I rehabiliteringen av prostituerade på Debora fokuserade vi på individen. På gott och ont. Många gånger kändes det, ibland pratade vi om det; att vi sållade bort stora delar av verkligheten. För medan vi pratade om flickornas bakgrund, nuvarande situation och framtid fanns allt runtomkring kvar, oavsett hur mycket den tonåriga tjejen kämpade. Hennes omgivning var fortfarande full av strukturer som satte käppar i hjulet. Även om hon jobbade hårt gick hon i den höga arbetslöshetens motvind, fick lätt sparken på grund av obefintliga rättigheter. Även om hon valde att inte ta betalt för sexuella tjänster fanns det en stor risk för trakasserier och våldtäkt även utanför de värsta kvarteren. Även om hon lärt sig att hantera sina fickpengar blev maten dyrare och dyrare för varje år.
Vi fick det att handla om individens val, individens kamp för ett bättre liv. Mycket fanns att hämta där men långtifrån allt. Och när det blev dags att utvärdera var det ofattbart svårt att veta vad som vårt ansvar och vilka problem som berodde på att det är vansinnigt tufft att leva som ung kvinna i Addis Abeba. Egentligen berodde ju allt på det senare och det enda vi fyra kunde försöka åstadkomma var en grupp tjejer som kan gå stadigt trots kvicksand.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 