Det går bra nu

Arbetet på Debora har de senaste veckorna gått bättre än någonsin förr. Mina tolkar, Sosena och Abinet, är ungefär så bra de kan bli. Förutom att de nästan aldrig gör språkmässiga misstag är de sjukt duktiga på att lägga till exempel, skapa diskussioner och helt enkelt undervisa tillsammans med mig istället för att enbart säga samma ord som jag men på amarinja. Vi jobbar mer i team, försöker delge varandra så mycket som möjligt. Tjejerna har ett tydligare schema och det aktiva deltagandet på våra förmiddagar ökar ständigt; fler frågor och fler diskussioner. Att ha en tjej som nästintill varje lektion räcker upp handen och säger ”jag förstår inte” är guld värt – och hela bunten börjar förstå att vi hellre vill ha ärliga än tillrättalagda svar.

Om att visa vägen

 

Tidigare i veckan hade WSG-HCE sitt årliga julfirande, vilket går ut på att samla cirka 1008 personer som inte har någonstans att bo och bjuda på lunch. (Till saken hör är att denna insats från början till slut är en barmhärtighetshandling, det är ingen som tänker att män och kvinnor kommer att lämna gatan bara för att de fått lite injera och sås. Poängen är alltså att visa omtanke under en högtid, inget annat.)

Jul jul strålande jul

Mitt i den smått märkliga situationen som uppstår när en sorts problematik samlats på en och samma plats fanns ett inslag av ren genialitet, nämligen att tjejerna från Debora var där. För att vika, bära och servera injera.

Det är nämligen en sak att få undervisning om livet och en helt annan femma att leva det. Utmaningen är sällan teorin, utmaningen är praktiken. Så är det i alla fall för mig, varför skulle det vara annorlunda för någon vars liv inte blev exakt som hon tänkt och hoppats? Och därför är det obeskrivligt viktigt att komma ihåg det egentligen självklara, att bara för att man har vissa problem är man inte körd på alla områden. Att alltid behandla en individ som den som behöver hjälp – den passiva – är ju att skapa en passiv individ. Och tvärtom; att behandla en individ som den som kan göra något för andra – den aktiva – bidrar till att låta en aktiv individ växa fram.

Glans över vita skogar

 

 

Om jag hade pengar

Fyra rosa plaststolar, tre mot en. Nio tjejer kommer in för att sätta sig i den ensamma stolen och en efter en svarar de på frågor som ska hjälpa oss ta beslut om vem som ska få en plats i årets Deboragrupp. Namn, ålder, födelseort, eventuella barn – vissa frågor går snabbt medan andra kräver mer eftertanke.

Varför började du med jobbet du nu jobbar med?

Ett snabbt andetag, sen kommer svaret, fattigdomen kläs i ord. Jag hade inga pengar. Jag jobbade på ett café men pengarna räckte inte till både hyra och mat. Sen var det en kvinna som gav det här förslaget och jag sa nej, men sen efter ett tag märkte jag att jag inte hade något alternativ så jag började ändå.

Eurovision tålamod contest

Att diskutera framtiden med någon annan än sig själv är alltid lika utmanande och frustrerande, för tydligen ser inte alla på omvärlden med just mitt par blå ögon. Och när frågan är ”Hur ska vi egentligen styra upp det här arbetet så att så få tjejer som möjligt prostituerar sig utan istället är starka individer med en massa möjligheter?” tas denna utmaning till en ny nivå. Lite som OS i kommunikation, Melodifestival i tålamod eller en helt vanligt Pite Summer Games i lyssnande. Att ha samma avsikter är inte detsamma som att ha samma strategier.

Men ändå, mitt bland känslouttryck och folk, glimmar det till. För det är ju exakt det här vi vill göra. Tänk att vi får.

Nu drar vi

Dags att byta ut kyliga vindar mot sol och värme – tillsammans med ungefär 80 andra lämnar jag nu Addis för några dagar och ser fram emot gruppresa a la Etiopien, med köttätande in absurdum, förnekande av tidens existens, spontan sång och annat halvnormalt. Trevligt ska det bli i alla fall!

Jag gillar mitt arbete

även om min mobil ibland tas över någon som förevigar det faktum att mitt ”jobb” ibland kan innebära att jag sitter i en soffa, i kläder som inte ens är mina, och får håret flätat.

Thank God (it’s Friday)

Regnet öser ner – äntligen säger de flesta. Regnjackan har plockats fram, stövlarna likaså. Fötterna och tankarna är trötta efter en intensiv heldag på kontoret där vi bad och pratade vision. Jag förundras över hur mycket som kan rymmas i en människa och hur mycket mer som kan rymmas i en organisation. Så ser jag tillbaka på arbetsveckan, vilket lämpar sig väl en fredagskväll. Den känns som en månad, men en bra sådan, full av både evigt hopp och kortvarig förtvivlan. Det nya visumet har gett möjlighet att drömma nya drömmar och planera nya äventyr. Och så hoppas jag ända från tårna jag att drömmarna blir mer än bara drömmar och att äventyrsplanerna blir mer än än bara planer. Ingenting är omöjligt heter det ju när Gud finns med i beräkningarna.