett behagligt sätt, då det aldrig var jag som drabbades. De senaste månaderna har livet härjat lite väl obarmhärtigt lite väl nära för att det ska framstå som tacksamt. Men ändå landar jag gång på gång i de fyra orden; det här är livet. En del vi aldrig längtat efter men ändå får ta emot, en del som likt en avgiftning sållar bort allt som är oviktigt. Och ökar kontrasten i bilden av vad livet ska innehålla.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
……och era liv vilar i Guds hand