är frukosten. Men desto viktigare blir den om den äts tillsammans med någon som har levt dubbelt så länge som jag, offrat allt för andra människor och bubblar av visioner. För stekta ägg, bröd och mjölk med kaffe är en sak, fokus i livet är en annan.
We don’t know how long we live. It’s good to live for others.
Möten på ett huvudkontor behöver inte betyda sega dagordningar och budgetsamtal. Sammanträden kan faktiskt, om det vill sig väl, handla om visioner och drömmar, strategier och gemensamma mål. Eller det jag nu tillsammans med stabila kollegor får gotta mig i; hur en organisation kan växa fram utifrån en orubblig vision hos några tonåringar med fula frisyrer.
Från tidig morgon till midnatt har denna lördag handlat om två personer; Alex och Sebli, eller Alemayehu och Seblewongel som de egentligen heter. Han är en av WSG:s grundare och hon är från och med idag hans fru, vilket har firats med bön, dans, läsk, bilåkande, fotografering, mat, och tal. Med mera. En fantastiskt fin dag med fantastiskt fina vänner.
Medan ni väntar på bildbevis kan ni läsa om hur förlovningen tillkännagavs.
hände det som aldrig händer: jag blev sjuk. På riktigt magsjuk, efter att mina vänner och jag tänkte att indisk mat skulle vara ett fint komplement till den i övrigt totaletiopiska kosten.
I vanliga fall är det i Sverige jag råkar ut för matförgiftning och liknande, vilket gjorde att min omgivning såg det hela som lite allvarligare än när gemene volontär får magkris (vilket kan hända ganska ofta). Så cheferna kom och hälsade på. Snällt.
När jag ser tillbaka på min enda magsjukedag i Etiopien kan jag lära mig mycket. Som att WSG-cheferna inte riktigt beter sig som mina tidigare chefer, bortsett från min bror förstås. Plus att Indien inte är min grej.
Just nu är det total ombyggnation på alla fronter som gäller. Det renoveras, det rivs, det byggs nytt och såklart blir tillvaron ännu lite mer kaotisk än vanligt. Men då kaos enligt någon smart person bor granne med Gud innebär det också en aning om vad som komma skall. Stabilare, vackrare och mer funktionellt ska det bli.
Det byggs om i livet, det byggs om i organisationen – och i Addis Abeba, men då i mer bokstavlig mening.
En av mina kära Uppsalavänner brukar prata om den stora skillnaden mellan likriktning och enhet. Att vi ska sträva efter att vara enade istället för att vilja vara likadana. Och den där Unplugged-skivan som fick mig att börja leva lite mer nämner egentligen samma sak; varför skulle Gud med alla hans uttryckssätt, som medvetet skapade var och en av oss totalt olika, vilja att alla ska passa i samma kostym? Olika är vi och olika ska vi vara. Enheten däremot, att samlas runt ett gemensamt centrum och att jobba med en gemensam vision – det är något vackert. Som en av cheferna på organisationen sa efter dagens möte:
I hate similarities, but I love unity.
En blogg erbjuder ett väldigt begränsat utrymme – det är mest höjdpunkter och lågvattenmärken, små försök att ge glimtar ur en tillvaro med ”denna dagen ett liv” som ständigt återkommande slutsats. Resultatet av bloggformatet blir att vissa av de allra största händelserna blir förminskade när de tvingas in i några rader och en bild om man har tur.
Jag sitter framför min dammiga dator en sen lördagskväll och funderar hur jag ska kunna förklara det som nu händer runt omkring mig. Tankarna är sådär inbäddade som de bara blir när man är trött i ögonen men glad i hjärtat och öronen fylls av vacker musik, så funderingarna är förgäves men känslorna blir inte desto färre.
Det är tacksamhet över att Gud är på riktigt, att han lägger visioner i människors hjärtan. Visioner som ger övertygelse och mod att kunna satsa allt för andra människor, visioner som övervinner både motstånd och missförstånd. Det är ödmjukhet inför det faktum att mycket kan gå fel men att mycket också kan bli bra igen. Det är glädje över att Gud faktiskt har allt under kontroll fastän ingen människa eller organisation är ens i närheten av perfektion.
Ikväll är jag, mer än någonsin förr, fantastiskt glad över att få vara en del av Win Souls for God och Hope for Children in Ethiopia. För det finns inget som är vackrare än det Gud skapar, när hans ljus får lysa genom spruckna kärl.
En kollega och jag letade bussen som skulle ta oss hem till vår stadsdel, då jag ser att en av chaufförerna vinkar febrilt till oss samtidigt som han strängt förbjuder någon annan att sätta sig på de två platserna i framsätet. Vi väljer såklart den bussen och de amrinjatalande pratar om det allmänna måendet och diskuterar om vi ska betala för oss eller inte. Han kom till WSG för många år sen, fick jag sedan höra. Han var extremt fattig men jag gav honom inga pengar utan bara råd för hur han skulle kunna tänka. Och det gick ju bra.
Han ställer ned glaset med kolsyrat vatten på bordet när han ska berätta om sin dag, och inga detaljer uteblir. Han förklarar hur han mött en gatukille han känt sen tidigare, vars namn var detsamma som Etiopiens största flod. Hur han gett honom en tvål och möjlighet att duscha, pratat med honom om hans bakgrund och funderat över hans framtid.
Kanske finns det många sätt att se att en människa är på rätt plats, men jag börjar ana en oslagbar indikator. Nämligen att personen i fråga finner en djup glädje i det vanliga människor finner obehag i. Som i det här fallet, där de flesta etiopier aldrig skulle komma på tanken att tillbringa en eftermiddag tillsammans med en illaluktande kille som alltid har samma kläder på sig.
Men när den här personen, med ett speciellt hjärta, berättat klart ser han rakt in i mina ögon och säger med största övertygelse; jag är så lycklig.
För ett par månader sedan berättade en kollega om ett TV-team som skulle komma till vår organisation, men eftersom det är mycket annat att tänka på och många gäster som kommer föll den informationen i glömska – tills nu när jag ser det här klippet på SVT-play. Det är alltså satsningen Musikhjälpen i P3 som gjort ett besök på ett av WSG/HCE:s projekt, närmare bestämt Freedom House där jag gjorde mina intervjuer i våras. Min chef och goda vän Yonas sköter snacket, så här får ni en liten glimt av vardagen på organisationen. I vanliga fall har vi dock inte sorglig musik i bakgrunden, men det förstår ni säkert själva.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 