Om barn som aldrig kommer

Ett etiopiskt äktenskaps syfte är att få barn och försvinnande få är de par som aktivt väljer att leva utan, ”det är ingen fråga man ställer sig, att vilja ha barn är en självklarhet”. När graviditeten uteblir, eller försvinner lika snabbt som den kom, ses det som ett misslyckat äktenskap där kvinnan beskylls. Utöver sorgen att inte kunna få barn blir hon överöst av frågor och rykten, där förväntningarna från svärföräldrarna inte går att ta miste på.

När jag i höstas träffade en tonårsgrupp frågade en av ledarna hur det är att vara barnlös i Etiopien och min glädje över vidsyntheten till trots blev svaret rätt sorgset. Trots att Etiopien är ett land där det höga barnafödandet är ett nationellt problem finns det givetvis en massa kvinnor som önskade att deras livmoder skulle fyllas med lite liv. Utan vidare möjlighet till en ordentlig hälsoutredning, förpassad till hoppet om att ett mirakel ska ske.

Men vi pratar väl ändå om landet som tillhör världseliten när det kommer till adoption? Jo, åt ena hållet. Att ta hand om en släkting eller något annat barn man har kontakt med är vanligt, men att bli vårdnadshavare åt ett föräldralöst barn från en annan familj förekommer väldigt sällan. Oviljan bottnar ofta i dåliga erfarenheter av icke-biologiska barn som åsidosätts i familjen. En tro att ens ena gener är att föredra framför någon okänds. Och, det som de ofrivilligt barnlösa aldrig nämner men som jag ändå anar; en adoption skulle cementera misslyckandet, visa att man gett upp hoppet totalt.

Som med mycket annat ger ökad utbildningsnivå en större förståelse för par utan barn och det finns både individer och organisationer som går emot strömmen för att uppmuntra till adoption även inom landets gränser. Men för den enskilde eller de äkta makarna kan Etiopien inte vara det bästa landet för uteblivna avkommor.

Om flisor och bjälkar, bistånd och självinsikt

Förra veckan såg jag Korrespondenterna, Why poverty och Adoptionens pris – tre tv-program som delar en kritisk blick gentemot hjälpande och utmanar våra uppfattningar om bistånd och Afrika. Inte helt oväntat höll jag med om de flesta slutsatser som förmedlades, också jag tycker det är ofräscht när svenskar/amerikaner/danskar anser sig veta bättre än etiopier/afghaner. Jag vet precis hur konstigt det blir när en besökare bedömer en biståndsorganisation på grund av en halv dags besök – ”det här fungerar ju bra, de jobbar på och verkar ha koll på allt, så viktigt att vi ger pengar”.

Och det är väldigt lätt att skriva raljerande blogginlägg och det var jag också på väg att göra. Men så kom jag över vad Jesus sa:

Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga. (Matteusevangeliet kapitel 7)

Någon, en vän eller författare, sa för några år sen att anledningen varför det är så lätt att identifiera flisan i någon annans öga är att den är av samma material som bjälken man själv går omkring med. Och visst är det så, att det inte finns något så irriterande som ens egna svagheter i en annan människa? Kanske är det därför var tagen i flera dagar efter mitt tv-maraton; det handlade ju så mycket om mig. Om mina motiv, om min världsbild, om min oförmåga att älska och respektera människor med annan bakgrund. Jag som dömer fattiga och hemlösa, jag som tycker att prostituerade gav upp lite väl lätt. Jag som åkte till Etiopien med förhoppningen om att hjälpa till, jag som hela tiden hade en utväg.

Jag gläder mig över biståndsdebatten och att det har blivit vanligare med kritiska frågor och granskning, för det behövs. Men om jag totalt glömmer bort min egen roll i det hela blir eftersmaken rätt taskig. Jag kan skratta åt Bono, Bob Geldof och Loreen, förutsatt att jag kommer ihåg att också skratta åt mig själv ibland.