Det är lätt att fastna i dammkornen ibland. Besluten som ständigt måste tas, tjejen som stör resten av gruppen, pedagogiken som sviker, språk som sviker, organisationsstruktur som sviker.
Det är stora problem, det är liv det handlar om då jag valde att jobba med människor.
Det är fortfarande något väldigt litet.
För förutsättningen för att jag ska kunna gå till jobbet och möta diverse problem är att det finns något mer, ett beslut i grunden. Jag är på andra sidan, gräset är inte grönare, men ändå. Jag är på andra sidan.
Jag bor i Addis Abeba, jag jobbar med att undervisa sexton tjejer som vill ut ur prostitutionsskiten. Det var jag inte för tre år sedan. För tre år sedan grät jag när jag cyklade genom ett regnigt Uppsala, för Uppsala var aldrig Addis Abeba. Och jag ville så mycket att jag ibland trodde att jag inbillat mig alltihop.
Sen gjorde jag det jag desperat drömt om, gråtandes längtat efter; jag flyttade till Etiopien. Jag är allt annat än färdigflyttad, banden har inte fått klippas, och det långt ifrån det lättaste jag gjort. Men jag är här nu, på andra sidan, lär mig se nytt ogräs och nya blommor – och jag är så vansinnigt tacksam att jag inte är kvar på den förra sidan, undrandes om hur livet i Afrika skulle kunna vara.
Det tänker jag på en stund, sen går jag tillbaka till vardagen. För det är lättare att undervisa när man kommer ihåg att det här var ju allt jag ville.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
Tack för perspektiv!
Fantastiskt! Jag behövde läsa det här!