አዲስ ተስፋ bakom kulisserna

– Tariku, vad tycker du att jag ska skriva om?

– Tariku, varför vill ingen i Etiopien adoptera? 

– Tariku, får jag skriva att du diskar ostrukturerat?

– Tariku, jag tänkte skriva att jag frågar dig om typ alla blogginlägg, är det okej?

Hjärnan

Individen och strukturerna

I rehabiliteringen av prostituerade på Debora fokuserade vi på individen. På gott och ont. Många gånger kändes det, ibland pratade vi om det; att vi sållade bort stora delar av verkligheten. För medan vi pratade om flickornas bakgrund, nuvarande situation och framtid fanns allt runtomkring kvar, oavsett hur mycket den tonåriga tjejen kämpade. Hennes omgivning var fortfarande full av strukturer som satte käppar i hjulet. Även om hon jobbade hårt gick hon i den höga arbetslöshetens motvind, fick lätt sparken på grund av obefintliga rättigheter. Även om hon valde att inte ta betalt för sexuella tjänster fanns det en stor risk för trakasserier och våldtäkt även utanför de värsta kvarteren. Även om hon lärt sig att hantera sina fickpengar blev maten dyrare och dyrare för varje år.

Vi fick det att handla om individens val, individens kamp för ett bättre liv. Mycket fanns att hämta där men långtifrån allt. Och när det blev dags att utvärdera var det ofattbart svårt att veta vad som vårt ansvar och vilka problem som berodde på att det är vansinnigt tufft att leva som ung kvinna i Addis Abeba. Egentligen berodde ju allt på det senare och det enda vi fyra kunde försöka åstadkomma var en grupp tjejer som kan gå stadigt trots kvicksand.

Leksaken

På tal om att det köps rätt mycket onödiga prylar till barn sa någon att de första veckorna är föräldrarnas ansikten det mest intressanta för en bebis. Några månader senare:

image

Funkar fortfarande!

Om barn som aldrig kommer

Ett etiopiskt äktenskaps syfte är att få barn och försvinnande få är de par som aktivt väljer att leva utan, ”det är ingen fråga man ställer sig, att vilja ha barn är en självklarhet”. När graviditeten uteblir, eller försvinner lika snabbt som den kom, ses det som ett misslyckat äktenskap där kvinnan beskylls. Utöver sorgen att inte kunna få barn blir hon överöst av frågor och rykten, där förväntningarna från svärföräldrarna inte går att ta miste på.

När jag i höstas träffade en tonårsgrupp frågade en av ledarna hur det är att vara barnlös i Etiopien och min glädje över vidsyntheten till trots blev svaret rätt sorgset. Trots att Etiopien är ett land där det höga barnafödandet är ett nationellt problem finns det givetvis en massa kvinnor som önskade att deras livmoder skulle fyllas med lite liv. Utan vidare möjlighet till en ordentlig hälsoutredning, förpassad till hoppet om att ett mirakel ska ske.

Men vi pratar väl ändå om landet som tillhör världseliten när det kommer till adoption? Jo, åt ena hållet. Att ta hand om en släkting eller något annat barn man har kontakt med är vanligt, men att bli vårdnadshavare åt ett föräldralöst barn från en annan familj förekommer väldigt sällan. Oviljan bottnar ofta i dåliga erfarenheter av icke-biologiska barn som åsidosätts i familjen. En tro att ens ena gener är att föredra framför någon okänds. Och, det som de ofrivilligt barnlösa aldrig nämner men som jag ändå anar; en adoption skulle cementera misslyckandet, visa att man gett upp hoppet totalt.

Som med mycket annat ger ökad utbildningsnivå en större förståelse för par utan barn och det finns både individer och organisationer som går emot strömmen för att uppmuntra till adoption även inom landets gränser. Men för den enskilde eller de äkta makarna kan Etiopien inte vara det bästa landet för uteblivna avkommor.

Norra Europas bästa diskare

Disken från fredagens trevligheter hade stått lite för länge när jag bestämde mig för att ta itu med alla tallrikar, glas och assietter som stod i oprydliga högar. När jag kommit halvvägs infann sig peppen, storhetsvansinnet;

Jag är ju bra på det här! Diska är verkligen min grej. Jag är ju sjukt bra. Mycket bättre än Tariku. Han diskar lite här, lite där. Men jag, jag är systematisk, strukturerad även när det kommer till smutsiga glas. 

(Tills jag kom på att min banbrytande diskstruktur härrör från hemkunskapen i sjuan. Tack svenska skolsystemet, hejdå hybris.)

image

På det världsvida nätet

Det finns två platser som jag tycker väldigt mycket om.

U might like

U might like what I like skrivs av mina föräldrars kompisars sons fru, en koppling som inte spelar lika stor roll som bloggens briljans. Jag plöjde hela under en vaken natt under graviditeten och njöt av orden, bilderna och de ärliga beskrivningarna av föräldraskapets glädje och klurigheter.

Radio Ethiopia

Radio Ethiopia är förutom en låt också Miriams blogg och att jag inte har tipsat om den tidigare är ju bara dumt och märkligt, med tanke på att jag känner människan bakom orden, att hon är i Etiopien titt som tätt (och nu, en liten stund till) och att hon skriver asbra.

In och läs!

Albumet

Jag har ett fotoalbum där jag struntar i kronologi, där bilder på barndomskompisar trängs med släktingar och afrikaminnen. Igår kväll tittade jag i det för första gången på länge och saknade en hel drös människor som nu är mina närmaste. Så lådorna med kort kom fram och sidorna uppdaterades med syskonbarn, svägerskor, vänner och bröllopsbilder. Det här med att tiden går är ju faktiskt rätt härligt!

image